"Skotten, chocken, sorgen"


Självdiagnos

Doktor Cissi har med hjälp av syster Calle ställt en slutgiltig självdiagnos. Det jag drabbats av och plågats med i drygt en vecka är med stor sannolikhet körtelfeber. Detta grundar jag dels i att jag fan inte blir frisk och dels i att jag uppfyller vissa utmärkande symptom som anges här, framförallt svullna ögonlock och halsmandlar som påminner om halsfluss (vilket jag inte har eftersom jag var på vårdcentralen igår och pröjsade 200kr för att få veta att jag inte kunde få någon penicillin av den anledningen). Det enda som är oklart är hur jag kunnat bli smittad, enligt min källa ska man praktiskt taget hångla livet ur den person som bär på smittan för att själv drabbas. Den enda jag hånglat med det senaste året är som bekant Calle och han är frisk som en nötkärna. Detta har lett till en del misstänksamma frågor här hemma, jag har dock inget att dölja.

Spännande iakttagelse

Gjorde nyss en spektakulär upptäckt som jag funderat på sedan jag hörde Veronica Maggios nya låt "Jag kommer" första gången. Låten är i min mening asbra men något störde mig med introt. Det är inte exakt samma men väldigt likt bryggan i The Strokes-låten "Reptilia". Sådant tycker jag är kul att upptäcka och fantastiskt skönt att komma fram till efter några dagars funderingar.

Det är alltså (bland annat) det första i den här låten:




Och det som kommer ca 1.15 i den här låten:



Du är GRYM!


Sjuk...

Jag är kass, helt slutkörd. I måndags vaknade jag med feber och den höll i sig hela dagen. Sedan dess har jag varit svinsjuk (ironiskt med tanke på att jag misstänker svininfluensa). Calle är också sjuk nu, vi pussas för mycket helt enkelt. Så här hemma är allt jätteäckligt, Calle och jag är jätteäckliga, köket är överbelamrat med smutsig, äcklig disk och toaletten ska vi inte tala om. Ingen av oss orkar ta tag i det, det får ligga där och gno in sig tills jag orkar ta itu med det nästa vecka. Så nu vet alla, vi DÖR här hemma. Godmiddag.

Tentakriget

Att gå i samma klass som sin pojkvän är fördelaktigt på många sätt. Man har samma tider att passa, äter lunch tillsammans och hjälper och peppar varandra under plugg och tentor. Men det finns också en förbannat jobbig baksida. Tävlandet. Jag har drömt i tre nätter i rad att jag fick vg på juridiktentan vi hade i fredags och i drömmen har jag sprungit runt och hånat Calle som bara fått godkänt. Sjukt? Jag vet.
När vi skrivit vår hemtenta tillsammans och i princip skrivit exakt likadant men ändå får så olika resultat blir jag förbannad. Senast fick Calle vg och jag fick en komplettering att göra för att ens bli godkänd. Något värre raserianfall har jag aldrig upplevt. Man kan tycka att jag borde unna honom lyckan men jag gör verkligen inte det, av någon anledning vill jag alltid vara bättre än honom. Om mina vänner lyckas men inte jag gör det absolut ingenting, det är bara roligt. När Calle lyckas vill jag dra av honom kallingarna när han sover och klippa av honom hans allra heligaste. Jag har försökt övertala honom om att jag är världens sämsta flickvän men han sitter bara där och vägrar inse.
Jag kommer döda oss.

