Triss i mirakel

Det finns tre fenomen i den här världen jag skulle välja att kalla genialiska. Tre skapelser jag stött på som på något vis gjort mig lycklig. Jag menar förstås utanför bubblan av penicillin och sådant. 
Det första är kontaktlinser, magnifika små plastkupor som gör att man kan se. Det är som Jesus fast på riktigt. Jag har själv införskaffat mig sådana eftersom min visserligen ganska schysta rayban kändes aningen påfrestande att bära under mina tuffaste arbetsdagar. Därför fungerar de numera enbart som mysglasögon.
Det andra är spraylim, det blir så jävla jämnt alltså. Jag blev förälskad någon gång under b-kursen i Grafisk kommunikation när jag skulle tillverka en idébok och där klistra in mina samlade verk (låter mer exklusivt än vad det var). De där traditionella limsticken jag först skulle använda gick mig på nerverna och kunde blivit orsaken till mitt första slaganfall. Då, som återigen av ett Jesu mirakel, fann jag denna sprayburk långt in i ett skåp och lyckan var fullkomlig.
Det tredje är Interpol. Och då menar jag inte polisorganisationen utan bandet från New York. Jag är helt tokig i dem, till och med så mycket att de kan bli Hellacopters tronföljare. Fast då gäller det att de kommer till Sverige snart igen och smörar ordentligt.

Bara lyssna, snälla gör det!


Vad är valsträning?

Jag tänkte lära mig dansa.
Först ska man veta hur man rör på benen utan att snubbla och hur man håller balansen utan att hålla någon i handen. Det är viktigt att koncentrera sig och fokusera på att lyckas, se sig själv som en vinnare. Man ska dock inte vara rädd för att misslyckas, det gör alla någon gång. När ansökningen är inlämnad och alla formaliteter klara ska man gå vidare till de praktiska företeelserna, som att kunna gå. För att våga ta första steget gäller det att chansa, antingen trillar man eller så var det inte så svårt som man först trodde. Allt har med inställning att göra, vill man inte förlora får man ge sig den på att inte göra det. Många gånger kan man känna sig utelämnad och ledsen för att man aldrig förut gjort något liknande, allt kan kännas tufft och man ångrar att man släppte taget om den där handen. När man till slut tagit andra och tredje steget och börjar få in rytmen kommer man glädjas över att man inte föll ihop och flyttade tillbaka till den trygga hemmiljön efter första motgången, allt blir plötsligt roligt och man gråter inte längre sig själv till sömns. Till slut blir man promenadexpert och tycker sig vara en stjärna men påminns ibland om att det finns ytterligare etapper att ta sig an för att nå målet. Det räcker inte med ett stabilt tillstånd i mellanakten, man måste vara hundra procent säker när man når slutskedet. Nästa steg blir att börja springa, då har man kommit en bit på väg och allt gungar på. Man följer inte längre strömmen som en blyg och osäker guldfisk utan hoppar nu som en lax uppåt rakt i motsatt riktning. Man har omvandlats till en våghals och söker sig till nya utmaningar. Tills den dagen man faller rejält och stukar foten, då kryper man skamsen och skadad tillbaka in i sin dunkla vrå och ringer nödsamtal till den där handen igen. Snyftar och vill komma hem. Då är det viktigt att handen både varsamt och tröstande klappar en på huvudet men också i peppande syfte kan daska till en i rumpan så snart sorgen lagt sig. Efter detta första stora missöde börjar allvaret, steg ska tas i rätt ordning och i rätt tillfälle. Takten ska hållas, kroppshållningen spännas och koreografin klaffa. Till slut är de första vacklande stegen enbart ett minne blott och den första tågresan till Kalmar likaså.

