The final countdown

Igår var jag hos tjejen nedan och kollade på film, snackade skit och hade sjukt trevligt. Brukar inte dedikera inlägg till vänner men kände för det idag. Maria är en så jäkla fantastisk person som jag är glad att jag känner! End of ass-licking.
En annan grej som jag vill säga med detta är att vi imorgon inleder en tio veckor lång praktikperiod och det innebär att många härliga klassisar (inklusive Maria) kommer försvinna iväg eller bli väldigt upptagna och det kommer ta tid innan vi ses igen. Jag kommer sakna er och önskar alla lycka till!


Om att blanda ihop känslorna

Vi sitter på varsin kant av soffan, helt tysta.
Jag är egentligen inte arg, han tror det.
Han säger något allmänt om vad som står på Aftonbladets hemsida.
Jag nickar till svar och ler svagt.
Jag är egentligen inte arg, nu är han säker på att jag är det.
Jag är bara ledsen över att jag inte får somna bredvid honom ikväll.

Slut på det roliga

För en vecka sedan satt vi glada och förväntansfulla i en bil någonstans ovanför Malung vid den här tiden och åt godiset vi köpt på Rasta i Mariestad. "Hoppas på sol och nysnö imorgon" skrev jag på facebook på kvällen och det var exakt vad vi hade att vänta. Hela veckan. Strålande sol, ett par minusgrader och knappt någon vind fick vi njuta av i fyra dagar. I fredags vände det och snöblandat regn föll från en gråmulen himmel. Det gjorde inte så mycket eftersom fredag var dagen då vi skulle åka hemåt igen. Jag förbannar tiden som alltid rusar förbi så fort man har lite roligt och alltid står stilla vid tillfällen som idag när jag sitter ensam hemma, har tråkigt och väntar på Calle som är och tränar. Det borde vara tvärtom.
I övrigt har jag väldigt svårt att finna något positivt och motiverande med den närmsta tiden. Nästa måndag börjar praktiken och trots att jag är förväntansfull och längtar lite överglänser ändå rädslan och nervositeten de bra känslorna och kvar blir mest obehag. Dessutom kommer Calle och jag ses mycket mindre eftersom han kommer bo mycket i Oskarshamn och de fina tjejerna i klassen försvinner bort över halva Sverige. Det känns lite som att bli lämnad ensam kvar, vilket egentligen är en överdrift.
Nåväl, jag får försöka leva ett par dagar till på den underbara vistelsen i Stöten.















Om att mycket kan gå fel

Jag gör en packlista. Jag älskar packlistor! Jag brukar använda spexiga typsnitt och små symboler som man kan använda som avbockningsinstrument. Det brukar dock sluta med att jag inte packar det jag skrivit att jag ska packa, det blir oftast mer än vad jag tänkt "för säkerhets skull". Anledningen till att jag är i färd med packlistor och grejer är att min familj och jag åker till Stöten på söndag. Calle och jag tar tåget hem till Borås redan i morgon vid lunch. Vägen fram till den här helgen har varit minst sagt ostabil, jag har flera gånger konstaterat att vi antagligen aldrig kommer komma iväg och det är detta och inte packlistor jag tänkte skriva om idag.
Först har vi ju hela historien med att Calle gipsat handleden. Han har nu gått i fem veckor med ett gips som inte gör någon som helst nytta i väntan på att få en tid för båtbensoperation. Jag tänker inte gå in på varför det blivit på det här viset för jag blir bara förbannad men låt oss säga att kommunikationen mellan Linköping och Oskarshamn har en del brister. Jag var rädd att handledsproblematiken skulle göra att jag skulle tvingas åka till Stöten utan min kära sambo men nu ser det i alla fall ut att bli skidåkning med gips för hans del.
Nästa orosmoment var den superinfluensa jag åkte på senast jag var hemma. Jag har min själ aldrig upplevt något liknande. En outhärdlig smärta i halsen som vägrade ge med sig kantat med höga febertoppar stod på schemat i nästan två veckor. Jag började tro att min sjukdom var kronisk och gav upp hoppet om en härlig vecka i fjällen. Men så, lagom till deadline för min enskilda uppgift i Socialrätt, gav skiten äntligen med sig och jag blev väldigt fort tillfrisknad och lyckades till och med göra min uppgift och få iväg den i tid.
Allt verkade ha löst sig till slut när min kära sambo i onsdags morse gav vår toalett den värsta spyan den någonsin skådat för att sedan insjukna i en otrevlig magsjuka. Jag flydde till Emma för att inte riskera att bli smittad och hotet mot vår planerade semester var åter ett faktum. Som tur är har Calle ett immunförsvar av guld så han repade sig på en dag och är nu åter in action. Jag har i skrivande stund bott hemma i ett dygn och har ännu inte blivit smittad så det ser ljust ut. Emellertid finns ännu en miljon saker som kan gå fel. Tåget kan vara inställt, vi kan få inbrott, vi kan försova oss, bli sjuka igen, någon kan dö, det kan komma en tsunami som väller in och ödelägger halva Östkusten. Ja, mycket kan gå fel.
Det vore ju ironiskt om vi nu lyckas komma upp till Stöten och väl där råkar bryta nacken.
Vad vi skulle ångra oss då.

Gråtkavalkad

Jag skulle egentligen diska men fastnade framför slutet på ett förlossningsprogram på TV4. Jag blev livrädd, inte för att föda barn för herregud vilken nyhet att det ska göra ont liksom! Nej inte direkt. Jag blev rädd därför att under den kvarten jag såg programmet grät jag mer än jag gjort på tio år sammanlagt. Det fullkomligt brast när jag såg den första bebisen  och sen var det öppna dammluckor. Fyfan så känslosamt. Förhoppningsvis åkte lite förkylningsbakterier med på vägen ut
Nåväl, nu Big Brother! Vilken vändning.

I äkta Blondinbellastil


Hårtankar...

Jag vill ha kort hår igen. Funderar på att antingen klippa mig som jag hade det förut:



eller som trummisen i Gossip, Hannah Blilie (och ja, det är en tjej):


Ett litet livstecken bara...

Jag är fortfarande asdålig men jag är inte död ännu! Minsann.
Idag var Calle och jag och kollade på en lägenhet. En stor jävel bara hundra meter från vår nuvarande lägenhet och jag är FÖRÄLSKAD! Tydligen var det Calle och jag och en annan som hade blivit erbjudna att komma och kolla och givetvis gav vi oss in i kampen brutalt. "Vi tar den" sa jag som om det hela var avgjort. Men en månad är vi tvungna att lida innan vi får veta om vi får den. Jag vill så gärna ha den, den är perfekt. Hatar när jag inte själv har makten över så betydelsefulla beslut. Kanske jag ska smyga hem små mutor till hyresvärden, typ kakor? Ja, vi får se.
Ha det!

RSS 2.0