Om en avgörande önskan

Såg ni Kalla fakta igår? Det handlade om Parken Zoo som avlivat sällsynta djur helt i onödan samtidigt som djurparkschefen ljuger reportern rakt upp i ansiktet och säger att dessa djur blivit omplacerade när de egentligen ligger flådda och nerfrysta i en container. Debatten har växt sig stor efter avsnittet och som vanligt syns den som allra mest på våra sociala medier. Facebook och Twitter har under dygnet överösts av inlägg och kommentarer om vilken skandal det är att våra älskade djurparker behandlar sina djur på det här viset. Folk blir upprörda och engagerade men...
 
I samma sekund som jag läser de här upprörda utropen slås jag av en tanke. Nu vill jag först understryka att jag också förfäras och blir otroligt illa berörd av att det går till på det här sättet men jag kan inte låta bli att tänka ett steg längre. Jag kommer osökt att tänka på vår köttkonsumtion, detta fasansulla som sker med djuren på många av landets djurparker sker varje dag, systematiskt i vår köttproduktion. Djur står tätt packade inne i någon byggnad utan dagsljus och får foder som gör att de ska bli så stora som möjligt så snabbt som möjligt och när de är tillräckligt stora skickas de till slakt för sedan bli söndagsmiddag åt familjen Larsson i Bengtsfors, och tusentals andra familjer. Det kommer ofta nya rapporter om vilken avskyvärd behandling dessa djur dagligen utsätts för (senast var det väl kycklingtransporten) men det är inte många som reagerar, inte heller jag.
 
När jag sitter och tittar på Kalla fakta och avskyr den där djurparksägaren för hennes hyckleri slås jag av att: jag är ju likadan! Jag vet om vad som pågår och jag gör ingenting åt det. Jag varken engagerar mig eller försöker skapa förändring. De här människorna på Facebook är ju säkert i mångt och mycket likadana, att de uttrycker sina känslor kring det här inslaget får väl i och för sig ses som ett sätt att försöka påverka. Men det här handlar om kanske tio djur. Köttproduktionen handlar om oberättigad behandling av flera hundratusen djur om året, få tänker väl på det?
 
Det är lätt att vara kritisk och dömande i moraliska frågor men om man vänder blicken mot sig själv tror jag det är ofta man skulle kunna rikta samma kritik åt det hållet. Jag ställs med jämna mellanrum inför känslan av att kasta sten i glashus och får föra moraliska diskussioner med mig själv om vad jag egentligen tycker och sedan försöka handla efter det. Och så blev det även den här gången. Ska jag verkligen stötta det här hemska som pågår varje dag? Är köttfärssåsen eller fläskfilen värd att djuren plågas? Jag tycker ju inte det. Av denna anledningen plus två till skulle jag kunna bygga en argumentation kring att fler borde skippa köttet. De andra två är dels att den köttproduktion som idag finns är till största delen ett väldigt stort klimathot och är direkt miljöfarigt, dels att det enligt studier visat sig att det inte är bra för våra kroppar att vi äter så mycket kött som vi gör idag (framför allt rött kött). Dessa tre argument torde vara tillräckliga för att inse att ett liv som vegetarian vore att föredra, jag tror dessutom att man skulle spara mycket pengar. 
 
MEN ÄNDÅ kan jag inte ta mig till det beslutet att sluta äta kött och enda anledningen är antagligen att det är så förbannat jävla gott. "Köp ekologiskt" tänker ni och javisst, det är kanske ett bra alternativ trots att jag inte vet hur ekologiskt det köttet faktiskt är? Nej lika mycket som man ibland önskar att man kunde ta sig för att gå ner de där extra kilona, lika mycket önskar jag att jag skulle kunna ta steget mot att bli vegetarian. Och tills dess erkänner jag att jag är lika mycket hycklare som djurparksdirektören på Parken Zoo.

De här två männen på ett kex? Ja tack!


Nervösa samtal

Ibland kan man må såå mycket bättre bara av att göra någonting man inte riktigt vågar.

Ikväll sitter vi åter igen här på Johan III:s och kollar på fotboll, hoppas 90 minuter går fort och att alla vill spela tp efteråt...


Jobbfunderingar

Calle fick samtal om en arbetsintervju idag. Och jag fick paniksvett. Jag hade glömt bort den där lilla detaljen att man inte bara får ett jobb hur som helst, man ska ju bevisa att man är värd det. Jag har faktiskt aldrig varit på en jobbintervju. De få jobb jag haft har jag blivit tillfrågad om eller haft kontakter till hjälp för att få. Jag har aldrig suttit på andra sidan skrivbordet och fått svara på svåra frågor. Hur gör man?! Vet egentligen bara två grejer om detta och det ena är att man aldrig ska säga något negativt om sig själv men samtidigt vara ärlig (hur man nu gör det), det andra är att man ska ha blått på sig (då ska man tydligen se redig ut).
 
Hur som helst är jag stolt över Calle och är säker på att han kommer ta tanterna på kommunen med storm, och skulle hans charm inte räcka så har han ju nästan bara blå kläder så det tar nog hand om resten.