En partypinglas metamorfos

Någonstans på en gräsmatta ligger jag ihopkrupen och jämrar mig medan alkoholen dunstar från min hud. Som ett förgiftat embryo utkastad i naturen för att renas. Samtidigt som min kropp bearbetar produkten av gårdagens festande bearbetar jag mentalt händelseförloppet. Sammanfattat var kvällen märklig. Något som till en början var besvikelse inför ändrade planer blev sju öl senare nakenbad, brännboll, ungdomsterapi och intriger. Till sist stod vi ensamma kvar i den kalla natten utan färdmedel hem igen och en underbar vän fick stiga upp ur sin skönhetssömn och rädda oss ur den nöd vi nu befann oss i. Att förundras över är hur man under loppet av sex timmar kan uppleva så mycket. Se hur ett förhållande nästan finner sitt slut och få reda på vilka som är verkliga vänner. Men det märkligaste av allt, att få bevittna hur en ensam flicka får sitt självförtroende krossat, sin cykel nedslängd i sjön och sin hjälplöshet att dras till sin spets. Jag var rädd för att prata med henne, inte på grund av det hon varit med om utan på grund av att jag kommer arbeta med sådant resten av mitt liv. Jag var rädd för att jag inte skulle bry mig om henne, inte skulle vilja hjälpa henne och inte heller kunna hjälpa henne.
Bredvid mig där jag ligger och skaver står min pappa med sina besynnerligt små fötter och är i kast med att gräva upp en stubbe. Det blanka spadskaftet kastar solkatter på husväggen när han skrapar med bladet mot de grova rötterna han grävt fram ur gräsmattan. Han stannar upp för att fundera, stubben sitter fast och den verkar inte ha några planer på att själv hoppa upp ur gropen. Han kliar sig i huvudet och säger att nu får jag göra resten. Jag reser mig upp och snubblar till av yrseln, får en påminnelse om illamåendet när magen kurrar ljudligt. Jag går fram till gropen och kikar nonchalant på det min pappa hittills åstadkommit. "Det där kommer aldrig att gå" säger jag och ser upp på honom. Han slår ner blicken och säger att det gör det nog inte. Sedan vänder jag mig om och går in i huset för att sova vidare.

Carro, du är bäst!

The Kinna Bleaching Massacre

Först och främst så blev jag så in i bänken glad av de fina kommentarerna i förra inlägget att jag skämdes lite över att nästan ha tvingat dit dem. Det finns kanske trots allt lite mer att säga om att jag lever och sådär. 
På tal om att leva höll jag i torsdags på att avlida. Jag var nämligen på mitt första frisörbesök sedan mina älskade dreadlocks (may you rest in peace) kammades ut och förvisades till de sälla jaktmarkerna. I frisörbesöket ingick både den regelrätta "toppningen" och även en för mig nybliven rutin, "slingandet". Allt flöt på som vanligt och det var väldigt trevligt att prata med min frisör som på nytt har bebis i magen och ännu kortare och ännu ljusare hår än senast. Vi pratade Way Out West, hon blev avis när jag berättade att jag skulle dit och se Antony and the Johnsons men jag föreslog att hon skulle lämna ungen på BB och komma dit i alla fall. Kanske var det ungefär här jag försatte hennes koncentration ur spel för när sedan blekmedlet var på plats började märkliga saker ske. Min frisör hade placerat en sådan där urlöjlig hätta på mitt huvud och precis sagt "nu får det här sitta i en liten stund, något att dricka under tiden" när jag hörde hur det började puttra under hättan. Därav min nedsatta hörsel som fick henne att än en gång ställa frågan angående dryck innan hon försvann ut bakom personalskynket. Puttrandet jag upplevt slutade inte här, tvärtom, det höll i sig och växte sig allt starkare och starkare. Jag reflekterade inte särskilt mycket över puttrandet eftersom jag antog detta vara en del i blekningsprocessen. Efter en stund kände jag att jag var tvungen att känna efter uppe på hjässan dit jag spårat puttrandet och där var det ungefär som asfalten i Jul i Kapernaum, kokhett! Det här är nog inte riktigt rätt, tänkte jag och min teori bekräftades när jag i spegeln kunde urskilja vit rök stiga från toppen av mitt huvud. Jag vände mig om och frågade frisören bakom ifall detta var meningen, att döma av hennes ansiktsuttryck när hon såg röken var det garanterat inte meningen. Efter att hon lossat på plasten som omgav mitt huvud och blekmedlet som från början haft en krämig konsistens nu smälte och rann ner över förklädet som vatten ropade hon gällt till min frisör som kommer utspringande och får samma ansiktsuttryck när hon ser mitt huvud som den andra frisören fick. "Kom, sköjsköljsköljsköljsköljskölj" ropade hon och jag fick hastigt lägga mig ner och skölja ur blekmedlet och när hon till sist berättade att allt hår satt kvar och att färgen dessutom blev perfekt brast jag ut i ett gapskratt som förmodligen fick hela salongen att titta snett (detta är bara spekulationer eftersom jag ju faktiskt låg och stirrade upp i taket). Inte nog med detta skrattade jag om möjligt ännu mer när hon började skölja ur schampot sen, hon suckade förtvivlat när hon kom på att jag ju var den där jobbiga kunden som var kittlig i hårbottnen.
Som plåster på såren efter denna traumatiska upplevelse fick jag iallfall höra en gudomlig låt på radion när jag satt och pustade ut i stolen. Här kommer den och jag tror jag är kär på riktigt!
Godnatt!


