När jag påminns om mitt eget liv...

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
/H. Hellström

Vintrigt välbefinnande

Idag känner jag mig äckligt harmonisk, trots snön och trots att jag inväntar ett tentaresultat som kan vara i princip hur bra eller hur dåligt som helst. Snön ja, om jag ska vara ärlig så har jag inga åsikter om den i nuläget. Den ligger där och är vacker, stör mig inte speciellt mycket. Jag fryser sällan när jag går ut tack vare varma sockar, min nya vinterjacka och synen av den helt fantastiska kille jag bor tillsammans med. Det är möjligt att snön blir ett irritationsmoment några veckor efter nyår när det roliga är över och en längtan efter värme griper tag i nacken. Det är klart att jag redan nu drömmer mig bort till ljumma sommarkvällar och brunbränd hud men drömmarna är bara tankar och inte ännu ett hjärtskärande begär. Mycket trevligt ska ske innan våren är välkommen: Mysiga julföreberedelser, avslutningsfest med fina vänner, julfirande med familjen, juldagsfylla på Kinna stadshotell, nyårsfirande, Calles 22årsdag, skidsemester i Stöten v. 11. Jag vet att det kommer gå fantastiskt fort sen, det har trots att förflutit fem månader sen vi var i Paris och njöt i värmeböljan.









Julen kommer tidigt i år



Såhär mysigt kan det vara på Margaretaplan 3A en helt vanlig onsdag. Om man är lika förtjust i jultraditioner som jag är och lika glad i bakverk som Calle är.



Önskelista del 1: Vad jag ger mig själv i jul om jag vinner en miljon




Om min dröm

Som barn fick man ofta frågan om vad man ville blir när man blev stor. För mig var svaret länge givet och självklart. I en sådan där "mina vänner"-bok jag hade när jag var liten skrev jag mina egna svar på en sida och under frågan om framtida yrke stod det klart och tydligt "rock'n'rollare".
På dagis blev jag (har jag fått höra i efterhand) bortvisad från matbordet under lunchen eftersom jag vägrade sluta sjunga vilket störde de andra barnens aptit. Inte sällan gick jag omkring ensam ute på vår gård hemma och sjöng för mig själv eller satt i mitt rum med datorn i knät och spelade in olika låtar vars texter jag hämtat från letssingit.com.
Jag har sjungit i skolan, i duschen, i köket, i flickrummet, i skogen, framför spegeln.
Jag har sjungit i skolkören, på skolavslutningar, på roliga timmen i lågstadiet, i folkets hus på högstadiet, på lucia, i aulan på gymnasiet, på Kinna teater.
Många människor ogillar känslan av att tala högt inför en folksamling, jag har aldrig haft några som helst problem med det. Inte heller har jag mått särskilt dåligt av att dansa på en scen framför en stor skara människor, det har alltid bara varit hemskt roligt. Däremot har jag alltid tyckt det varit riktigt jobbigt att stå inför folk och sjunga trots att jag gjort det ett antal gånger i mitt liv. Ibland under middagar eller födelsedagar säger någon i min familj "Cissi, kan du inte sjunga något?" i ett slags skämtsamt tonläge och jämt generas jag och totalvägrar. Samma känsla träder in då någon föreslår att jag ska gå upp och sjunga karaoke ensam på krogen. Utan problem hade jag kunnat ställa mig på ett bord och dra ett dåligt skämt utan att känna mig speciellt utsatt eller förnedrad. Men så fort orden inte ska talas utan sjungas förvandlas jag från den modiga, öppna och glada person jag anser mig själv vara (och gillar) till den osäkra och tystlåtna person jag inte känner igen och inte trivs med.
Under första terminen på gymnasiet började jag ta sånglektioner för att få en professionell bedömning av min röstkapacitet, lite egoboost och en bättre teknik. Min sånglärare Tinah var helt fantastisk, hon berömde mig och sa till mig att jag har en originell röst. Hon peppade mig till att våga ta plats och gav mig chansen att uppträda inför folk, spela in en musikvideo och kombinera min sång med enkla komp på piano. På sångskoleavslutningen i trean bokade Tinah aulan på gymnasiet och placerade mig ensam på scen med en flygel. Jag sjöng Fix You inför en fullsatt Assbergssalen och tvingades trotsa den rädsla som funnits i mig så länge. Allting gick ganska dåligt, de ovana medieettorna råkade stänga av min mikrofon och en gång fick jag blackout så allt blev tyst. När jag var klar fick jag trots allt stora applåder och hörde ett avlägset jubel och någon som skrek "fan vad bra Cissi". Förblindad av strålkastarljuset bugade jag mig, tackade och klev av scenen för att sjunka ner på första raden och lova mig själv att aldrig utsätta mig för något liknande igen.
Jag anser inte mig själv vara någon exhibitionist, jag vill säga att jag är ganska ödmjuk och tyvärr en kuvad slav under jantelagen. Jag har svårt att förstå varför någon någonsin skulle vilja göra en skiva med mig eller boka in mig på en turné och än mindre varför människor skulle betala för att höra mig sjunga eller se mig uppträda. Trots det här tragiska resonemanget fantiserar jag fortfarande om att få göra musik, beröra och stå på scen. Jag längtar efter det ödet och sjunger fortfarande i duschen och på väg till skolan. När jag är hemma i mitt flickrum brukar jag slå mig ner vid mormors gamla ostämda piano, lägga några ackord och spela in min sång på iPhonen. Det är mitt sätt att drömma, att låtsas att jag någon gång får chansen att bli en äkta rock'n'rollare.



