Om motsatsen till ensamhet

Okej. Jag har i en vecka funderat på hur jag skulle kunna formulera det här men efter att ha läst detta känner jag att det är lika bra att ta tag i det. Det blir liksom aldrig smärtfritt för en klenis som jag.
 
I fredags tog jag min socionomexamen, efter tre och ett halvt år på Linnéuniversitetet var det till slut över. Visst hade man varit förberedd men vi förbjöd varandra att prata om "slutet", ville stanna kvar i det där fina så länge vi bara kunde. Men nedräkningen hade ju startat redan den där dagen vi klev in på Falken och nervöst granskade varandra för första gången. Jag har nog aldrig känt en större tomhet än den där sista promenaden Calle och jag gjorde hem från stan i fredags natt.
 
Dagen hade varit helt perfekt, hela klassen vibrerade av nervositet när vi stod beredda i Kalmar domkyrkas entré sekundrarna innan vi skulle genomföra det sista gemensamma momentet: examensceremonin. Sekunderna kändes som timmar men så fort vi började tåga in började tiden rulla allt fortare. Ceremonin fortskred med otroligt vacker musik, vackra tal och smygtårar under betygsutdelningen. Fotografering och kramar, massa folk överallt och sedan hem för smörgåstårta, en herrans massa blommor och fina presenter. Calle och jag låg avdäckade under två timmar innan det var dags för middag på en abbonerad restaurang med gänget och våra familjer. Fina föräldrar höll tal, ta mig fan JAG höll tal, fick folk att gråta och promenerade iväg till en toalett som låg alldeles för långt bort. Resten av kvällen bestod av glädje, skratt, sittdans och sen till slut det stora gråtkalaset. Mitt i pulsen på vårt stammishak Krögers brast vi alla ut i storgråt (eller ok, de blödigaste av oss iallafall) och kramarna fick aldrig upphöra. Vi tog farväl av våra vapenbröder, begav oss ut i kylan och lämnade Larmtorget under tystnad.
 
Jag har haft fullt upp den här veckan. Har ju fått ett nytt jobb, blivit erbjuden ett till, tackat ja, tackat nej, skrivit på och till slut förlikat mig med tanken att det tydligen är Borgholm som är min plats på jorden för de närmsta sju månaderna. Jag har träffat fantastiska tanter och farbröder vars tillvaro jag ska göra lättare med hemtjänst, utvisningshotade familjer som jag hur mycket jag än vill inte kan hjälpa. Och jämt har jag haft i bakhuvudet: snart sitter vi hos Frida och David och äter chips och kollar på tv igen. Det släpper inte! Jag HAR inte fattat att det är slut. Jag är inte student längre, jag är ensam. För studentlivet är motsatsen till ensamhet.
 
Och till er, mitt kära gäng, vill jag säga att ni är bäst. Vet att ni tycker jag är superpretto med det här men det skiter jag i! Kalmar är grått och tråkigt utan er och jag komer förknippa varenda sten i de där förbannade kullerstensgatorna med er.
Men åh ni har tur, vi ses snart igen!
 

Om motsatsen till ensamhet

Okej. Jag har i en vecka funderat på hur jag skulle kunna formulera det här men eter att ha läst detta känner jag att det är lika bra att ta tag i det. Det blir liksom aldrig smärtfritt för en klenis som jag.
 
I fredags tog jag min socionomexamen, efter tre och ett halvt år på Linnéuniversitetet var det till slut över. Visst hade man varit förberedd men vi förbjöd varandra att prata om "slutet", ville stanna kvar i det där fina så länge vi bara kunde. Men nedräkningen hade ju startat redan den där dagen vi klev in på Falken och nervöst granskade varandra för första gången. Jag har nog aldrig känt en större tomhet än den där sista promenaden Calle och jag gjorde hem från stan i fredags natt.
 