Nästan ett avsked

Jag tror jag sätter punkt här, faktiskt. Det känns ikväll som om jag inte har något mer att tillägga. Så istället kanske det börjar bli dags att avrunda och släcka ner den här bloggen en gång för alla. Jag har under tidens gång dividerat hit och dit om vad jag vill ha den till men såhär i efterhand kan jag säga att jag inte har haft den till något speciellt. Jag har mest gått runt och släpat på den, plockat upp något som verkat intressant och skrivit ned, avreagerat mig på offentliga personer och trott mig veta mycket om saker jag inte kan. Men det är mycket som är på låtsas nu för tiden, spegelbilden inte minst, och så de där förbannade smsen som förvirrar mig och gör mig tokig varje natt. De är också på låtsas, precis som mina framtidsvisioner och kreativa upptåg bland dikter och kärleksförklaringar. Ni behöver inte gråta, jag behöver inte heller gråta. Vi kan bara rycka på axlarna och tycka att detta är ett enda stort "jaha", vända bort blicken och låtsas lite till. Jag har inte bestämt mig än, kanske jag inte riktigt är färdig ändå. Om jag flyttar till andra sidan Sverige i höst kanske jag är glad om en bit av mitt gamla liv finns kvar och kan få bekanta sig med det nya?
Jag vet inte, än finns det kanske hopp. Om jag masken håller blir jag kanske en vacker dag nya Blondinbella .
Vår herres vägar äro outgrundliga.
Godnatt, farväl.

Om att själsligt insjukna!

Det finns en sjukdom som bygger fiktiva liv
lurar en att tro man är på väg med stora kliv.
Man öppnar sig och beräknar en känslokalkyl
redovisar grundligt och söker sedan asyl.
Åh, orden är av befriande kraft
lurar en att längta efter det man aldrig haft.

Sjukdomens symptom är enkla att slå fast
de gömmer sig i varje liten bisats.
Smittorisken finnes på närmsta bibliotek
men ingen bryr sig om den, allting är en lek.
Vilka är då de egentliga ménen?
Får man yrsel, mår man illa, blir man svajig i benen?
Nej, allt som händer känns så sentimentalt,
man blir rörd över något som bara är banalt.

Den drabbar alla med märklig karaktär
som tror de lever i en dokumentär.
Piller finns att köpa på blodiga recept,
de kallas vett och fason och gör att hjärnan blir igentäppt.
Nej, det är dags att till slut bli rationell
kasta alla ord och sluta leka finkulturell.

Sjukdomen bidrar snart till afasi
den leder dig i döden och den stavas poesi!

En epedemi i misslyckanden?

Nyss besökte jag en avlägsen väns facebook, jag kom upp med flertalet genialiska kommentarer att fälla när jag kikade bland bilder han blivit taggad på, men kunde jag det? Nej, av den anledningen att hans vänner inte är mina vänner. Facebook är ett riktigt jävla rövhål som stavas utanförskap! Nu tänker ni att det var väldigt vad jag hetsar upp mig för en sådan petitess men min vresighet är helt och fullt berättigad efter en dag som en här. Jag lekte popstjärna i Assbergssalen en stund i eftermiddags men tydligen tyckte de små ljudtjejerna att jag inte sjöng tillräckligt bra för att få höras, det får stå för dem. Detta var inte min starkaste stund måste jag medge. Som om jag inte förnedrats tillräckligt fick jag masa mig till Rydals museum för att träffa traktens alla så kallade journalister för att prata examensutställning. Allas vår Per Niklasson från Markbladet kliade sig i huvudet och såg på mig med förvirrad blick när jag pratade om abstrakta associationer till begreppet närhet på min egen hemmasnickrade halvtaskiga svenska, stackars kille. Detta var inte heller min starkaste stund. Nu hade jag tänkt fylla på med ett tredje missöde för att verkligen legitimera mitt gnäll men jag har faktiskt inte varit med om fler än två hittills så härmed upphör min klagosång. Men vem vet, kvällen är ung.


Tengil dödade ett geni

Jag har nu utökat antalet fräknar på mina knogar och dekorerats med ett brännmärke på bröstet så nu är jag redo att hoppa på vardagsvagnen igen. Tydligen missar man en hel massor på en vecka, de trendiga småpojkarna har plockat fram sina wayfarers och töserna fortsätter klä sig konstigt (skulle kunna vara i paritet med att klä av sig). Skola skiter ner sig och jag hade tyvärr inte blivit av med min åksjuka fast jag trodde det. Det är då man blir så fantastiskt glad över att de första man talas vid med när man kommer hem är Lill-Erik och Vidar, fina killar det där. Och lillkattis har inte sprungit bort heller. Jag är glad. Fast det enda jag egentligen tänkte skriva idag, för det där det jag tänkt på hela veckan är att du hade rätt.
Nu ska jag färdigställa mitt examensarbete, hej.

RSS 2.0