Genialiskt


Vart är Janne?!

Jag undrar om Belinda Olsson, programledare för Debatt i SVT, hittar på debattämnena själv? Om så är fallet har jag ytterligare ett argument till varför hon borde sparkas ut från tv-huset med huvudet före. Ikväll debatterades frågan om Mona Sahlin fick avgå från Socialdemokraterna på grund av att hon är kvinna. Först och främst, tjenamors det är nog fler än en faktor som lett till ett beslut av sådan dignitet som att partiledaren för Sveriges andra största politiska parti får avgå. Sen ogillar idén att driva en debatt om en enskild individ ur en så kontroversiell vinkel utan att denne har möjlighet att själv kommentera. Sen är Belinda en dålig debattledare över lag, om jag ska överdriva lite. Som jag tidigare skrivit; tillbaka med Janne Josefsson!

LYCKA!!



Kama Sushi är mitt paradis och ja, jag orkar 12 bitar. Manligt.

Explosion

Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig...

Det kritiska tänkandets baksida

Vad jag inte förstår är varför jag alltid blir så berörd av Extreme Home Makeover (jag tillochmed gråter ibland). Jag vet ju mycket väl att all välvilja egentligen är en stor pengagenererande fasad? Sen undrar jag varför jag inte bara kan låtsas att världen är så vacker och hjälpsam som den gestaltas? Du mår ju bra av känslan så sluta vara så kritisk och bitter, Cecilia!

Every man is an island

Jag är inte dum i huvudet.
Jag är bara nyanserad...

Glad-dag

Planen var att stiga upp halv nio, äta frulle och sen sätta mig på biblioteket och läsa fram till lunch. Hela den delen av dagen sov jag bort och gick istället upp glad och utvilad vid tolv. Nu är jag i full färd med att städa hela lägenheten, när man är klar med ett rum är det dock helt regelriktigt att ta en time out och internetsnoka lite. När jag är färdig ska jag promenera in till stan och köpa sushi! Det är en av de saker jag får passa på att göra när Calle inte är hemma eftersom han inte tycker att han blir mätt av det (jag tror han egentligen tycker det är äckligt). Anywho, ikväll ska Calle och jag gå på bio, vi ska se Cornelis med härliga Hank von helvete. Det blir nog festligt. Nu upptäckte jag att jag sitter och lyssnar på Kelly Clarkson, vad hände? Ska jag byta till Cornelis? Eller Turbonegro kanske?
För övrigt drömde jag imorse (när jag tryckt av alarmet på mobilen och somnat om) en sjukt verklig dröm om att jag var gravid. I drömmen kramade jag min morbror och efter det var magen platt, jag trodde bebisen hade krossats inuti mig.
Oh, nu blev det Gossip på spotify! Måste ta vara på detta och städa vidare.



