Been there, done that...

Här sitter vi med huvudvärk och ångest. Tenta står på schemat och det är alltid samma visa - uppgivenhet och total förvirring. När man till slut får nog och vill koppla av en stund med lite slösurfande på Facebook blir man överöst med statusuppdateringar från klasskompisar som antingen inte fattar ett piss eller som är klara och ska hem för lite välförtjänt soffhäng. Om man inte råkat spy ner hela tangentbordet innan så blir ju detta aktuellt nu. Att skriva tenta är en pina gott folk så mitt råd till er - börja för fan aldrig på universitetet! Stanna hemma och chilla, för guds skull.



Anger management

Det är en konst i sig att låta bli att kasta något på tvn när bredbandsbolaget gör reklam för sitt supersnabba bredband just som jag sitter och inte ens får igång det internet som vi betalar dem för.


Hälsning från skönheten och odjuret!


Good times lie ahead

Underbar dag! Ska gå en promenad i solskenet och sen plugga jävel inför hemtentan som lämnas ut på måndag. Efter tentan är det fullt fokus på the big happening under hela utbildningen - c-uppsatsen! Min uppsatskompanjon Frida och jag fick igår ett mycket positivt svar på det mail vi skickat till ett nätverk för asylsökande HBT-personer. Det är nämligen just denna grupp vår uppsats ska handla om, troligtvis med någon twist åt den bristande kunskapen hos Migrationsverket. Så sjukt taggad!! Mailet talade nämligen om för oss att de intervjupersoner vi behöver existerar och troligtvis vill ställa upp. Jackpot!
Igår plockade jag fram skinnpajen och gick på stan en sväng med Calle, frös inte det minsta. Det kallar jag vårtecken! Det är inte ofta jag skriver ett genomgående positivt blogginlägg men idag vill jag jävlar i min lilla låda kväva er med glädje och klämkäckhet. Just det, var på Magnus Betnér i Kalmarsalen igår kväll (fick biljetterna i julklapp av Calle). Grymt bra standup, bra stämning och perfekta platser. Synd bara att tjejen bredvid mig hade dränkt sig i den vidrigaste parfymen man kan hitta på Ica maxi. Fick nästa lägga mig i knät på Calle för att komma undan för en stund.
Nåväl, trevlig lördag!


Realitycheck

Men vet vad ens sanna värderingar är när man blir mer provocerad av att den unga killens katt i veckans halv åtta hos mig är oroväckande övergödd, än att Big Brother startat och allt vad det innebär.


You go Kelso!

Alltså jag vet att det är några år för sent att dela med sig av roliga scrubsklipp från youtube men kunde bara inte motstå! Är väl inne på min femte runda bland scrubssäsongerna och detta hade jag helt glömt! Skrattade högt en bra stund, händer inte så ofta och detta innebär väl nu att alla får reda på vilken klen humor jag har. Men varsågod vettja!


Sjuk... igen


Ekvationen är ENKEL

Så menade Magnus Betnér sin i standup "Livets Ord" när han på sitt signifikativa sätt kritiserade överviktiga människors gnäll över att deras tillstånd är en sjukdom. Jag har ingen åsikt om huruvida fetma är en sjukdom eller inte, det är inte där jag vill fästa blicken i dag. Ingen har väl missat den stora LCHF-debatten och jag kan givetvis inte låta bli att lägga mig i. Först och främst vill jag deklarera min ståndpunkt; Katrin Zytomierska verkar ha stannat av i utvecklingen och hon går mig på nerverna (nästan lika mycket som Blondinbella). Jag tror på Magnus Betners teori att man bör hitta balansen mellan motion och kost och att det i stort sett är hela mysteriet. Jag bortser inte ifrån att det finns genetiska omständigheter och andra faktorer som spelar stor roll in i en persons grundvikt. Jag får nog säga att jag i stor mån är liberal vad gäller dieter och bantning, vill Katrin Zytomierska bara äta ägg och bacon och mår bra av det så varsågod. Cissi Wallin fick problem med gallan och fördes till sjukhus på grund av (enligt både henne själv och hennes läkare) hennes LCHF-diet, Katrin säger att hon ljuger. Vad vet jag?

Vuxna dumma människor som blir troende och inte låter andra människor ha andra uppfattningar kan jag välja att bortse ifrån, de vet väl inte bättre. MEN när Katrin säger att hon kommer ge sin son LCHF-mat om han "blir en tjockis", då ser jag svart. Såhär då: Om Katrin som vuxen människa vill banta är hon fri att påbörja en extremdiet utan att det gjorts studier om vare sig långsiktighet eller mortalitet, det är hennes fria vilja. Men om hennes son när han är tolv behöver gå ner i vikt är det enligt mig oansvarigt att utesluta kolhydrater från hans kost. I den åldern kan jag utan att jag har någon som helst dietistutbildning fatta att man behöver alla delar av kostcirkeln och alla näringsämnen för att utvecklas normalt. Uppmuntra honom istället till fysisk aktivitet istället för att leka rysk roulette med hans hälsa! För det är precis vad det blir, ett enda stort experiment.

