Lättnad

Ordet som karaktäriserar hela mitt nuvarande tillstånd. Två dagar kvar av praktiken och sedan flytta ut ur lägenheten. Jag sörjer inte, känner snarare en befrielse och gläds åt den nystart som väntar efter sommaren. Jag har redan planer på vad jag ska ta mig för när skolan börjar i augusti igen. Operation finding Cissilainen rullar igång på riktigt. Jag sitter just nu och är bara märkligt förnöjd. Fick en rejäl energipåfyllning av att få träffa familjen och mina två underbara tjejer på hemmaplan. Jag känner att det behövdes så in i märgen mycket. Tänkte ordna mig något att äta och sedan sitta och begrunda om Catta ska köpa en iPad till mig i USA eller om jag ska göra något roligare för de pengarna. Vi har ju trots allt en ny lägenhet att fylla med härlig inredning till hösten. Jag får fundera ett tag till.
Dagens kontenta: Det finns mycket att glädjas åt.

Jag ska vara ärlig

Markören har blinkat många gånger i början på ett inlägg de senaste månaderna men liksom aldrig flyttats framåt. Jag vet inte om det är för att jag inte har något att berätta eller om jag bara inte förmår, men jag trasslar till det och tappar orden på vägen. Kryssar ner och tänker att jag skriver om allt jag bär runt på någon annan gång. Någon annan gång kommer sällan.
Jag ska vara ärlig.
Allt har inte varit perfekt, jag har haft mycket känslor och låtit ventilen vara stängd. Jag har haft hejdlöst roliga helger i ett galet Lund och i ett lika galet Linköping. Jag har kastat stjärnor över de fina vänner jag har när jag väl lyckats fånga deras närvaro. När jag sedan sagt hejdå har tomheten bankat mig i bakhuvudet och täppt igen min hals och allt har min stackars mamma och min stackars sambo fått plåstra om. Jag vill inte prata om separationsångest och ensamhet, jag har ältat det nog inför de jag älskar allra mest. På så vis har jag ventilerat men inte på det sätt jag tror är det bästa - här.
Livstecken, frågade en vän efter.
Jag ska vara ärlig.
Jag vet inte om jag lever eller om jag bara är vid liv. När jag sitter här ensam en tisdagskväll och stirrar på disken så undrar jag ibland om allt är i sin ordning. Men när Calle kommer hem och kramar om mig så vet jag att allt är precis som det ska vara. Jag tycker mig höra en främmande tystnad i min underbara stad, den säger att jag är lämnad ensam kvar och att alla andra har åkt hem. Men tystnaden är bara ljudet av min egen röst som inte pratar med sig själv.
Och jag ska vara ärlig.
Det är inte svårt att hitta på.

Om materiell patos

Adaptern till min tre år gamla Macbook avled hastigt i förra veckan. Sedan dess har min stackars laptop kippat efter andan med 20 % av batteriet kvar och ingen möjlighet till strömförsörjning. Detta sved i hjärtat så jag stängde av den i väntan på att finna en lösning på problemet. Tyvärr tvingades jag idag öppna sparkontot och punga ut med 700 kronor på Madiamarkt för att rädda situationen. Jag hade gärna sluppit denna utgift då jag vet att det finns exemplar att köpa på ebay för 20 dollar. Dock skedde denna incident vid en tidpunkt då jag är i desperat behov av datorn eftersom en skrivuppgift ska lämnas in på fredag och jag inte känner någon som är villig att låna ut sin adapter på så kort tid. Hur som helst, efter den stora transaktionen blev jag en smula manisk. Jag är en nittioprocentig tekniknörd och lukten av ny elektronik och obrutna förpackningar ger mig en släng av förälskelse. Så nu sitter jag här och sniffar på den nya strömsladden och njuter av att se batterimätaren sakta fyllas på upp till 100 %. Att jag är 700 kronor fattigare har jag för längesedan förlorat ur minnet.

RSS 2.0