Jag har funderat på en sak...

Tro nu inte att jag inte vill göra det jag är på väg att göra, det jag utbildat mig till i snart 3,5 år. Jag VILL arbeta med socialt arbete, det är säkert MEN jag har också parallella drömmar som jag bara placerat in i framtiden för att inte behöva förlika mig med tanken att "jaha då är det väl så här det kommer att vara då". Jag vill vara nyfiken på om det kommer bli såhär, blir det så så Yey och blir det inte så så Fine. Men here we go, nu ska jag förklara.

Jag har sedan jag var liten velat göra massa saker som i princip är omöjliga (det slår mig nu att jag skrivit om detta tidigare), inte omöjliga i att "det går inte" utan omöjliga i att "du kommer inte klara det". Narcissisten i mig har alltid velat synas, höras och få stående ovationer. Jag har alltid velat antingen sjunga eller skriva. Och jag har trott att jag är en oslipad diamant på båda två. Jag har velat bli nästa Annika Norlin (eh okej så ambitiöst, tänker ni men om ni hade haft samma relation till henne som jag så skulle ni fatta) och slå Sverige med häpnad med vackra fraser och halvskeva toner som är så ärliga att det skaver i hjärtat.

De senaste åren har jag släppt de här drömmarna mer och mer i takt med att en annan tanke tagit överhand, "Jag är för gammal". Sjukt med tanke på mina blotta 22 år men faktiskt, man hör ju alltid i intervjuer med stora artister och författare att de självsäkert konstaterar att "jag har alltid vetat att jag velat skriva/sjunga/göra musik/påverka" och "jag började väldigt tidigt!". Jag tänker då att skillnaden är att de faktiskt TOG TAG i de där drömmarna och gjorde något av det, och att där är min svaghet. Jag tar inte tag i dem, jag räds tanken på att sätta mig vid datorn och börja skriva på min bok. Det kommer ju bli så jävla urkasst. Jag kör på plan B istället och blir socialarbetare, för där behövs jag ju. Och ska man göra något så storslaget kan man ju inte börja kämpa för det som 22åring, man måste börja så fort drömmen uppstår.

MEN härom dagen gick jag i promenadspåret och det slog mig plötsligt. Kan det inte vara så att det där självsäkra konstaterandet är en efterkonstruktion? Kan det inte vara så att man gärna vill säga att det varit ett kall hela livet när man sitter där och har lyckats? Det ska ju låta som att man slitit länge och äntligen uppfyllt sina drömmar? Att man både ÄR en naturbegåvning och GÖR något av det.

Kan det inte vara så att det är minst lika coolt att komma som 30åring och konstatera att jag har alltid velat men inte vågat? Jag tänker på tjejen som började boxas som 28åring och som var proffs tio år senare. En kontrast mot alla som bara tror att man kan lyckas om man börjar uppfylla sina drömmar när man lärt sig gå.
När jag pratar om det här behöver ni inte föreställa er en Susan Boylefigur som äntligen får upprättelse, tänk er en vanlig människa utan någon som helst naturbegåvning men som med blotta viljan till slut lyckas hoppa ur sitt ekorrhjul och kasta sig ut för branten för att prova. Och faktiskt lyckas ganska bra. Tanken på att den möjligheten fortfarande finns fastän man inte börjat än är kittlande och härlig.

Hittade spenderarbyxorna längst in i garderoben

Visst är det ofta så att alla utgifter kommer på en och samma gång? Inte bara de rent vardagliga sakerna som att kylskåpet eller likaså badrumsskåpet ekar tomt vid en och samma tidpunkt i månaden och att kontot då behöver länsas för att fylla upp med de livsviktiga grejerna.
Samma sak är det med de där stora inköpen, de tenderar att bli aktuella samtidigt också. Exempelvis har jag i dagarna varit hos optikern för att prova ut nya glasögon vilket (herregud!) verkligen behövdes. I samma veva har jag börjat förverkliga min plan som sedan länge legat på is, att köpa en iPad. Jag ska nog bara orka göra urvalet av vilken butik som ska få den äran. Som om det inte var nog dras jag var och varannan dag med ett starkt sug efter nya invånare i garderoben, nätshoppingen är inte långt borta men jag hejdar mig, dels eftersom jag har stora utgifter just nu och dels för att jag vet att bara ett par månader bort ligger en ny snowboard på lur och vill tömma mitt konto igen.
Köpsug är alltså ett slags beroende, kunde jag väl aldrig tänka mig... Fan att det ska vara så förbaskat trevligt med nya prylar.


Sushi på ett svettigt bibliotek.

Ibland dunstar jag, tynar bort mot en blek tegelvägg.
Det svartnar för ögonen, jag förstår orden men inte meningarna.
Greppar efter sammanhang men förloras i förvirring.
Springer bakåt men släpas framåt.
Jag vill inte sitta fastspänd i skolbänken längre, jag vill ut och springa på skolgården. Leka, hoppa, prova på.
Ett halvårsmaraton med stupet som belöning.
Ja nu är det jobbigt hörni, hjälp mig!!


RSS 2.0