Dagen hade varit helt perfekt, hela klassen vibrerade av nervositet när vi stod beredda i storkyrkans entré sekundrarna innan vi skulle göra genomföra det sista gemensamma momentet: examensceremonin. Sekunderna kändes som timmar men så fort vi började tåga in började tiden rulla allt fortare. Ceremonin fortskred med otroligt vacker musik, vackra tal och smygtårar under betygsutdelningen. Fotografering och kramar, massa folk överallt och sedan hem för smörgåstårta, en herrans massa blommor och fina presenter. Calle och jag låg avdäckade under två timmar innan det var dags för middag på en abbonerad restaurang med gänget och våra familjer. Fina föräldrar höll tal, ta mig fan JAG höll tal, fick folk att gråta och promenerade iväg till en toalett som låg alldeles för långt bort. Resten av kvällen bestod av glädje, skratt, sittdans och sen till slut det stora gråtkalaset. Mitt i pulsen på vårt stammishak Krögers brast vi alla ut i storgråt (eller ok, de blödigaste av oss iallafall) och kramarna fick aldrig upphöra. Vi tog farväl av våra vapenbröder, begav oss ut i kylan och lämnade Larmtorget under tystnad.
 
Jag har haft fullt upp den här veckan. Har ju fått ett nytt jobb, blivit erbjuden ett till, tackat ja, tackat nej, skrivit på och till slut förlikat mig med tanken att det tydligen är Borgholm som är min plats på jorden för de närmsta sju månaderna. Jag har träffat fantastiska tanter och farbröder vars tillvaro jag ska göra lättare med hemtjänst, utvisningshotade familjer som jag hur mycket jag än vill inte kan hjälpa. Och jämt har jag haft i bakhuvudet: snart sitter vi hos Frida och David och äter chips och kollar på tv igen. Det släpper inte! Jag HAR inte fattat att det är slut. Jag är inte student längre, jag är ensam. För studentlivet är motsatsen till ensamhet.
 
Och till er, mitt kära gäng, vill jag säga att ni är bäst. Vet att ni tycker jag är superpretto med det här men det skiter jag i! Kalmar är grått och tråkigt utan er och jag komer förknippa varenda sten i de där förbannade kullerstensgatorna med er. Men åh ni har tur, vi ses snart! ;)

Dagens känsla


Skyll inte på invandrarna!

Jag ska fatta mig kort.
Det är något skumt med den här tiden på året, helt plötsligt ställer sig folk i försvarsställning och hävdar att våra "svenska traditioner" är hotade på grund av att skolan plockar bort pepparkaksgubben ur luciatåget. Jag tycker visserligen att det är ett jävligt konstigt beslut men tänker inte gå ner på sakfrågor för det skulle kunna bli till en hel uppsats. Det enda jag vill säga till alla människor som på något vis berörs av den här debatten, vare sig ni vet vad ni tycker eller inte. SNÄLLA, skyll inte dessa påhitt på invandrarna/flyktingarna. Detta är inte en fråga om att "ta seden dit man kommer", sådana uttalanden gör mig vansinnig. Sedan Sverigedemokraterna röstades in i riksdagen har rädslan för att tas för rasist krupit in i varje litet hushåll i detta land. Att tycka om sina traditioner och att vara nostalgisk över hur man gjorde kring jul som barn, det är inget fel med det och det är INTE ett mått på rasism. Men när du börjar skylla på (och framför allt tro på) att det är personer av annan nationalitet och kultur som ligger bakom att dina barn inte får vara pepparkaksgubbe. Att det finns en konspiration mellan alla dessa människor för att utrota de "svenska traditionerna" och att de gör bäst i att åka hem till sina egna länder. Då, menar jag, har du fått ett och annat om bakfoten.

Oflyt

Jag trodde faktiskt på allvar att jag inte skulle bli sjuk den här vintern. Jag trodde att mina nya träningsvanor hade gjort susen eftersom det aldrig bröt ut även om jag kunde ana känningar i halsen flera gånger under hösten. Var så nöjd. Och så igår, dagen då allt skulle ske på en gång. DÅ jävlar kom förkylningen som ett brev på posten. Jag började mitt nya jobb igår, eller nya är väl inte rätt egentligen eftersom jag gjort 20 veckors praktik där tidigare, men jag hade försökt ladda i en hel vecka och så vaknar jag när klockan ringer och halsen är som ett satans rivjärn. Hade dessutom en härlig hopplektion med Ajax att se fram emot PLUS att gänget och jag hade biljetter till The hobbit. Jag gjorde ju allt det där, trots halsen som sved och huvudvärken som sprängde. Men idag, idag har jag varit halvt döende hela dagen och det har varit en pina att jobba med den här förkylningen som jag antar inte ens har nått sin topp än.
 