I gårdagens avsnitt av "Får vi följa med" refererade Fredrik till "någon" som sa att vi lever i en Guitarr Hero-epok där allt ska uppnås genom genvägar. Guitarr Hero gör oss till rockstjärnor utan att vi egentligen behöver lära oss spela gitarr på riktigt. LCHF är ett typiskt exempel på detta genvägssamhälle, genom att utesluta en viktig del av vår kost har vi upptäckt att vi går ner i vikt. Vad det gör med vår hälsa på lång sikt vet vi ingenting om. Så länge det går fort och garanterar resultat så hoppar vi på tåget. Jag vet att diabetiker uppnår kanonbra värden med den här dieteten men återigen, kan de vara säkra på att pumpen inte helt plötsligt bara sluta slå eller att blodkärlen blir bregottfabriker och tarmarna vittras sönder?

Missförstå mig rätt, jag är humanist men den här debatten är spännande. Katrin Zytomierska kommer antagligen aldrig sluta med LCHF eftersom det vore samma sak som att erkänna att hon haft fel. Hon kommer förmodligen bli fallet (tillsammans med tvåtusen diabetiker) som till slut ger oss svar på om LCHF faktiskt ger oss högre livsvärde eller om vi helt enkelt, som Niklas Strömstedt twittrade, bara "blir dumma i huvudet" och sen trillar av pinnen.

Globenminnen

Jag ligger i sängen och lyssnar på Dylan på min iPhone. Har inte gått upp än, bara ätit frukost och sen gick jag och la mig igen. Jag såg filmen The Hurricane för ett par dagar sen när jag zappade en runda förbi tv1000. Egentligen skäms jag över att jag inte sett den tidigare men bättre sent än aldrig. Hur som helst blev jag (såklart) väldigt berörd av filmen och för en stund sen fick jag lust att lyssna på Dylans låt Hurricane. Och det funkar ju så med Bob Dylan att har man väl börjat så tar det i regel en stund längre än man tänkt sig, för han har ju så otroligt många bra låtar som man bara MÅSTE lyssna igenom när man väl börjat. Dylan är ett mood, helt enkelt. Man slipper inte undan.

Jag började naturligtvis tänka på konserten vi var på i Globen i höstas. Det var en märklig upplevelse. Jag är nog ganska fånig men känslan av att vara i samma lokal som en sådan legend var, låt mig säga, magisk! Sen att han valt att ge konserter 20år längre än han borde är ju en annan sak. Det var inte mycket till sång att tala om utan texten snarare kraxades fram tills man efter mycket ansträngning kunde urskilja vilken låt det var vi lyssnade på. Bandet gjorde ju emellertid ett superbt jobb och när gamle Bob slutade kraxa och istället stoppade munspelet i munnen var det inte mycket mer att efterfråga av livet. Jag vill understryka att jag inte hade förväntat mig ett framträdande av Woodstock-karaktär med en pigg och fräsch Dylan utan jag förstod att detta är var man får 2011. Förbandet med Mark Knopfler i spetsen var dock en riktigt positiv överraskning. Plötsligt fann jag mig förenad med alla 50+ herrar i Globen och trots att ingen av de två Dire Straitslåtar jag hört spelades så blev jag genuint underhållen.

Jag ska försöka gå på fler konserter i år. Bruce Springsteen och Coldplay hade ju varit fint som snus men sådana biljetter kan man ju se i stjärnorna efter. Ska se mig om efter lite mer blygsamt annonserade spelningar, de kan ju vara bra de också :)


Om hur jag bajsar på Blondinbellas arbetsmoral

Den här dagen har varit helt förstörd på grund av Blondinbella, ja det är sant! Tjejen som vet allt, kan allt och planerar för att köpa den ena favoritlyxbilen efter den andra utan att ens tagit körkort med argumentet att hon "inte har tid". Men tid för kryssning och relaxbad varje morgon har hon minsann. Ja, jag blir så förbannat provocerad av den där människan, vilket naturligtvis är att gå rakt i fällan. Hon vet om sin extrema livsföring, sina kontroversiella åsikter och allt är ju bara en del av kommersen. Hon tjänar pengar på att jag förargas och sitter i en halvtimme och komponerar arga hatkommentarer i hennes blogg. Jag är så jävla lurad och det vet jag om, MEN JAG KAN INTE LÅTA BLI.