Ink me

Jag vill gaddas.
Har lovat mig själv, Calle, Calles mamma och resten av världen att det får vara bra nu.
Men bara något mer?
Jag vill ge min katt ett sällskap och sen dölja mina fula lår lite.
Typ såhär:




Antagligen sker det aldrig... godnatt

Världens bästa brudar

Det här gjorde mig riktigt rörd. Tack Marty!

Karriärskris

Jag är en motvillig och ursäktande exhibitionist. Lägger upp skrapiga covers på youtube, promotar dem i bloggen och säger sedan "Nej, usch fy..." när folk öser komplimanger över mig. Jag är en slav under jantelagen. Jag tror att jag i själva verket inte vill jobba på samhällets botten med människor som personifierar den misär jag själv haft turen att slippa leva i. Jag vill nog, om jag ska vara uppriktig, skapa något. Böcker eller musik. Jag vill arbeta med kultur och få en jävla massa cred för det jag gör. Ingen berömmer en socialarbetare, ingen tackar eller inspireras av en trist socionom. Men jantelagens piska trycker mig tillbaka till verkligheten och tvingar mig att inse den bistra sanning att mina barndomsdrömmar om rock'n'roll är ouppnåeliga och att den enda karriär jag har potential till och kan tänka mig är som socionom. Så gissa hur det känns när man får en underkänd tenta kastad i ansiktet och börjar tvivla på att man över huvud taget duger någonting till.
Så jag fortsätter sjunga i duschen, blogga och le mot uteliggarna tills den dag jag lyckats skaffa mig en titel, en identitet.

Observation i en matkö

Okej gott folk, tentan är inskickad och mardrömmen är nu officiellt tillända. Calle har åkt till Ohamn för att träna så nu sitter jag här i lägenheten ensam med disk, Big bang theory och ett efterlängtat välbefinnande. För att riktigt belöna mig själv slog jag på stort och köpte mig två kvinnomagasin, mörk choklad och vaniljcola. Allt utom det sistnämnda i pure Blondinbella-style! Alltmedan jag stod i affären och unnade mig började jag betrakta kunden framför mig i kön, en äldre kvinna som valt att bara köpa ekologiska varor. "Fan vad bra" tänkte jag med Smala Sussie-dialekt och beundrade kvinnan med stor hänförelse en stund. Min beundran avlöstes i besvikelse när de utslitna ekologiska tygpåsarna aldrig plockades upp ur damens ficka utan hon istället slet ut två giftiga plastpåsar med ICA-tryck på ifrån lådan under kassan. "Skurk" tänkte jag, suckade och tog med mig min icke-fair tradechoklad hem.

Om uppror & alternativa vägar

Varning för ointressant gnäll över universitetsstudier.
Jag är så förbannat jävla apatrött på att plugga, när man blivit klar med en grej dyker nästa upp och skaver i rumpan. Den här veckan har jag haft tre orosmoment att pinas med, muntlig redovisning av ett projektarbete vi slitit med i fyra veckor, komplettering av den förra hemtentan som tydligen inte dög helt och hållet åt fröken Damberg och till sist den stora finalen - EN NY HEMTENTA! Som om inte själva begreppet tentamen gör en mörkrädd måste ju vår lärare Max tvunget formulera en totalt obegriplig tentamensfråga som ju fanimej inte ens ÄR någon egentlig fråga utan istället någon flummig "resonera om..."-uppgift. Jag blir så trött. Som om det inte vore nog har vi vår evigt saknade sociologilärare att se fram emot i nästa kurs som börjar på tisdag. För er som känner och minns provnazisten Håkan på gymnasiet kan jag meddela att detta är ljusår värre vad gäller sarkasm, mobbing och härskarteknik. Jag vill inte gå på universitetet. Jag vill måla prickar på dominobrickor, äta kanelbullar och se på Bonde söker fru hela dagarna.
Nej jag driver med ineffektiviteten, egentligen vill jag sjunga jazz på en rökfylld pub någonstans i London. Klä mig sött punkigt. Vara ytlig och poetisk och snygg och fullproppad med knark och mansgenitalier. Äta sushi från morgon till kväll, gifta mig rikt och dö ung.
Eller inte.
Det kanske är bäst att bara nöja sig och inse att man är en svensk, grå och alldaglig student i en svensk, grå och alldaglig jävla orkanstad på fel kust.

Ett skäl till att älska scrubs


RSS 2.0