Så jag har alltså fått ett nytt jobb och det enda jag kan tänka på är att jag inte vill gå dit imorgon. Känns fint.
Och ja jag vet att man kan sjukanmäla sig men hur kul känns det tredje dagen? Jävla redighetsbehov...

Taskigt genrep

Jag tänkte att den här helgen skulle bli en fin uppladdning inför nästa vecka och framför allt onsdag. På onsdag, mina kära vänner, ska jag göra det där omtalade dyket, dyket rakt och svanlikt ut i det verkliga livet. Jag ska börja jobba, på socialtjänsten, som vuxna gör. Jag har fått ett timvikariat på min praktikplats i Borgholm, barnavårdsutredningar och magknip är vad som komma skall. Samtidigt är jag redo, jag är verkligen redo!
 
Men helgen då, blev den en bra uppladdning? Nej inte särskilt. Jag sköt mig själv i foten och ville hugga av mig den metaforiska högra handen. Allt på grund av en person som jag kommit att hata bittert. Men det är en historia som jag ska göra mitt yttersta för att glömma.
 
Nu ska jag försöka bestämma mig för om jag ska åka och träna eller om jag ska ligga i sängen och kolla på några avsnitt Big Bang Theory. Jag vet inte.

Om halmstrån...

Min mest besökta hemsida de senaste månaderna är ams.se. Jag söker jobb för glatta livet och pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen är jag övertygad om min egen förträfflighet och tänker att den som inte anställer mig missar något jäkligt bra för att andra dagen ligga under täcket och gråta över att jag antagligen aldrig kommer få ett jobb och om jag väl lyckas få ett så kommer jag göra bort mig totalt. Det tär på mig att inte veta, när kommer jag att ha en fast inkomst? Kommer jag få ta mitt pick och pack och flytta till närmsta håla som vill ha mig? Kommer jag ens klara av jobbet om jag väl får något? Varför utsätter man sig för något sånt här frågar jag mig ungefär var tredje minut...
 
Så jag efterlyser nu ett arbete, någon som känner någon vars mammas sambos dotters kompis grannes gymtränares pappa jobbar på socialförvaltingen? Jobbar den personen möjligtvis i Kalmar? RING MIG! Tack o hej.

Om en avgörande önskan

Såg ni Kalla fakta igår? Det handlade om Parken Zoo som avlivat sällsynta djur helt i onödan samtidigt som djurparkschefen ljuger reportern rakt upp i ansiktet och säger att dessa djur blivit omplacerade när de egentligen ligger flådda och nerfrysta i en container. Debatten har växt sig stor efter avsnittet och som vanligt syns den som allra mest på våra sociala medier. Facebook och Twitter har under dygnet överösts av inlägg och kommentarer om vilken skandal det är att våra älskade djurparker behandlar sina djur på det här viset. Folk blir upprörda och engagerade men...
 
I samma sekund som jag läser de här upprörda utropen slås jag av en tanke. Nu vill jag först understryka att jag också förfäras och blir otroligt illa berörd av att det går till på det här sättet men jag kan inte låta bli att tänka ett steg längre. Jag kommer osökt att tänka på vår köttkonsumtion, detta fasansulla som sker med djuren på många av landets djurparker sker varje dag, systematiskt i vår köttproduktion. Djur står tätt packade inne i någon byggnad utan dagsljus och får foder som gör att de ska bli så stora som möjligt så snabbt som möjligt och när de är tillräckligt stora skickas de till slakt för sedan bli söndagsmiddag åt familjen Larsson i Bengtsfors, och tusentals andra familjer. Det kommer ofta nya rapporter om vilken avskyvärd behandling dessa djur dagligen utsätts för (senast var det väl kycklingtransporten) men det är inte många som reagerar, inte heller jag.
 
