Jag har funderat på en sak...

Tro nu inte att jag inte vill göra det jag är på väg att göra, det jag utbildat mig till i snart 3,5 år. Jag VILL arbeta med socialt arbete, det är säkert MEN jag har också parallella drömmar som jag bara placerat in i framtiden för att inte behöva förlika mig med tanken att "jaha då är det väl så här det kommer att vara då". Jag vill vara nyfiken på om det kommer bli såhär, blir det så så Yey och blir det inte så så Fine. Men here we go, nu ska jag förklara.

Jag har sedan jag var liten velat göra massa saker som i princip är omöjliga (det slår mig nu att jag skrivit om detta tidigare), inte omöjliga i att "det går inte" utan omöjliga i att "du kommer inte klara det". Narcissisten i mig har alltid velat synas, höras och få stående ovationer. Jag har alltid velat antingen sjunga eller skriva. Och jag har trott att jag är en oslipad diamant på båda två. Jag har velat bli nästa Annika Norlin (eh okej så ambitiöst, tänker ni men om ni hade haft samma relation till henne som jag så skulle ni fatta) och slå Sverige med häpnad med vackra fraser och halvskeva toner som är så ärliga att det skaver i hjärtat.

De senaste åren har jag släppt de här drömmarna mer och mer i takt med att en annan tanke tagit överhand, "Jag är för gammal". Sjukt med tanke på mina blotta 22 år men faktiskt, man hör ju alltid i intervjuer med stora artister och författare att de självsäkert konstaterar att "jag har alltid vetat att jag velat skriva/sjunga/göra musik/påverka" och "jag började väldigt tidigt!". Jag tänker då att skillnaden är att de faktiskt TOG TAG i de där drömmarna och gjorde något av det, och att där är min svaghet. Jag tar inte tag i dem, jag räds tanken på att sätta mig vid datorn och börja skriva på min bok. Det kommer ju bli så jävla urkasst. Jag kör på plan B istället och blir socialarbetare, för där behövs jag ju. Och ska man göra något så storslaget kan man ju inte börja kämpa för det som 22åring, man måste börja så fort drömmen uppstår.

MEN härom dagen gick jag i promenadspåret och det slog mig plötsligt. Kan det inte vara så att det där självsäkra konstaterandet är en efterkonstruktion? Kan det inte vara så att man gärna vill säga att det varit ett kall hela livet när man sitter där och har lyckats? Det ska ju låta som att man slitit länge och äntligen uppfyllt sina drömmar? Att man både ÄR en naturbegåvning och GÖR något av det.

Kan det inte vara så att det är minst lika coolt att komma som 30åring och konstatera att jag har alltid velat men inte vågat? Jag tänker på tjejen som började boxas som 28åring och som var proffs tio år senare. En kontrast mot alla som bara tror att man kan lyckas om man börjar uppfylla sina drömmar när man lärt sig gå.
När jag pratar om det här behöver ni inte föreställa er en Susan Boylefigur som äntligen får upprättelse, tänk er en vanlig människa utan någon som helst naturbegåvning men som med blotta viljan till slut lyckas hoppa ur sitt ekorrhjul och kasta sig ut för branten för att prova. Och faktiskt lyckas ganska bra. Tanken på att den möjligheten fortfarande finns fastän man inte börjat än är kittlande och härlig.

Kommentarer
Postat av: Emma

Precis, det är aldrig försent! :) Den tanken kan jag gärna vänja mig vid.

2012-10-09 @ 20:55:39
Postat av: Hanis

Det du inte kan finns inte!
Hejjar på dig i alla lägen fantastiska människa!

2012-10-09 @ 23:02:44
URL: http://rocklobster.blogg.se
Postat av: Marty

Susan boyle, ha cissi!

2012-10-17 @ 19:26:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0