Kärlek över Nordsjön och tillbaka

Idag fyller Calle och jag som oslagbar duo två år. Dessa två år är kanske mina två allra bästa någonsin. För exakt ett år sedan skrev jag här i bloggen ett inlägg om vårt första år tillsammans, då proklamerade jag de starka känslor jag hade för oskarshamnaren som klampade in i mitt liv och överbevisade mina tvivel på genuin kärlek. Det har varit ett omtumlande år, jag har ömsom varit hög som ett hus och ömsom slagit huvudet i botten. Vid varje steg och snedsteg jag tagit har Calle funnits vid min sida. För ett år sedan trodde jag inte att jag kunde vara mer kär och lycklig än jag var då men tji fick jag, man slutar aldrig förvånas över hur en annan människa kan göra att man känner sig helt komplett.

Jag upptäcker att det jag skriver låter nästan löjligt smörigt men jag kan faktiskt inte uttrycka det på något annat sätt än med hjälp av mängder och åter mängder av klyschor.

Som jag skrev i föregående inlägg så är Calle i Liverpool just nu och njuter av ett stycke äkta fotbollskultur. Han har dock sett till i förväg att jag inte ska kunna tänka på något annat än honom på denna speciella dag. För en timme sen ringde det nämligen på dörren och utanför stod en dam med en bukett rosor i famnen. Jag blev så glad att jag började gråta, sansade mig och ringde Calles mamma och började gråta igen. Min egen mamma sa när jag ringde nyss att den där killen är någon att hålla ordentligt fast vid. Och Calle, det är precis vad jag tänker göra.

Hur som helst, det enda jag egentligen ville säga är att jag är tacksam för de här åren och att jag älskar dig Carl. Jag ser fram emot treårsdagen.



Kommentarer
Postat av: katten.

Jag är så himla glad för din skull cissilainen.

2012-02-07 @ 19:26:42
Postat av: Carro

Så söter han är :) precis vad du är värd, röda rosor vackra du!

2012-02-07 @ 21:16:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0