Here we go again

Jag har äntligen kommit på vad det här är för slags blogg. det är en dålig blogg, javisst, men inte bara det. Det är en terapiblogg. Jag läste för längesedan en artikel om att svårigheter knuffar på kreativiteten, om att Moneybrother tydligen skrivit skivan "To die alone" när han och hans tjej gjort slut. Vi uppmanades att ta vara på sorgen och desperationen, plocka upp våra brustna hjärtan från asfalten och skapa något ur smärtan. Tydligen skulle det dessutom hjälpa läkningsprocessen.
Det jag vill ha sagt är att jag tenderar att återkomma hit till bloggen i stunder då jag är mentalt, så att säga, dämpad. Detta för att sedan tyst försvinna bort igen när humöret höjts och liksom lämna dörren öppen. Jag skulle vilja drista mig till att säga att det här har blivit en jävla deppblogg. Men så är det, om jag är glad slutar jag reflektera och flyter bara med. När jag som idag kraschlandade med huvudet före rakt in i en maskerad sanning punkteras lyckobubblan och jag återvänder till min trogna cyberterapeut och begraver mina sorger i drivor av metaforer och självförakt. Precis som back in the days.
Antagligen kommer jag sätta punkt här och låtsas som att inget någonsin hänt för att återigen försvinna in i ett nytt lyckorus utan tillstymmelse till livstecken till omvärlden. Men jag kommer alltid tillbaka för fler sanningar finns att avtäcka och fler metaforer finns att plåstra om krigssåren med.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Fan vad jag älskar dig.

2011-09-08 @ 23:43:35
URL: http://rocklobster.blogg.se/
Postat av: mammi

Ska vi kalla det du beskriver för livet kanske..det går upp och det går ner? Dina ord bildar en kedja som blir det vackraste halsband. Pussar på dig Cissi.

2011-09-10 @ 11:06:36
Postat av: Alec

Men vi älskar din blogg för det. Den är ärlig och vi känner igen oss. Och jag tar mig friheten att tala för alla....!

2011-09-15 @ 15:01:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0