Om att snubbla på mållinjen... igen.

Ja, ärligt talat. Nu handlar det enbart om ren lättja att det gapar tomt här i nästan två veckor. Här kommer en liten historia som inte är påhittad utan helt och hållet sanningsenlig och som handlar om lite tur och lite oflyt.

För att först och främst förklara ordet "igen" i rubriken bör denna berättelse inledas med en kortfattad beskrivning av den första incidenten som faller under den förargliga kategorin "att snubbla på mållinjen". Calle, Frida, David, Maria och jag spelade på bomben för några veckor sedan och allt verkade ha gått i lås. Dock när vi tittade på text-tv efter alla matcher hade spelats visade det sig att Barcelona gjort 5-0 i 90e minuter och snuvade oss därmed på närmare 3000 kr. Jävla skit sa jag, Calle gick och la sig. Efter denna fadäs kunde vi konstatera att det är mycket värre att vara nära att vinna än att vara långt ifrån.

Några veckor tidigare hade jag och Calle kräftskiva här hemma och gick sedan ut på Harrys fulla och glada för att bedöva våra hjärnors tentaskavsår. När man betalat entren fick man en liten rosa lott som jag inte ägnade speciellt mycket uppmärksamhet under kvällen. När Sanna kom ut och proklamerade att den vinnande lotten hade nummer 26 stod det klart att jag kammat hem en finalplats i Harrys tävling om att vinna en bil. Väldigt festligt tyckte jag och fick veta att den femte oktober skulle jag vara på plats för att kanske koras som vinnare.

Den femte oktober visade sig vara en dag då ingen planerat att gå ut och festa eftersom vi alla hade fullt upp med skivande av b-uppsats. Min trogne vän Maria trotsade dock dygnsrytmen och följde klockan ett på natten, sömndrucken och spiknykter, med mig till Harrys för delta i finalen. En final som jag trodde skulle gå ut på en gammal hederlig lottdragning. Oj, så fel jag hade.

Den kändis-dj som Harrys hemlighetsfullt lovat skulle dela ut det åtråvärda priset visade sig vara Daniel i Skilda världar. Haha, tänkte jag, de glömde visst sätta en bokstav framför epitetet "kändis". När "Daniel" sedan tillkännagav att finalen inte skulle bestå av lottdragning som jag trott utan av en tävling i "Singing bee" fick jag svälja min sarkasm och ville åka hem. Maria och jag kunde båda konstatera att detta minsann inte var rätt kväll att strunta i att festa då en öl eller två i det här läget hade suttit på sin plats.

Nåväl, jag gick upp och slaktade Lena Ph's "Det gör ont" vilket råkade innebära att jag gick vidare enbart tillsammans med två andra (vi var tio från början). Första tjejen åkte fort ut och så var det bara jag och en blond liten tjej kvar. Jag fick låten "Flickorna på tv2" och ombads välja om jag ville ta den själv eller ge den till min motståndare. I samma sekund som jag valde att ta den själv kom jag på att det ju faktiskt bara är refrängen i den låten jag någorlunda kan hänga med i. Texten satte jag inte och när min mottävlande istället fick turen med låten "Sommartider" och gjorde segertecken kunde jag fastslå att jag återigen hade snubblat på mållinjen.

Tror ni jag kommer sjunga med i "Flickorna på tv2" på nästa fest. Eh, kanske inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0