Tågdilemma

Jag bloggar från tåget tillbaka till Kalmar, detta har aldrig hänt förut men nu fick jag anledning. SJ slår verkligen på stort för att kompensera vinterkaoset för oss resenärer. Imorse vaknade jag av ett trevligt SMS från SJ där de meddelade mig att det inte skulle finnas någon restaurangvagn på mitt tåg idag varför de uppmanade mig att ta med vad jag vill förtära hemifrån istället. Så bra tänkte jag och somnade om. Nu är jag som sagt på plats på tåget och nyss ropade en glad kvinna ut i högtalarna att tågpersonalen bjuder på fika i vagn 13 som plåster på såren för att ingen fika finns till försäljning. Direkt kände jag att det vore vrålgott med lite söndagsfika såhär med 20minuter av min tre timmmar långa resa avverkade. Gratis fika vore ju dessutom ännu godare. Är man verkligen så åpen? (Åpen betyder typ girig för er som inte hajar tugget, är dock mindre säker på stavningen). Ska man verkligen gå och festa loss på gratisfika när jag aldrig annars köper något i restaurangen? Jag tror att många i min vagn tänker likadant för ingen jublade, applåderade eller ens reste sig för att ta plats i dn långa kö som vid det här laget borde ringla sig mot vagn tretton? Men "Nej tack, det är bra" verkar vara normen i det här fallet så jag vet fasen inte om jag ids resa mig upp och knö mig förbi den sovande tjejen i sätet bredvid för att gå att hämta lite gratisfika som min kropp så innerligt suktar efter. Då skulle alla i vagnen se när jag kommer tillbaka med kaffemugg och kanelbulle att jag fallit offer för girigheten och tänka "jahaja, här passar man på minsann". Tänk om fikan inte är sådan att jag vill ha den? De kanske bara har äcklig fika och då kommer jag att ha gått i onödan. Tågpersonalen kommer genomskåda min "nej jag skulle ju göra något annat ju"-räddningsmanöver och tänka "nähänä, detta dög visst inte för henne minsann". Säkert följt av ett "dagens ungdom". Nu är säkerligen fikat slut iallafall så går jag dit nu och upptäcker att de plockar undan faten kommer jag ändå få gå tillbaka tomhänt och alla kommer tänka "stackarn, nu missade hon bussen precis. Hon får handla snabbare nästa gång". Mycket kan gå fel känner jag, kan jag ta den risken? Idag är jag så sjuhelvetes bakfull, helt skeppsbruten, så lite fika skulle inte göra ont. Jag går dit nu! Wish me luck!

Den där Säkert!, hon har orden

"Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals"

Euphoria, take my hand...

Jag håller med Johan Rheborg. När Glasvegas varit försvunna under så lång tid förväntar man sig ju faktiskt att de genomgått en remarkabel omvandling men deras nya singel låter exakt som för tre år sedan. Inget har förändrats och som Johan redan frågat sig - är det verkligen vad man vill ha?

Måndagsavundsjuka

Jag har efter ett år funnit tre anledningar för mig att vara avis på Calle:

1. Hans sjukt snygga kropp på sommaren - brunbränd och grymt vältränad efter en hel vår av galet fotbollsspelande. Jag är för det mesta blek eller röd och fräknig samt uppsvälld av för mycket öl och grillad mat.
2. Han är en naturbegåvning på allt som kan liknas vid sport. Oavsett om det är bowling, fotboll eller tv-spel, jag förlorar ALLTID! Det enda jag lyckas slå honom i är alfapet och hur häftigt är det då? Typ inte så.
3. Hans vinterkängor! Egentligen är jag för den sakens skull avis på alla av det manliga könet som har möjlighet att bära ett par så fruktansvärt snygga kängor som dem Calle köpte i Göteborg i november. Nog för att jag älskar mina klassiska DrMartens men fan vet om jag inte har gjort ett byte om jag kunnat...

Tjusningen med fotboll

Det finns två saker som gör fotboll värt att titta på:

1. Bicycletas (ja, jag googlade stavningen) som blir mål. Ett praktexempel är det mål Wayne "ugly-ass" Rooney gjorde nyss mot Machester city. Till och med jag som vanligtvis inte fattar speciellt mycket tycker att ett sånt mål är njutning för ögonen.
2. När de klär av sig tröjorna efter matchen.



Exponeringshybris

Mitt storhetsvansinne har tagit ruskiga proportioner, jag har gjort som alla kändisar och skaffat Twitter!
Får se hur länge det är roligt.

