Nyårsbegrundan

Dag två i veckan som handlar om nedräkning inför årets sista festkväll - nyårsafton. Min kära sambo och jag har haft äran att bli inbjudna till en formidabel nyårssupé med tillhörande efterfest i Oskarshamn. Så ja, 2011 kommer att skålas in på östkusten och inte hemma i kära Markbygden enligt traditionen. Allting är planerat in i minsta detalj, faktiskt är planeringen så exakt att jag inte väntar mig annat än kaos och misslyckande. Exempelvis är min outfit nu helt komplett, det som troligtvis händer är att strumpbyxorna går sönder timmen innan festen börjar eller att håret blir en skatboimitation. Jag ska försöka ta någon bild på resultatet så vi alla kan skratta tillsammans.
Sen har vi ju det sociala, eftersom nyår inte kommer firas på hemmaplan blir jag därmed väldigt mycket en gäst i en stad långt hemifrån med väldigt många människor jag aldrig tidigare träffat. Jag är inte speciellt blyg av mig men tanken på stora sammansvetsade tjejgrupper gör mig aningen skakig. Tänk om alla tycker att jag luktar konstigt, pratar konstigt eller att jag inte fattar de viktiga sociala normerna. Tänk om jag får onda blickar som förvisar mig till en ensam vrå med tomt glas och sönderriven klänning. Om det känns jobbigt tänker jag hålla fast Calle stadigt i armen och tvinga honom att sköta alla konversationer åt mig hela kvällen, eller så tar jag en taxi hem till Mamma. Nej, faktiskt så tror jag att det kommer bli en toppenkväll så länge det finns alkohol, musik och världens finaste sambo att pussa på tolvslaget.


Gott nytt år!



Hungersnöd och bottenlös saknad

Svåra känslor blandar sig med eftersvettningarna från gårdagens festligheter.
Varför är du inte här?


Önskelista del 2: vad jag vill ha allra mest av allt!

Jag älskade att få julklappar när jag var liten (antagligen precis som alla andra barn). Innehållet var skit samma men det skulle vara fullt under granen. De senaste åren har jag inte varit lika girig utan mest sett fram emot att träffa familjen och ge bort något fint till dem jag tycker om, hur klyschigt det nu än kan låta. Om jag ska skriva någon slags önskelista innehåller den mest bra-att-ha-grejer och sånt som är trist att lägga pengar på själv.
Men.
Det finns en sak, gott folk, som jag skulle byta ut alla andra julklappar mot. En sak jag längtat starkt efter sedan jag flyttade hemifrån. En sak jag känner ett så starkt begär efter att jag undrar om jag är riktigt frisk. Detta är något jag egentligen inte riktigt tål, något jag värderar lika högt som en riktig familjemedlem, något jag tatuerat in på min vänstra arm, något som jag känner så förbaskat mycket kärlek för att jag nästan gråter av tanken. Just det, EN KATTJÄVEL! Snälla tomten ge mig en kissekatt i julklapp, jag vill! Jag vet att jag redan har min lilla mishimonsh hemma i Björketorp men det räcker inte! Jag vill ha en kattemisse i Kalmar. Imorgon är Calle i Oskarshamn hela dagen, tror jag ska gå ut och sno med mig den katten som stryker runt på vår bakgård in och låtsas att den är min. Sedan lämna tillbaka den när klockan börjar bli mycket, fast det kan bli för plågsamt för mig.



En dröm till bostad

Igår var vi bakfulla, Calle och jag. Därför gick våra planer om storstädning åt fanders. Idag mådde vi bättre vilket ledde till en fantastiskt produktiv dag fylld med vuxenpoäng och redighet. Vi städade hela lägenheten (och då talar vi STÄDA-städa med mopp och skurhink och hela kittet). Resultatet blev en strålande vacker, julpyntad lägenhet med en doft av kyckling. Doften kom sig av nästa storhetsdåd; dagens middag blev en hel kyckling tillagad i lergryta. Grytan var en julklapp jag fick förra året men som jag inte kommit mig för att använda förrän nu. Så tack så hjärtligt för den, den fungerar prima. Jag blev dessutom riktigt glad över att den fick plats i vår lilla ugn (kika på bilderna nedan så framgår min oro).
Tänkte dra lite kort om mitt aktuella bostadsläge eftersom jag ändå fört det på tal. Jag bor alltså sedan augusti i en ca 46kvadrat stor tvåa i ett av Kalmars enligt mig finaste område - Margaretaplan (eller Kalmars Stureplan om man är lika rolig som Emma&Maria). För övrigt är ju det drygt 200 meter korta avståndet till dessa asgoa klasskompisbrudar ytterligare en sjukt positiv grej med mitt nuvarande boende. Mitt och mitt, flytten innebar även ett formidabelt samboskap med Calle, min hjärtertvå. Det var tack vare att Calles gymnasiekompis Fredric fick för sig att resa jorden runt i ett halvår som vi nu får lov att bo i hans pittoreska takvåning. Och jag vill min själ inte flytta! I juni har vi sagt att vi ska flytta ut som senast men det mesta lutar åt att jag kommer vägra. Visst, köket är för litet, badrummet är för ofräscht och man slår ganska ofta i huvudet men vafan?! Jag trivs här! Calle och jag har lite skämtsamt resonerat kring hur fantastiskt det vore om Fredric en dag skickar ett telegram med tillkännagivandet att han förälskat sig i en Thaia och inte kommer hem till Sverige förrän om två år och att han då planerar att bosätta sig i ett trevligt litet hus i Timmernabben. Det vore fint att slippa bo i andra hand och istället kunna hyra lägenheten hur länge vi vill. Dessutom vore det fint att själva kunna stå på exempelvis telia-abonnemanget som Fredric betalar hutlöst mycket för.
Anywho, såhär ser vårt hem ut när det som idag är helt nystädat, dessa bilder är dock tagna för några månader sedan så en del ändringar har skett.



















Hjärnimplosion

Jag är en poet. Rösten i mitt huvud säger det.
Ord är mitt verktyg för att förstå mig själv.
Ord är mitt stöd för att inte gå sönder.
Ord är vad som verkligen krävs för att nå mig. De rätta orden.
Eller ibland bara en blick.
Jag är så full av tvivel...

Strötankar

Det luktar hemtenta i lägenheten. Mjukisbyxor, kaffe och ångest är klassiska inslag men den här gången känns det hopplöst, på riktigt. Calle blev riktigt förkyld under helgens vistelse i Stockholm (som för övrigt var supertrevlig) och det mesta är ganska pissigt just nu. Imorse, till exempel, vaknade jag av att jag välte ner ett vattenglas över huvudet och blev genomblöt, tack för det liksom. Något positivt i en mardrömsvecka som denna är att jag nu äger världens mest perfekta nyårsklänning och för en gångs skull verkligen ser fram emot denna ångestframkallande tillställning. Det kommer nog bli fantastiskt oavsett vart kvällen tillbringas så länge Calle och jag är på samma plats, vilket vi planerat.
Har föresten varit Calles kvinna i tio månader idag och är sjukt lycklig över den tanken, han är fullkomligt underbar på alla sätt den killen och jag är oerhört stolt över honom! Ber om ursäkt för smörandet. Jag hoppas innerligt att allt löser sig med tentan så att julen kan bli fridfull. Gud vad jag längtar efter att få komma hem och träffa famljen och alla fina tjejer jag känner! Jag längtar, men har inte bråttom. Lev väl.

RSS 2.0