Little Motel


Beväpna er, akademisoldater!

Skolan är en krigsarena, ett slagfält där det dagligen förekommer mental och social slakt. I generation efter generation har subgrupper och samhällsklasser slagits mot varandra i kampen om respekt, auktoritet och social status. Jag behöver inte statuera några särskilda exempel då det finns så enormt många olika och det räcker att du bara ser dig omkring. Men jag har funderat mycket över en sak. Jag har fått insiderinformation om att det råder meningsskiljaktigheter mellan två grenar ur den samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet. Till att börja med måste jag klargöra att jag inte lägger någon som helst värdering i sådana här konflikter utan tycker att de inblandade får ta fullt ansvar för deras handlingar och har all respekt från min sida. Det jag vill med denna lilla utredning är att just utreda, begripa, belysa något jag gått runt och funderat på väldigt länge. Det bör även tilläggas att jag inte har möjlighet att vara källkritisk eftersom jag själv inte står mitt i blåsvädret utan valt att tillhöra det opartiskt granskande organet (även kallad mediehora). De två grenar jag nämnde är ekonomi och kultur. Ena sidan menar på att andra sidan anser det vara ofint att umgås med den ena sidan och därför ska den ena sidan inte heller vilja umgås med den andra sidan. Samtidigt proklamerar en tredje sida, i detta fallet samhällsgrenen, att även de lagt märke till dispyter och isläggning parterna emellan. Varför är de inte själva inblandade?
Mina tankar leder sig osökt ut i den stora världen och försöker se relationen ur ett mer omfattande perspektiv. Och javisst, där ser man ju att ekonomi och kultur ofta blir varandras motpoler. Jag tror ekonomi och kultur är två helt olika känslor - ekonomisk lycka är den materiella, kulturell lycka är den spirituella. Ofta flyger det gnistor när dessa ska komma överens, ekonomin vill kanske få valuta för pengarna och se en växande trend när kulturen nog snarare är en pengabrännande apparat än en pengaskapande (om man tittar under det där toppskiktet där Bruce Springsteen drar in miljoner på livekonserter i Sverige och Sagan om Ringen-trilogin slår biostatistiken i taket). Men trots att ekonomi är sedelplatt och kultur är pastellkletigt kompletterar de varandra. Jag tror vapenvila är ett bra sätt att bryta trenden, men vad vet jag? Och när frågan om varför samhället inte angrips ska besvaras tror jag man ska se det som så att man biter inte den hand som föder en. 
Men, gott folk, icke att förglömma - Jag kan ha fel!

Psykisk förvirring ?

Ikväll såg jag Donnie Darko igen och jag förstod den inte den här gången heller. Jag vet bara att idag är en sådan dag då allt känns som när eftertexterna rullar, och samma melankoliska känsla uppstår. Som när man lämnat något bakom sig och man inte inser dess värde förrän efteråt. Jag vet inte vad jag vill ha sagt, det är ungefär som om allt konkret flimrar förbi och inte går att greppa. Där kommer ju Donnie Darko väl till pass, den bättrar på förvirringen ytterligare. Två saker har jag kommit till insikt med den här helgen: Den här grejen som pågår är sjuk och jag vill inte vara med längre. Samt att om jag inte sätter igång med sociologiarbetet snart kommer betyget glida mig ur händerna. Synd att Gemeinschaft och Gesellschaft inte riktigt passar i min intellektuella ram. Jag förstår det inte. Och att upptäcka att man överskattats är inte heller speciellt upplyftande. Så därför säger jag godkväll och återkommer någon gång i nästa vecka med fler livstecken.

En iakttagelse från sidan av

Jag förstår att folk flyttar in till stan. I stan inspireras man, instinktivt studerar man alla människor man inte känner och inspireras. Helt ofrivilligt. Paradoxerna tränger nära inpå och det känns som om allt är tillåtet. Det är punkrockaren med trasiga skor och aggressiva slagord klottrade på sin jeansväst som tuggar med stängd mun och slänger skräp i papperskorgen. Det är gymnasiekillen med trenchcoat och en portfölj fylld med pokémonkort och viktiga glasspapper. Det är naivt att tro att man själv inte betraktas av andra, vi kan lika gärna erkänna att det är så det går till och tacka varandra för att vi får något att prata om, tänka på, känna för. Jag förstår att det är skönt att få ha sin integritet ifred, för det får man i stan (förutsatt att man inte heter Blondinbella eller Carola). Tanten på spårvagnen får spela huvudkaraktären i din nya roman och du sjunger en visa om killen på pressbyrån, utan att de ens vet om det. Jag vet inte ens varför jag skrev det här.

RSS 2.0