Kalmar i gråskala

Detta är inte världens bästa kväll, jag vet inte vad som gick snett.
Bra låtar brukar hjälpa:

Skottskadad

Kära gud.
Jag har blundat så länge nu, glömt bort vad som är vackert.
Blivit vårdad och normal. Jag passar in nu för tiden, som en beige IKEA-soffa.
Jag skriver inte längre, inga ord klottras ner i gamla anteckningsblock för att sedan gömmas under sängen.
Jag fotograferar inte heller, bilderna är inte viktiga.
Jag varken läser eller sjunger speciellt mycket, och när jag sjunger låter det som idol och när jag läser är det kurslitteratur eller Blondinbellas blogg.
Vart tog jag vägen?
Jag bryr mig knappt längre, knyter inte nävarna över att Sverigedemokraterna tränger sig fram i media eller envisas med att maten jag äter ska vara ekologisk.
Jag lägger vikten på slang, kommersiell musik och skönhetsideal.
Vad är det som får mitt jag att kapitulera?
Vad får mina åsikter att blekna och allt det där vackra som brukade göra mig darrhänt och vimmelkantig att dunsta från min kropp?
Jag letar mig tillbaka, till konsten och värderingarna.

Mental blockad och kärleksförklaringar

Jag sitter hos Emma och lyssnar på Cher när vemodet knackar mig på axeln denna regniga torsdagseftermiddag. Min underbara kvinna Carro har nämligen laddat upp ett 40-tal foton på bilddagboken från i somras och jag blev genast aningen gråtfärdig och sitter nu och tänker på hur mycket jag saknar alla där hemma.
Igår fick mitt självförtroende sig en ordentlig törn när jag deltog i två omgångar Trivial Pursuit med "gänget" och gjorde en fullkomligt urusel prestation. Jag fick för mig att Läderlappen var Stålmannen och att Syrien ligger i Afrika. Resten av frågorna tyckte jag inte att jag kunde och skrek förtvivlat när svaret väl kungjordes och visade sig vara barnsligt enkelt. Under följande natt som tillbringades på Emmas soffa ägnade jag mig åt att tvivla på mitt eget intellekt och framförallt på mitt minne som verkar vara helt ur balans och lovade mig själv att denna lilla incident aldrig ska få upprepas.
Kvällen igår var dock inte helt usel, jag blottade mina känslor för någon jag tror jag gått och blivit lite kär i. Det kändes inte alls konstigt eller livsfarligt.
Nu ska Emma och jag gå tilll biblioteket och skriva den sista individuella reflektionen för den här kursen.
Hejdå.


Och så var vi där igen

Förbaskade demoner, försvinn! Annars är allt bra.

Hjälp

Det pirrar så himla mycket just nu att jag liksom är rädd att skelettet ska krackelera och att bröstkorgen ska explodera.

Varje dag borde räknas

Detta var måndagen den 13/10 -09
  • Vaknade ovanligt pigg, duschade och åt en rejäl frukost.
  • Det duggregnade så jag småprang till skolan från bussen, hoppade över vattenpölarna och log för mig själv.
  • Varken Emma eller Robin var i skolan så Nestor och jag fick sällskapa.
  • Föreläsningen handlade om bemötande och Nestor drog efter två timmar.
  • Hampus och jag följdes till bussen, han tipsade om en spännande klädbutik som jag ska leta upp.
  • Fick hem räkning från radiotjänst och suckade tungt.
  • Åt lunch men struntade i att diska.
  • Såg på Kvarteret Skatan och fnissade under en filt.
  • Somnade och vaknade efter två och en halv timme, blev bitter.
  • Tog bussen till Kim och tittade på a Clockwork Orange.
  • Såg på hemvägen hur en tjej knyckte en GBglassgubbe, kände mig oberörd.
  • Beslutade mig för hur tatueringen får se ut nästa tisdag.
  • Åt kvällsmat men struntade i att diska.
  • Lyssnar på Moneybrother och känner hur det skaver i ögonen.
Godnatt

Monolog för de döda

Jag håller föredrag i bara nattlinnet ikväll för en byst av Beethoven och ett fotografi av min mormor som alltid hade de bästa svaren på livets stora frågor, naturligtvis alla med en religiös anknytning. Jag förklarar för dem att det inte alltid är så enkelt att vara människa och försöka sig på att interagera med andra människor. Jag kan se i mormors grå blick att hon saknar mig och jag nickar och viskar att jag saknar henne också. Sedan vänder jag mig till min stora världskarta och gör ett nytt försök att förstå vad lilla jag har för uppgift och mening i den här ofantligt stora världen. Jag undrar om jag spelar någon roll, jag vill ju tro att jag gör det.
Då plötsligt slås jag av en förnimmelse och jag kastar mig över bysten av Beethoven, greppar honom om halsen och stirrar in i de vita gipsögonen. Jag säger det klart och tydligt, högt så även mormor kan höra
"Jag har ingen betydelse i vårt stora universum men i hans lilla hjärta är jag någon."
Jag kan nästan ana att det blänker till på Beethovens ögonglober när jag avbryter mig själv för att andas, det känns som timmar sedan sist. Jag ställer tillbaka bysten i bokhyllan och kysser fotografiet av min mormor, jag känner mig nästan en smula naiv och skäms lite över att jag tror mig vara viktig för en annan människa. Men jag tillåter mig att behagas av tanken på att vara uppskattad om så bara lite grann. Genast hoppar jag ner i sängen, kryper in under täcket och smeker varsamt mina vader som om de redan sprungit härifrån, ut i världsrymden.
Godnatt

RSS 2.0