När jag sitter och tittar på Kalla fakta och avskyr den där djurparksägaren för hennes hyckleri slås jag av att: jag är ju likadan! Jag vet om vad som pågår och jag gör ingenting åt det. Jag varken engagerar mig eller försöker skapa förändring. De här människorna på Facebook är ju säkert i mångt och mycket likadana, att de uttrycker sina känslor kring det här inslaget får väl i och för sig ses som ett sätt att försöka påverka. Men det här handlar om kanske tio djur. Köttproduktionen handlar om oberättigad behandling av flera hundratusen djur om året, få tänker väl på det?
 
Det är lätt att vara kritisk och dömande i moraliska frågor men om man vänder blicken mot sig själv tror jag det är ofta man skulle kunna rikta samma kritik åt det hållet. Jag ställs med jämna mellanrum inför känslan av att kasta sten i glashus och får föra moraliska diskussioner med mig själv om vad jag egentligen tycker och sedan försöka handla efter det. Och så blev det även den här gången. Ska jag verkligen stötta det här hemska som pågår varje dag? Är köttfärssåsen eller fläskfilen värd att djuren plågas? Jag tycker ju inte det. Av denna anledningen plus två till skulle jag kunna bygga en argumentation kring att fler borde skippa köttet. De andra två är dels att den köttproduktion som idag finns är till största delen ett väldigt stort klimathot och är direkt miljöfarigt, dels att det enligt studier visat sig att det inte är bra för våra kroppar att vi äter så mycket kött som vi gör idag (framför allt rött kött). Dessa tre argument torde vara tillräckliga för att inse att ett liv som vegetarian vore att föredra, jag tror dessutom att man skulle spara mycket pengar. 
 
MEN ÄNDÅ kan jag inte ta mig till det beslutet att sluta äta kött och enda anledningen är antagligen att det är så förbannat jävla gott. "Köp ekologiskt" tänker ni och javisst, det är kanske ett bra alternativ trots att jag inte vet hur ekologiskt det köttet faktiskt är? Nej lika mycket som man ibland önskar att man kunde ta sig för att gå ner de där extra kilona, lika mycket önskar jag att jag skulle kunna ta steget mot att bli vegetarian. Och tills dess erkänner jag att jag är lika mycket hycklare som djurparksdirektören på Parken Zoo.

Jobbfunderingar

Calle fick samtal om en arbetsintervju idag. Och jag fick paniksvett. Jag hade glömt bort den där lilla detaljen att man inte bara får ett jobb hur som helst, man ska ju bevisa att man är värd det. Jag har faktiskt aldrig varit på en jobbintervju. De få jobb jag haft har jag blivit tillfrågad om eller haft kontakter till hjälp för att få. Jag har aldrig suttit på andra sidan skrivbordet och fått svara på svåra frågor. Hur gör man?! Vet egentligen bara två grejer om detta och det ena är att man aldrig ska säga något negativt om sig själv men samtidigt vara ärlig (hur man nu gör det), det andra är att man ska ha blått på sig (då ska man tydligen se redig ut).
 
Hur som helst är jag stolt över Calle och är säker på att han kommer ta tanterna på kommunen med storm, och skulle hans charm inte räcka så har han ju nästan bara blå kläder så det tar nog hand om resten.

Jag har funderat på en sak...

Tro nu inte att jag inte vill göra det jag är på väg att göra, det jag utbildat mig till i snart 3,5 år. Jag VILL arbeta med socialt arbete, det är säkert MEN jag har också parallella drömmar som jag bara placerat in i framtiden för att inte behöva förlika mig med tanken att "jaha då är det väl så här det kommer att vara då". Jag vill vara nyfiken på om det kommer bli såhär, blir det så så Yey och blir det inte så så Fine. Men here we go, nu ska jag förklara.

