Om motsatsen till ensamhet

Okej. Jag har i en vecka funderat på hur jag skulle kunna formulera det här men eter att ha läst detta känner jag att det är lika bra att ta tag i det. Det blir liksom aldrig smärtfritt för en klenis som jag.
 
I fredags tog jag min socionomexamen, efter tre och ett halvt år på Linnéuniversitetet var det till slut över. Visst hade man varit förberedd men vi förbjöd varandra att prata om "slutet", ville stanna kvar i det där fina så länge vi bara kunde. Men nedräkningen hade ju startat redan den där dagen vi klev in på Falken och nervöst granskade varandra för första gången. Jag har nog aldrig känt en större tomhet än den där sista promenaden Calle och jag gjorde hem från stan i fredags natt.
 
Dagen hade varit helt perfekt, hela klassen vibrerade av nervositet när vi stod beredda i storkyrkans entré sekundrarna innan vi skulle göra genomföra det sista gemensamma momentet: examensceremonin. Sekunderna kändes som timmar men så fort vi började tåga in började tiden rulla allt fortare. Ceremonin fortskred med otroligt vacker musik, vackra tal och smygtårar under betygsutdelningen. Fotografering och kramar, massa folk överallt och sedan hem för smörgåstårta, en herrans massa blommor och fina presenter. Calle och jag låg avdäckade under två timmar innan det var dags för middag på en abbonerad restaurang med gänget och våra familjer. Fina föräldrar höll tal, ta mig fan JAG höll tal, fick folk att gråta och promenerade iväg till en toalett som låg alldeles för långt bort. Resten av kvällen bestod av glädje, skratt, sittdans och sen till slut det stora gråtkalaset. Mitt i pulsen på vårt stammishak Krögers brast vi alla ut i storgråt (eller ok, de blödigaste av oss iallafall) och kramarna fick aldrig upphöra. Vi tog farväl av våra vapenbröder, begav oss ut i kylan och lämnade Larmtorget under tystnad.
 
Jag har haft fullt upp den här veckan. Har ju fått ett nytt jobb, blivit erbjuden ett till, tackat ja, tackat nej, skrivit på och till slut förlikat mig med tanken att det tydligen är Borgholm som är min plats på jorden för de närmsta sju månaderna. Jag har träffat fantastiska tanter och farbröder vars tillvaro jag ska göra lättare med hemtjänst, utvisningshotade familjer som jag hur mycket jag än vill inte kan hjälpa. Och jämt har jag haft i bakhuvudet: snart sitter vi hos Frida och David och äter chips och kollar på tv igen. Det släpper inte! Jag HAR inte fattat att det är slut. Jag är inte student längre, jag är ensam. För studentlivet är motsatsen till ensamhet.
 
Och till er, mitt kära gäng, vill jag säga att ni är bäst. Vet att ni tycker jag är superpretto med det här men det skiter jag i! Kalmar är grått och tråkigt utan er och jag komer förknippa varenda sten i de där förbannade kullerstensgatorna med er. Men åh ni har tur, vi ses snart! ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0