Olämpliga frågor

På tal om vackra män som jag skrev om i föregående inlägg har jag fått fullkomlig dille på allt som har med Alex Shulman att göra. Jag lusläser hans blogg varje dag, får en stöt av glädje när jag läser i en intervju att han just nu läser boken jag titulerade "roligast någonsin" för ett tag sedan och nu har jag även letat på piratebay efter alla säsonger av Schulman show, vilket tyvärr inte fanns. I dagens avsnitt av Schulmans show var Lars Ohly gäst (ytterligare en vacker man) och vid ett tillfälle ställdes frågan varför folk är så fega för att berätta hur de röstar. Jag är helt öppen med att jag röstar på miljöpartiet men frågar man fel person kan man råka göra sig riktigt ovän med densamma. Att fråga vilket parti någon röster på och därmed vilken sorts politik denne sympatiserar med är lika tabu som att fråga en kvinna om hennes ålder. Det tycker jag i och för sig också är skumt, varför skämmas över något sådant? Jag minns en intervju jag och en klasskompis gjorde på mellanstadiet med en kvinna som jobbade på banken hemma i Björketorp. Vi var kanske tio år och ställde inledningsvis frågan om hur många år hon var, hon blev alldeles förnärmad och bad oss att hoppa över den frågan. What liksom?! Jag satt resten av intervjun och undrade varför hon vägrade berätta en enkel siffra för och om det var meningen att vi skulle ställa frågan igen lite senare för att hon kanske behövde tänka efter.
Om jag dessutom frågat denna bankdam om hennes politiska åsikter hade vi nog blivit utkastade.

Vackra män

Förr kunde jag ligga och gråta hysteriskt över killar som Oskar Linnros. Jag har kärat ner mig totalt i sådana killar och sen hatat att älska dem, typ. Jag kan inte det längre, vet inte hur man gör. Kanske är det så att jag inte behöver det eftersom jag numera har kille och får den dos av manlig närhet jag behöver. Eller så är det för att jag inte är 13 längre, vad vet jag.
Jag kan dock fortfarande rodna när jag hör sådant här:


365 dagar av kärlek

Ungefär 85% av min vakna tid har under det senaste året tillbringats tillsammans med en fenomenalt vacker kille som heter Carl. För ett år sedan idag, när vi låg på sängen i hans vindsvåning och tittade på varandra, förklarade jag mina känslor för honom och min önskan att det skulle vara vi två "på riktigt". Jag minns att han svarade att han trodde att det redan var vi två "på riktigt". Jag hade aldrig upplevt något liknande, visste nog egentligen inte vad "på riktigt" betydde.
Nu tror jag att jag vet det. Jag är så förbaskat glad över att jag har träffat Calle, han är min bästa vän och en helt fantastisk pojkvän och sambo. Han är en av de få personer jag verkligen litar på och han får mig att känna mig fullkomligt trygg. Jag skulle dö för honom.
Man skulle kunna tro att jag, upprorisk av naturen, inte är så mycket för årsdagar och datum och sådant tjafs. Men faktum är att jag älskar tanken på att den 7e februari symboliserar den tidpunkt då jag fick min prins, den jag ville ha mest av allt.
I julklapp fick jag av Calle biljetter till Romeo och Julia på Göta Lejon i Stockholm för att fira vår ettårsdag. I lördags var vi därför på plats och hade en supermysig dag i storstaden. Trots att jag var jätteförkyld hela helgen och trots att Calle fått gipsa högerhanden var allting helt perfekt, så som det för det mesta är när Calle är med.
Hur som helst, det enda jag egentligen ville säga är att jag är tacksam för det här året och att jag älskar dig Carl. Jag ser fram emot tvåårsdagen.



Om det ändå vore sommar...


Feberilska

Fan så jävla trött jag är på hela min tillvaro. Orkar inte vara sjuk längre och orkar inte gå omkring som en meningslös skugga när alla andra briljerar häcken av sig. Fuck this!

RSS 2.0