Det har varit lugnt ett tag men i morse tog det hus i helvete när jag läste hennes debattinlägg om pension vi 75. Först och främst så framställde hon förslaget som ett tvång snarare än en möjlighet och lekte fröken duktig som vill vara Sveriges mest framgångsrika entreprenör och bloggare tills hon trillar ner i graven med en härlig mörk choklad och karriärsmagasin i händerna. Hon uppmanar alla att sträva efter ett arbete som de inte varje dag går till med olust och tvång utan ett arbete man kan glädjas åt tills den dag man inte orkar mer. OCH då ska man glatt skutta in med rulatorn och reumatismen i högsta hugg på högskolan och göra ny karriär tillsammans med alla arbetshungriga ungdomar. Vem blir vald först av Cecilia 71 och fröken pinfärsk 22?

Jag har snart pluggat i tre år på min socionomutbildning för att kunna jobba med något jag verkligen vill. Ett av mina drömyrken, jag VILL arbeta med detta och jag kommer INTE HATA mitt jobb. Blondinbella nöjd? Nähä? Jaja, det är en DRÖM också, och jag är LYCKLIG. Men jag vill ändå inte arbeta hela livet. Jag är också en medborgare i det här förbannade samhället och min åsikt räknas också. Jag får inte min debattartikel publicerad på SVT för jag är ingen kändis men jag är FAN lika mycket värd som Blondinbella. Och min inställning till arbete är att det är ett sätt för mig att överleva och dra mitt strå till stacken. Det är INTE det viktigaste i mitt liv och jag vill inte jobba tills jag är 75! Jag vill inte gå raka vägen från kontorsstolen till äldreboendet och sitta där och tänka på min man som dog när jag var på jobbet och på barnen som uppfostrade barnbarnen när jag var på jobbet. Det är min åsikt och ingen som kallar sig själv egoboostare ska få ge mig dåligt samvete över att jag inte bidrar till samhället om jag slutar när jag själv har lust.

Mamma och pappa, sluta jobba när ni vill! Er andra ungdom börjar snart!

Kärlek över Nordsjön och tillbaka

Idag fyller Calle och jag som oslagbar duo två år. Dessa två år är kanske mina två allra bästa någonsin. För exakt ett år sedan skrev jag här i bloggen ett inlägg om vårt första år tillsammans, då proklamerade jag de starka känslor jag hade för oskarshamnaren som klampade in i mitt liv och överbevisade mina tvivel på genuin kärlek. Det har varit ett omtumlande år, jag har ömsom varit hög som ett hus och ömsom slagit huvudet i botten. Vid varje steg och snedsteg jag tagit har Calle funnits vid min sida. För ett år sedan trodde jag inte att jag kunde vara mer kär och lycklig än jag var då men tji fick jag, man slutar aldrig förvånas över hur en annan människa kan göra att man känner sig helt komplett.

Jag upptäcker att det jag skriver låter nästan löjligt smörigt men jag kan faktiskt inte uttrycka det på något annat sätt än med hjälp av mängder och åter mängder av klyschor.

Som jag skrev i föregående inlägg så är Calle i Liverpool just nu och njuter av ett stycke äkta fotbollskultur. Han har dock sett till i förväg att jag inte ska kunna tänka på något annat än honom på denna speciella dag. För en timme sen ringde det nämligen på dörren och utanför stod en dam med en bukett rosor i famnen. Jag blev så glad att jag började gråta, sansade mig och ringde Calles mamma och började gråta igen. Min egen mamma sa när jag ringde nyss att den där killen är någon att hålla ordentligt fast vid. Och Calle, det är precis vad jag tänker göra.

Hur som helst, det enda jag egentligen ville säga är att jag är tacksam för de här åren och att jag älskar dig Carl. Jag ser fram emot treårsdagen.



Dream come true

Calle uppfyller just nu en av sitt livs största dröm. Han är på plats på Anfield, iklädd tröja och halsduk och skriker antagligen med allt vad han kan i "You'll never walk alone". Jag har tyvärr inte möjlighet att vara med honom i detta oförglömliga ögonblick så jag får delta så gott jag kan här hemma framför tvn. Hoppas på att få en se en kamerabild på min fina nördiga sambo som jag imorgon varit tillsammans med i hela två år. Två år med fotboll, creedence och pastasås med bacon. Fyfan vad du är bäst Carl, hoppas du njuter ordentligt!


På begäran

När jag var hemma förra helgen fick jag en uppmaning att visa bilder på vårt hem här i bloggen så att mina tjejer vet vad de kommer till när de bokar in en resa till Kalmar en helg framöver. Ca såhär då:

RSS 2.0