Jag har sedan jag var liten velat göra massa saker som i princip är omöjliga (det slår mig nu att jag skrivit om detta tidigare), inte omöjliga i att "det går inte" utan omöjliga i att "du kommer inte klara det". Narcissisten i mig har alltid velat synas, höras och få stående ovationer. Jag har alltid velat antingen sjunga eller skriva. Och jag har trott att jag är en oslipad diamant på båda två. Jag har velat bli nästa Annika Norlin (eh okej så ambitiöst, tänker ni men om ni hade haft samma relation till henne som jag så skulle ni fatta) och slå Sverige med häpnad med vackra fraser och halvskeva toner som är så ärliga att det skaver i hjärtat.

De senaste åren har jag släppt de här drömmarna mer och mer i takt med att en annan tanke tagit överhand, "Jag är för gammal". Sjukt med tanke på mina blotta 22 år men faktiskt, man hör ju alltid i intervjuer med stora artister och författare att de självsäkert konstaterar att "jag har alltid vetat att jag velat skriva/sjunga/göra musik/påverka" och "jag började väldigt tidigt!". Jag tänker då att skillnaden är att de faktiskt TOG TAG i de där drömmarna och gjorde något av det, och att där är min svaghet. Jag tar inte tag i dem, jag räds tanken på att sätta mig vid datorn och börja skriva på min bok. Det kommer ju bli så jävla urkasst. Jag kör på plan B istället och blir socialarbetare, för där behövs jag ju. Och ska man göra något så storslaget kan man ju inte börja kämpa för det som 22åring, man måste börja så fort drömmen uppstår.

MEN härom dagen gick jag i promenadspåret och det slog mig plötsligt. Kan det inte vara så att det där självsäkra konstaterandet är en efterkonstruktion? Kan det inte vara så att man gärna vill säga att det varit ett kall hela livet när man sitter där och har lyckats? Det ska ju låta som att man slitit länge och äntligen uppfyllt sina drömmar? Att man både ÄR en naturbegåvning och GÖR något av det.

Kan det inte vara så att det är minst lika coolt att komma som 30åring och konstatera att jag har alltid velat men inte vågat? Jag tänker på tjejen som började boxas som 28åring och som var proffs tio år senare. En kontrast mot alla som bara tror att man kan lyckas om man börjar uppfylla sina drömmar när man lärt sig gå.
När jag pratar om det här behöver ni inte föreställa er en Susan Boylefigur som äntligen får upprättelse, tänk er en vanlig människa utan någon som helst naturbegåvning men som med blotta viljan till slut lyckas hoppa ur sitt ekorrhjul och kasta sig ut för branten för att prova. Och faktiskt lyckas ganska bra. Tanken på att den möjligheten fortfarande finns fastän man inte börjat än är kittlande och härlig.

Den där hemska känslan

Jag vet att jag försummat den här bloggen något enormt det senaste. Till mitt försvar har jag istället levt i verkliga livet och fått en lagom dos av sociala medier via twitter och instagram - de två hörnstenarna i min tillvaro just nu.
Den här sommaren har jag jobbat, jobbat och åter jobbat. Jag har tillbringat fler nätter på ett kvalmigt kontor än bredvid min andra hälft i vår gemensamma säng. Jag har lagat mat, spelat biljard och pratat känslor, musik och Sverige.
När jag inte jobbat har jag har lyssnat mycket på podcasts och jag har en överlägsen favorit: Alex och Sigge. De där två herrarna har förgyllt min sommar oerhört mycket. Speciellt, måste jag säga, Alex. Jag har en stor fäbless för den mannen och trots att Sigge egentligen sopar banan med alla andra vad gäller intellektuella resonemang och filosofiska utläggningar så är det ändå Alex som tilltalar mig mest. I morse kom jag på mig själv med en förfärlig känsla. Jag vill ha familjen Alex Schulmans liv. Jag vill VARA dem! Jag vill inte bara vara Amanda Schulman, Alex fru, utan jag vill vara Alex själv, hans dotter Charlie, hans bror, hans ofödda dotter - ALLA i deras närhet. De verkar så mysiga. Vad är det här? Detta är naturligtvis oerhört naivt av mig, för såklart är det inte så mysigt som det kanske framstår. Alla familjer bär runt på mycket mörker också, det är jag säker på. Men fan så snygga de är allihop iallafall. Lyssna på deras podcast! Och glöm inte köpa Pampers.
Tack och hej.

