The solution

Tjabba, jag har befunnit mig i ett svart hål ett tag och inte riktigt nått upp till kanten för att få något som helst perspektiv på verkligheten. Men nu så är jag uppe igen och har upptäckt att mina gissningar varit fullkomligt galna! Mänskligheten har inte förbättrats ett dugg, man är fortfarande inte hjärtlig för att man vill utan för att man får ut något av det. Så fel jag hade, sen när blev ärlighet inne liksom? Jag hade lyckats bygga upp en slags tillit för en hel massa människor där nere men om jag ska vara uppriktig lät jag den ligga kvar för den kändes så patetisk i det här samhället. Jag är grymt sugen på en Nicole-dikt och pussar som inte lämnar kvar en svidande eftersmak innanför revbenen. Måbrasaker och skrik&panikpiller i en salig röra blandat med hånflin och vrålskrik. Hur det nu känns att döda någon eller ta amfetamin, det skulle jag bra gärna vilja veta. Det är riktiga känslor skulle jag tro, inte som käftsmällar och ljummen-öl-fylla. Hur som helst, mina ögon har vant sig vid ljuset och världen kan behålla sin dubbelmoral, jag går i diket och bryter grenar hädanefter!

Lyssna och gråt en skvätt, torka sedan tårarna och iaktta den sjukt vackra mannen som sitter vid trummorna, känner ni igen honom? Det gör jag med. Det är skönhet i sin renaste form. Godnatt.


Flytta lampan till fotändan då om du nu tvunget måste...

Nu ska jag vara uppriktig: Istället för att bli ledsen blir jag numera förbannad istället. Jag tror jag helt enkelt slitit ut sorgkörtlarna, det är ju inte direkt så att jag gråtit slut på alla tårar, men de mäktar liksom inte med att klumpa ihop sig i halsen längre. De får ju för tusan aldrig leka fritt ändå. Nej, jag blir arg helt enkelt. För jag är trött på morgonkaffe, sneda leenden som egentligen inte säger något annat än "Mitt liv är bättre än ditt", eftermiddagar långt bort från medvetandet och sen kvällar med uppspärrade ögon och en rivande längtan efter dina armar. Jag försöker hela tiden att desperat bryta mönstret och se vilken väg som leder till regnbågens ände men likförbannat hamnar jag på samma bakgata och plockar godispapper ur håret. Hej, jag använder metaforer för jag vågar inte vara ärlig. Det är så, hata mig gärna för det.
Vid den här tiden imorgon är jag en fri människa och då ska jag le åt natthimlen och döda samtidens känslodiktator med laserpistol. Gudars, jag är helt slut, märks det? En kvart kvar till deadline och jag borde sätta fart.
Godnatt alla med- och motmänniskor!

Jag hör röster...

...och gitarrsolon som studsar mellan skallväggarna. Aplådpulserna sticker fortfarande mellan fingrarna och euforin vibrerar fortfarande i mitt hjärta. Igår höll jag på att hoppa ur sockarna av förtjusning när Mando Diao lyfte hela Lisebergshallen till skyarna. Eftersom jag kände mig lite nedstämd efter att ha lämnat Markbladet och alla sköna människor där bakom mig satt det fint med lite stämningshöjare i form av rock när den är som allra bäst.
Och mer då? Igenting förutom att glädjen håller i sig, om en stund åker jag med mina trogna helgkamrater till Falkenberg för förhoppningsvis ännu mer glädje. Jag undrar hur mycket jag kan klara av innan jag börjar sukta efter misärbomber och tragedikickar igen, förmodligen en hel del.

Och så vill jag hälsa till alla jag känner!
Gud vare med er allihop.

RSS 2.0