Skönheten personifierad

Föreställ dig en ganska tråkig miljö, en stor upplyst sal där ett högt sorl från ett par hundra människor överröstar dina egna tankar. Det luktar plastigt av uppbrytna förpackningar till sprillans nya produkter, några pojkar går halvnakna och några andra bär kycklingdräkt. I din mage skriker hungern och allt du har att livnära dig på är gratisgodis från diverse företagsmontrar. Plötsligt stannar du upp, någon har hejdat din framfart genom att sträcka fram ett papper, vad som står på pappret bryr du dig inte om utan vänder dig för att se vem som kommit i din väg. Det din blick möter är ett ljus klarare än solens egna strålar, ett leende som blåser bort all sorg i hela världen. Sorlet från människorna runt omkring dämpas och i ditt inre spelas de allra skönaste av toner upp, du är på väg att svimma men hejdas när han öppnar munnen för att säga något. Verkligheten som för en sekund tyckts flutit i slowmotion återfår sin naturliga hastighet och du ser nu att det inte är en ängel som står framför dig, det är likväl en gudagåva utan dess like. Men axellångt blondt hår, nästintill oemotståndliga ansiktsdrag och oförklarligt vackra ögon bakom tjocka svarta glasögonbågar framstår han som en perfekt version av det manliga könet. Utan någon som helst kännedom om hans namn, ålder eller bakgrund bestämmer du dig för att du för alltid ska älska honom. När han senare samlar upp allt hår i en slarvig toffs blir perfektionen överväldigande och du når inte ner till golvet lägre från stället du står på. Du har lämnat jorden och svävar ut i tidsrymden. Då, som av en käftsmäll löses lyckoruset upp och du sitter i en buss på väg hem och inser att du aldrig mer kommer uppleva himlen på jorden.

Alltså, jag såg en sjukt snygg kille idag på UF-mässan. Jag ville kräkas på honom så han skulle se mindre aptitlig ut. Det gjorde jag inte gudskelov. 

Godnatt.

That's how people grow up!

Ibland får man uppleva dagar som är mer lärorika än andra. Idag var en sådan dag för mig. Den började verkligen uruselt och jag funderade på om jag verkligen skulle överleva hela dagen. Jag har känt mig en aning överskattad och allmänt korkad, för att inte säga dum i huvudet det senaste. Jag har känt en slags kvävande prestationsångest eftersom jag verkligen tycker saker är svåra att greppa ibland. Imorse hade jag tänkt lätta mitt hjärta och hänga av mig en del av packningen men reaktionen blev inte riktigt som jag hade tänkt. Istället för att lösgöras från ansvar satt jag en halvtimme senare med ännu tyngre hjärta och en slags tjock dimma runt hjärnan, jag ville gråta men lade band på mig och tog tag i det. Jag insåg att om det inte gick att smita så fick jag väl helt enkelt genomföra det då. Och det gjorde jag. Resultatet blev dessutom jävligt beundransvärt. En klapp på axeln och en uppenbarelse att det antagligen varit jag som underskattat mig själv fick jag med mig i ryggsäcken när jag skulle gå hem, det var ingen tung packning utan lätt som sidentyg och med en ljuv doft av självförtroende. Jag är visserligen lite allergisk mot den känslan eftersom jag hatar när folk får för mycket av den och missbrukar den. Tycker inte om arroganta jävlar som har fått för mycket nackslick och ännu mindre tycker jag om de som springer efter och tuggar i sig smulorna. Och hur jag kom in på det vet jag inte men nu ska jag iallafall sätta punkt.

Föresten, helgen - helt sjuk!
Och Daniel - helt underbar!

Hejdå.

Konstapel Moralkaka säger:

"Cecilia Magnusson, du är härmed gripen för delaktighet vid mordet på mänskligheten.

Du har rätt att tiga, allt du säger kan komma att användas emot dig."


but I'm writing butter and life is not romantic

Efter att ha genomlidit den senaste Saw-filmen igår kväll hängde en del skrämmande frågor i luften. Inga handlade om filmen (vi var överens om att en diskussion om den inte skulle leda någon vart). Vi kom in på miljöhotet och trots att det saknades en del kunskap i resonemanget kunde vi konstatera att läget är allvarligt. Vi kommer dö och allt kommer förintas inom några futtiga år. Kalla det pessimism men dess rätta namn är verkligheten. Istället för att skriva om det som är så uppenbart vill jag bara meddela att jag från och med nu inte längre tänker ignorera det, eller så gör jag det ändå eftersom läget är hopplöst så länge folk knuffar undan alla tankar på att skaffa miljöbil och istället lägger sina pengar på att rösta i Let's Dance.

Idag är det alla hjärtans dag och eftersom jag inte tycker om det men ändå inte orkar ha något emot det tänker jag tillägna dig den här låten (ha överseende med att han sjunger om en tjej men jag naturligtvis syftar på en man).


Föresten tillägnas den inte någon speciell, men vi kan låtsas det.
Hejdå.

