Mäktiga män



Jag tenderar att trasas sönder den här veckan, en sadist har entrat mitt liv och missbrukar sin maktposition gentemot vår stackars klass. En allt för välbekant hånfullhet skönjs i hans uppsyn. Det luktar Håkan lång väg. Håkan visade sig ju emellertid ha ett hjärta medan den här mannen verkar sakna all tillstymmelse till känslokapital. Rädda mig, någon!

Eriklängtan!

Varför ska jag ha den ena kärlekspojken här och den andra kärlekspojken 30 mil bort?
Det är en orättvis värld vi lever i.



Till min vän

Jag minns när våra liv stavades sentimentalitet och förnekelse. Jag minns hur vi ställde frågor utan svar och föll handlöst mot asfalten i våra hjärtan och skrattade för att glömma. Vi gick under Kinnahimlen och ryckte loss stjärnor ur atmosfären och stoppade i fickorna. Sov sked och intalade varandra att saker och ting skulle ge sig. Det gjorde ju det. Ett tag.
Jag satt på bussen och klibbade fast mot det varma sätet när jag tänkte på er, hur ni var ämnade för varandra och hur avklätt och ärligt det kändes att se er tillsammans. "Han är en så jäkla bra kille, klok." förklarade jag för mamma som höll med om att en sådan var du fan värd. Visst tvingades ni på varandra för tidigt, planerna byggdes åt er och ni släpades in i ett råtthål för att starta ett liv tillsammans. Det gjorde ni. Ni kärleksbråkade och småfnittrade och hade den där uppsynen full av stolthet över varandra. Kunde inte sluta röra varandra, hade sex i ett fuktigt tält någonstans utanför Lindome där jag själv förtvivlat och berusat sökte efter en försvunnen trubadur, minns du?
Vi talade om det ofta, hur svår han var men hur det lös om dig. Vi, jag älskar när du skrattar hysteriskt. Ni blev med katt och flyttade, levde lyckliga i alla era dagar fram till sagofilmen gick av och allt raserades när det uppdagades att den största byggstenen i ett förhållande saknades - ärlighet. Jag grubblade till långt in på småtimmarna över hur man kan tro så fel om någon. Ville berätta för mamma att jag hade misstagit mig, ville kasta tillbaka stjärnorna mot himlen och skrika att vi vill inte ha dem, vi behöver dem inte. Varje gång vi talas vid och jag hör att din röst är stadig förundras jag över att du är så stark. Och jag ligger inte sömnlös längre, för jag är inte rädd längre. Jag vet att du inte ångrar något och att om du kan så kan jag.
All kärlek till dig!

Idolbild i flickhjärtat

Antar att ingen har missat detta och egentligen är jag lite reserverad av mig när det gäller alla dessa "wonderchildren" som dyker upp i media med jämna mellanrum. Jag måste ändå ägna lite uppmärksamhet åt Greyson Chance's version av Paparazzi för den väcker pirr i magen hos den 13åriga flicka jag en gång var.




På jakt efter ansvar

Jag är så förbannat trött på all minimalism och diskretion, vita fonder, små bokstäver. Tysta mumlanden som om ansvaret för orden minskar i takt med decibelnivån. Var det verkligen jag som sa det? Nej, det var det väl ändå inte? Intetsägande mönster, surrealism, ingen vågar riktigt förklara vad som menas i den här världen. Man ska aldrig riktigt förstå, man ska klura i sin ensamhet tills man inser att det ju faktiskt aldrig fanns något svar från första början. Skapandet av en tankefigur med uppgift att förvirra, som att konsekvent lägga ifrån sig ansvaret för vad folk kan tänkas hitta på med någon annans konstaterande som bottenskikt. Ansvar är ett frånstötande måste i vår vardag, kastas likt ett brinnande klot mellan aktörerna i en konflikt - skylla ifrån sig kallas det visst. Eller som under Förintelsen; ss-soldaterna som avrättade judar i fånglägrena ställde sig fria från ansvaret eftersom de ju bara lydde order från byråkratin i Tyskland, byråkraterna i sin tur skyllde ifrån sig på regeringen, men Hitler som rikskansler gjorde ju bara vad som krävdes för att återupprätta en välfärdsstat så ansvaret för något mördarmaskineri skulle väl inte han bära? Svaga viljor, tycka som man tycka skall. Mentaliteten är påfrestande för ett rebelliskt hjärta, men även jag är väl besvärligt passiv och väljer till slut det vita och enkla före avstickare till provokativa spelrum. Jag avslutar sällan mina meningar, upptäcker halvvägs att det jag skulle säga kanske är dumt och obegåvat. Förargas gör jag över sådana tankar. (Som vanligt när jag för fram kritik slutar det med att jag inser att jag kastar sten i glashus och tycker inte kritiken är lika rolig att ge längre).

Inga ord, bara känslan

C ♥

Längtan västerut

Jag blev riktigt sjuk i början av förra veckan, hade feberplågor om nätterna och skav i halsen om dagarna. Men jag skrev färdigt hemtentan och väntar mig inte mer än ett U. Efter det trotsade jag min kropp och tog tåget till Malmö för en surrealistisk helg med två knäppa fast jättefina kvinnor. Valborg firades i ett regnigt Lund, under träden, i parken, bland folket, på gatorna, i taxibilar, med Corona, i fyra olika lägenheter och avslutades halv elva på en madrass på golvet. Lördagskvällen går inte att beskriva, makalöst rolig på 25årskrog i Malmö.
Först nu har jag hittat andan igen och fått tillfälle att längta hem. Och gud vad jag längtar hem, jag kommer åka hem till helgen. Det enda som håller mig tillbaka är att Malin planerar att besöka Kalmar och att jag mer än gärna vill träffa henne. Alltid dyker det upp någon brudjävel som man inte kan motstå. Jag tänker ta mig tid till att träffa mitt gudbarn, han måste ha glömt vem jag är så sällan som vi ses. Jag tänker även träffa mina väninnor som också borde glömt vem jag är efter dessa långa perioder isär. Egentligen skulle jag vilja ta med min man hem till Mark men den stackarn är alltid så upptagen med att sparka boll på helgerna så det får vänta. Jag vill så mycket, mest vill jag att min granne blir stum för jag tål inte hans skratt. Något i det skrattet får mig att vilja slå huvudet mot väggen tills skallen spräcks och hjärnan rinner ut.
Imorgon dansar jag tillbaka till skolan för att påbörja slutet av mitt första år på Linnéuniversitetet, en tid jag för ett år sedan skapade visioner om men jag kunde aldrig ana hur jävla underbart det skulle bli.



RSS 2.0