That's what we're waiting for

Man känner sig blåst. I tre veckor är det enda som håller en vid liv tanken på tre dagar i Kalmar. Man står ut och njuter av att snart vara framme vid målet. Sen tuppar man av och vaknar på tåget hem till Mark igen. Ungefär så känns det. Om det är såhär fort tiden går i Kalmar tror jag inte att jag vill bo där för då kommer jag att dö IMORGON. Man tittar på klockan och oj vad fort visarna flyttar sig helt plötsligt, varför gör de aldrig så den sista timmen innan stängning på jobbet? Tiden är en lurig jävel som man blir mer och mer osams med ju äldre man blir. Jag är iallafall mycket nöjd med de tre dagar jag fick även om de förflöt i ultrarapid. Vi hann med mycket trots omständigheterna. Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och så vips är man Kalmarbo på heltid igen. Nog om det.
En av världens bästa musikvideor och en fantastisk låt ger jag er här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0