Nu gapar jag stort igen

Jag skrev i ett inlägg för längesedan om min sjuka separationsångest, vilken jag uppmärksammade då Torres lämnade Liverpool för Chelsea. Jag skiter egentligen i vilket men bara själva uppbrottet ger mig lite magknip.

För några minuter sen proklamerade Håkan Juholt att han lämnar partiledarposten för Socialdemokraterna med omedelbar verkan, med ens dyker den där besvärliga känslan upp i maggropen igen. Jag blir ledsen, hade mycket hellre sett att kampen gick vidare och att de goda vann. Jag målar upp ett sagan om ringen-scenario där ett mordor i form av den blå politiken kryper tätt inpå och försöker lura oss att fel är rätt och vice versa. Ett moln av blondinbella-leenden och privata vinster överröstar skriken från tusentals äldre i Carema-skandaler och förvirrade ungdomar kvävda av lyckas-från-början-mentalitet.

Med risk att låta som en rebellisk fjortonåring, alternativt en bitter sossepensionär, vill jag härmed manifestera ett gallskrik mot svensk politik.

DET VAR BÄTTRE FÖRR!

Och ja just det, jag såg igår en partiledardebatt på svt play och kunde inte släppa frågan som ständeigt surrade i mitt huvud; När ska herrarna kliva upp ur sandlådan? Fenomenet Juholt kommer i mina ögon alltid vara signifikativt för den låga nivå såväl media som svensk politik håller. Den hetsjakt som bedrivits kring Juholt har ingenting med vårt lands bästa att göra, hur jävla mycket folk vill tro det. Slutligen måste jag ju ändå ta hänsyn till den största kakbiten i detta barnkalasinferno, oss väljare. Vi är ett jävla skitfolk!

Denna utläggning kan anses vara ganska enögd men det ger jag fanken i. Nu ska jag ta mina tabletter och slänga mig i väggen.

Det där med egentid

Jag har länge förundrats över vad som händer med mig när jag blir lämnad ensam i lägenheten en hel dag. Jag tycks åldras 30 år samma stund som min sambo går ut genom dörren. Med ens blir jag redigbyx, planerarmanisk och superpedant. Skriver listor på vad jag ska åstadkomma under dagen och ritar små rutor vid varje punkt som jag när jag utfört dem stolt kan fylla i med ett stort kryss. Diskar, städar, tvättar, bäddar rent, dammsuger, lagar mat, bakar och fluffar till kuddarna i soffan. VARFÖR? Varför ägnar jag min egentid åt att göra de mest tråkiga grejer man kan göra, det borde ju logiskt sett även gå fortare och vara mer effektivt att göra sådant när man är två? Egentiden ska man ju ta vara på sägs det. Att agera hemmafru tycker då inte jag är det ultimata sättet att "ta vara på" sin dyrbara ensamtid. Emellertid lockas jag oerhört av känslan när Calle kommer hem och jag får gå runt i hela lägenheten och peka ut allt jag gjort under dagen samtidigt som han matar mig med komplimanger och talar om vilken grym sambo jag är. Varpå han får avnjuta en serverad middag vilket han är värd efter att hela långa tunga dagen slitit hårt som åskådare till en fotbollscup i Oskarshamn...

Min egentid stavas BEKRÄFTELSEBEHOV


Så blir det inte idag. Punkt slut. Idag ska jag kolla några avsnitt av Scrubs, ta en långdusch, kolla ytterligare några avsnitt av Scrubs, gå ut och fotografera, äta sushi, kolla Scrubs... Eventuellt slänger jag in en maskin tvätt också, för vissa saker kanske helt enkelt bara måste göras och ärligt talat, vem gör det bäst?

RSS 2.0