Ett blått band från ett oförändrat Kullaberg

De flesta av er vet ju hur det går till:
Äckliga människor som hånglar brutalt med andra äckliga människor.
Taskiga dansmoves som ackompanjeras av ännu taskigare musik.
Människorna är fulla, svettiga, glada och ständigt på jakt efter något som kan få det att tända till. Om det blir tungbrotting eller knytnävsslagsmål spelar ingen roll så länge det händer någonting.
Plötsligt får man en hand upptryckt i skrevet och en flåsande andedräkt i nacken. Man försöker smidigt göra sig av med äcklet men han ger sig inte förrän man vänt sig om och spottat honom i ansiktet ungefär.
Någon kastar upp sitt maginnehåll på toaletten samtidigt som någon annan försvinner från medvetandet i en vinröd hörnsoffa, förmodligen eftersom de tagit på tok för många vodkashottar i ett desperat försök att höja sin status på förfesten.
Mitt i smeten står jag och försöker mig på att efterlikna människorna som utför dessa skumma danssteg, vilka alla verkar vara noga utvalda för att passa på just det här stället. När jag inser att jag nog mest ser fånig ut ger jag mig i kast med att skapa en slags egen tolkning av hur man ska röra sig, resultatet blir ganska roligt och inte helt uruselt faktiskt.
Nej, jag förkastar inte Kullaberg helt och hållet, jag tycker bara det är på tiden att någon änglasjäl kommer och rör om lite i grytan och byter ut alla normer som sett likadana ut sedan jag för fösta gången satte min fot där i sjunde klass.
Kom inte till mig och gnäll om du gör bort dig när du väljer att bege dig till Marks största skandalfabrik.

Men det var riktigt roligt att få spendera lite tid med några av mina bästa vänner också som jag för övrigt hyser en enormt stor aktning för. Ni är tamejfan helt oslagbara!

Igår fyllde även Hanna Hugosson 18 år och jag vill skänka henne ett djupt grattis och mer behövs inte sägas för hon vet redan hur mycket jag tycker om henne osv.

Hejdå.

Min pappa

är väl i stort sett som vilken annan pappa som helst om man bortser från att han är helt unik gentemot alla andra pappor i hela världen. Han är nämligen konstig, inte på ett vanligt sätt, inte heller på ett tragiskt sätt utan på ett speciellt sätt. Jag är långt ifrån en pappa-expert men under mina 18 levnadsår har jag aldrig mött någon som ens påminner om min far.
Vi tar det från början.
I begynnelsen av 90-talet föddes jag, rödhårig, grinig och ganska lustig. De två sistnämnda egenskaperna har jag tveklöst ärvt från min pappa som vid den här tidpunkten redan hade nått sina fyrtio år (en ganska gammal och otålig gubbe fick jag till far med andra ord). Hur som helst, redan från början hade jag mycket svårt att komma överens med den här mörka, håriga mannen som tvingade med mig upp i bergochdalbanan på liseberg och ut på diverse skogsstrapatser (min far är en sann våghals och en tvättäkta naturmänniska). Han var aldrig den som knöt mina skor eller läste en godnattsaga, kanske eftersom jag alltid förbjöd hans närvaro. Naturligtvis fanns det stunder då jag tyckte väldigt mycket om honom också, till exempel när han filmade när jag "läste" två tusen olika sagor från en och samma bok som innehöll typ tio sidor, och när jag fick styra åkgräsklipparen fast han visste att jag med största sannorlikhet skulle köra ner grannens häck.

Nu för tiden funderar jag ofta på att säga upp kontakten med min far eftersom jag tror han skänker mig mer olycka än lycka, när han kommer hem från jobbet och morrar som en rabieshund för att man inte plockat in disken blir jag rädd, speciellt när han höjer knytnäven som om han verkligen skulle slå till. Han gör det aldrig, men det räcker för att jag ska behöva springa och gömma mig och bli mer och mer övertygad om att jag skulle känna mig mycket friare utan min pappa. Jag vet att han inte kan behärska sig, lika lite som han kan behärska sig när han nyper tag i mina kinder och kramar mig tills jag inte kan andas, "flunsh, flunsh" säger han och ler med glittrande ögonen. Jag tror faktiskt att han blir lycklig av mig lika ofta som han blir arg på mig. Även om jag gjort allt som står i min makt för att bestämma mig för om jag hatar eller älskar min pappa så är det omöjligt när han i ena sekunden svär åt mig och i andra sekunden leker att han åker skidor framför spegeln i hallen. Eller när han helt spontant kommer in på mitt rum och frågar om jag tycker att han är snygg.
Jag har många gånger iakttagit papporna på ikea eller ge-kås som går omkring med sina söner eller döttrar och pratar med dem som om de vore vuxna, vid dessa tillfällen har jag önskat att min egen pappa inte alltid särbehandlat mig eller ignorerat vad jag sagt för att mina ord inte är tillräckligt relevanta. Jag vet inte om det har att göra med åldersskillnaden, att hans generations principer krockar med min generations. Min pappa är egentligen en väldigt spännande man men man skulle aldrig kunna fråga honom om hur länge makaroner ska koka för det vet han nämligen inte. Han tror att det som finns i kaffe heter kokain och att datorer är oberäkneliga robotar som konspirerar mot honom (okej där ljög jag men han förstår sig inte på dem iallafall).

Jag vet inte riktigt varför jag väljer att hänga ut honom på det här viset men på något vis måste det ut. En bra sak med min pappa är att han är väldigt pålitlig, men han är också jävligt nonchalant och jag blir förbannad när han terroriserar min katt.

Just nu är han hur som helst på båtmässan med mina bröder och jag tror han kommer vara ganska foglig när kan kommer hem eftersom båtar är ett av hans glädjeämnen här i livet.

Hejdå.

(Vid närmare eftertanke var det jag som trodde det var kokain i kaffe, inte min pappa. jag skäms.)

I ain't happy so I want it bad tonight!


Den här låten har gjort mig väldigt lycklig väldigt många gånger.
Så nu ger jag den till er.

RSS 2.0