Babylycka

Så kallas det. Det jag ständigt påminns om på Facebook och bland personer jag känner. Runda magar under söta tunikor, leenden och lyckönskningar och något slags oförklarligt lugn som omger personen som en aura. Sedan när lilla bebisen väl är ute uppstår ett fyverkeri av hjärtliga gratulationer och euforin är så stark att den går att ta på. Allt som komma skall, det där jobbiga som följer ett småbarn, existerar inte i tanken. Man är så glad över att vara här och nu i lyckan som aldrig tycks ta slut.

Så verkar det. Och det enda jag tänker när jag liksom utifrån får ta del av allt detta är; Jag längtar! Jag drömde inatt att jag var gravid, det var kanske tionde, femtionde eller hundrade gången (jag har tappat räkningen) som jag drömde detta. Dessa drömmar är alltid så njutningsfulla och när jag vaknar upp fylld jag av en saknad efter den där kulan jag under natten gått och burit på i mina drömmar. Jag är absolut inte redo för barn än och det kommer inte att bli några bebisar förrän om ett antal år men tanken på att det där (förhoppningsvis) väntar någonstans i framtiden gör mig så oerhört glad. Jag kan uppriktigt säga att jag ser fram emot det, kanske mer än något annat just nu. Det är en fantastisk känsla att inte ha bråttom men att ändå längta, att njuta av det som är nu samtidigt som tanken på det där fantatiska som väntar ständigt närvarar.

Än så länge får jag nöja mig med att gråta till alla förlossningsprogram jag råkar zappa förbi på tvn och glädjas åt alla i min omgivning som upplever sin kanske starkaste lycka just nu! Grattis till er!

Om vad jag älskar just nu...

1. Jag älskar mitt jobb!
2. Jag älskar att jag ska dansa loss hela helgen till Kapten Röd och Ulrik Munther (?) i Oskarshamn.
3. Jag älskar att Frida och jag fick VG på vår c-uppsats!
4. Jag älskar att jag åker hem till västkusten nästa vecka!
5. Jag älskar mina bruna händer med fräknar på knogarna!
6. Jag älskar just den här stunden.

Borgholm by night

Du är ALLT jag kunnat önska mig!


Strödda tankar i ett sommarvakuum

SMHI verkar hata Oskarshamn och målar upp stora feta moln som de sedan vägrar sudda bort.

Schemat över mitt semestervikariat i Borgholm ser riktigt fint ut! Dock kommer nog Calle och jag få stå ut med att leva som särbo under det mesta av sommaren.

Sveriges prestation mot Ukraina igår är inte ens värd en kommentar. Gör om, gör rätt! Det var emellertid roligt att få vråla "Kinna" över hela Badholmen när en svensk flagga med ortens namn på dök upp på storbildsskärmen.

I övrigt går EM mig på nerverna! Det enda bra är att all annan fotboll håller upp under några veckor.

Vi har alltså bytt ut Kalmar mot Oskarshamns skärgård den här sommaren och jag stormtrivs i Calles stuga. Detta trots att det varken finns tv eller solsken.

Calle är väldigt duktig med sin rehab, träffar sjukgymnasten varje vecka och går nästan helt utan att markera nu. Jag är grymt stolt!

Jag vill ha en katt, som vanligt.

Hej med er.


Kärlek på fyra ben

Calle har fått konkurrens, jag har hittat mannen i mitt liv - Ajax!


Ellen, fasters goding!


Den är här...

...dagen som vi strävat efter. Vi har lämnat in uppsatsen. Den är klar.

Vi är bäst!!


Om en efterlängtad sommar

Just nu känns det oerhört tungt, uppsatsen kväver mig snart och varenda liten rubrik blir till ett plågsamt beslut. Dessutom försvann idag sommarvärmen som varit den största stämningshöjaren på flera veckor. Därför tänkte jag nu skriva ner lite tankar om hur jag föreställer mig sommaren det här året.

På fredag åker min kära sambo och jag hem till Björketorp för några dagars välbehövlig vila och ett miljöbyte jag längtat efter. Förhoppningen är att jag kommer kunna pussa på mina fina ungar, klappa på en rund och stor bebismage och äta massa god grillad mat med mamma och pappa på altanen. Jag kommer försöka få till en middag med storasyster i Göteborg och välgästa mina fina tjejer som jag inte träffat på en evighet. På onsdag åker vi tillbaka till Kalmar och tar ganska omedelbart vårt pick och pack och flyttar ut till Calles sommarstuga i Oskarshamn. Där har jag tänkt ligga i solen och läsa böcker varje dag, bada och återigen grilla. Även midsommar kommer tillbringas där ute tillsammans med det härliga gänget som var med i Visby förra året. Det ser jag väldigt mycket fram emot! När midsommar är över börjar jag mitt nya sommarjobb. Det blir cirka nio veckors jobb i Borgholm, på ett HVB boende för ensamkommande flyktingbarn. Jag har ännu inte hunnit bli nervös över detta men jag antar att den känslan kommer uppså så småningom. Det ska dock bli otroligt spännande och roligt, jag hoppas på att det blir många härliga upplevelser tillsammans med pojkarna under sommaren. Schemat för jobbet ska dyka upp i brevlådan vilken dag som helst och när jag vet hur det ser ut kommer jag också planera in fler besök hemma på västkusten, någon vända till Stockholm och någon till Linköping!

När augusti börjar lida mot sitt slut och den där lilla perionden mellan sommarjobbet och det att skolan börjar är planen att Calle och jag bokar en resa till Grekland. Vi kommer behöva avsluta den här sommaren på ett riktigt härligt sätt så vi är ordentligt utvilade inför vår sista termin på Linneuniversitetet. Sen går vi ut som fullfjädrade socionomer.

Det är med blandade känslor jag stannar kvar på östkusten den här sommaren. Det ska bli väldigt skönt att inte behöva slitas från min andra hälft för att sitta instägd på Willys halva sommaren. Samtidigt är det på västkusten alla mina somrar tillbringats och det är där jag hör hemma. Förhoppningsvis blir det många tågresor fram och tillbaka med kust-till-kust-tåget den här sommaren. Och förresten, kom och hälsa på vettja!



Om saknad och schlager

Jag är inte bra på det här längre, drar mig för att ens tänka tanken. Det var så längesen så nu måste jag få till något storslaget. Det går inte, fastnar bara med prestationsångesten i toadörren och tänker "jag tar det imorgon". Men jag kan säga att jag lever, jag lever så det står härliga till. Jag försöker njuta ihjäl de sista klämtande klockslagen innan mina vänner går upp i rök igen. Alla kastas ut över Sverige likt glassplitter och jag försöker febrilt hitta tid och pengar till att kunna plocka upp dem igen, en i taget. Samtidigt ligger en hel drös hemma på västkusten och skräpar som jag vänt ryggen till alltför länge nu. Jag önskar ni var pyttesmå så jag kunde hålla er allihop samtidigt i mina händer.

Vi vann ESC, jag har aldrig tidigare egetligen brytt mig men i år grävde sig denna tillställning in under huden på mig. Det är helt enkelt så att jag verkligen gillar den där låten. Euphoria. Och framförallt ÄLSKAR jag Loreen, en finare och mer sympatisk person i kultursverige får man leta efter. Hyperbolerna haglar men ibland överväldigas jag av att det finns så vackra personer kvar i den kommersiella sfären.


Det är den här låten jag kommer lyssna på  i sommar när jag vill bli sentimental och tänka på mitt fantastiska gäng. Blanka bitar som borrar sig in i fotsulan när jag går omkring i förvirring och som påminner mig om att det ändå finns hopp om världen.



Tidigare inlägg
RSS 2.0