Mellan fiskgratäng och hockeyfinal

Jag vet inte vem jag är, tänkte jag igår när jag förälskade mig i ett par kvinnliga läppar på bussen. Jag vet vem jag är, tänkte jag idag när min fina man ringde och bad mig komma förbi i kväll. Vitt vin förvirrar verkligheten och degraderar självkänslan, även i små mängder. Fredagen var för övrigt magnifik, finölen satt som den skulle och sällskapet var förträffligt. Tack för det.
Johan Asplund och jag möts igen i kursen som börjar i morgon - socialpsykologi. Jag måste höra av mig till Håkan, se efter om han mår bra och tacka för att det han lärt mig fortfarande sitter djupt fastrotat i min hjärna. Inte många har lyckats med det ska ni veta.
En sak till, jag ska bli blodgivare. Vill väldigt gärna skänka bort något men har så jävla lite pengar kvar.
Hejdå.

Vissa lyckas alltid...


Midsommardekadens

Sandkorn i lakanen och kvistar i håret. En tårdränkt kudde som kliar mot en lika tårdränkt kind. Darrande händer, hela natten och ingen sömn. Längtan efter svepande ljumma vindar som brusar i öronen och smeker skuldrorna. Bilderna av bländande vita husfasader och nytvättade fönster som kastar solkatter mot kullerstensgatorna skaver bakom ögonlocken, hela natten har de repeterats. Skratt, kyssar, dans och yrsel. Sockersöta spetsklänningar vajandes i vinden från ett klädstreck och en trasig lådbil står gömd i ett skjul. Detaljerna är värst. På en bakgård ligger en morbid man på knä och gräver gravar i rabatterna åt sina ihjälsvultna kaniner. En trädgård som vittnar om en urspårad midsommarfest, förlorad frihet och havregrynsgröt. Men kullerstensgatorna avslöjar ingenting mer än trasiga örhängen och tomma vinflaskor. Solen styr mot nedgång, det känns som sista gången för ljuset är så ödesmättat och inte en själ syns till. Gatan leder ner mot strandpromenaden där blodet under natten sköljts bort av vågorna. Sista gången vore inte så dumt, aldrig mer pastasallad och solglasögon. Aldrig mer kort klänning och tygskor, blodfläckade vita tygskor. Aldrig mer flicka, bara ett stackars offer.
En kyss och sen bara blod, allt där emellan är utsuddat och kullerstensgatorna avslöjar ingenting.

Fördomar om politiska ungdomsförbund

Det här kan jag bli hatad för.
Det moderata ungdomsförbundet har på sin månadsstämma hyrt in sig i en pampig lokal i Stockholms stadshus. På varje plats runt det stora mörka mahognybordet ligger exemplar av dagens agenda snyggt och prydligt ihophäftad bredvid ett vattenglas. Alla ledamöter kommer i god tid för att hinna mingla lite utanför sammanträdeslokalen innan en 19årig kvinna med svart pennkjol och skyhöga klackar från Christian Dior önskar dem varsågod att ta plats. De unga männen som närvarar bär sina fäders dyra kostymer och sina mödrars beundrande blickar nedstoppade i bröstfickan. När de övergår till Nya Moderaterna ska de få sina egna kostymer uppsydda, det är den dagen de längtar efter. Det är den dagen de alla strävar mot, som motiverar dem alla att slicka varandras 200krstvåltvättade rövar och tillbringa nätterna med Svenska akademins ordlista för att bredda sitt vokabulär i kampen om vem som kan förefalla mest kultiverad.
Innan ordföranden öppnar mötet och läser upp dagordningen letar alla febrilt fram sina anteckningsblock med MUF:s emblem på och Crossguldpennorna. De växlar några blickar med varandra, granskar vilka som avviker från normen den här gången, antecknar för säkerhets skull deras namn för att minnas vilka som ska ges kyliga blickar när mötet är avslutat.
Ung vänster håller sin månadsstämma i en källarlokal någonstans utanför stan, de flesta ledamöterna kommer när mötet börjar men efter tio minuter droppar någon som missat bussen in och ursäktar sig. Efter ytterligare en halvtimme anländer han som man aldrig vet om han ska dyka upp och om han dyker upp säger han inget och om han säger något förstår ingen vad han menar. Han får emellertid alltid en klapp på ryggen efter mötet om någon passerar honom i dörren. Alla har piercing i ansiktet, förutom hon som har en mellan benen, men det är i vilket fall som helst en piercing. Två tjejer hånglar en sönderfestad mossgrön soffa i pausen, har äntligen blivit tillsammans igen efter två månaders uppehåll. Alla tycker det är jätteokej och börjar fläta varandras hår.
MUFledamöterna begär ordet genom att räcka upp handen och väntar på att bli tilltalade, de talar sedan enligt de ordkunskaper de samlat på sig lugnt och konkret. Ingen brusar upp. När mötet är avslutat har de hunnit fatta beslut om att åka på studieresa till Amsterdam. Det ska visst vara en mycket vacker stad, ingen nämner ordet narkotika.
På sammanträdet med Ung Vänster tar man ordet genom att överrösta, pappersflygplan seglar genom rummet men ordföranden beslutar på eget initiativ om att detta slöseri med naturtillgångarna skall upphöra till nästa möte. I övrigt fattas beslut om att alla i partiet hatar Moderater, i protokollet antecknas "kapitalistsvin".
Identitet och tillhörighet, var det något mer?

Vardagssurrealism

Med en Coca-Colaflaska som bringar skuldkänslor hos mig i ena handen och Anna Kåvers visdom i andra genomlider jag denna synnerligen händelselösa tisdagskväll. Jag förbereder mig inför ett litteraturseminarium i morgon, rustar mig för att driva en diskussion kring ämnet "känslor". Ironiskt nog upplever jag just nu i mitt liv en av de största känslokavalkader någonsin, Anna Kåver lär mig tolka och skilja känslorna åt.
Jag sluter ibland ögonen och gör ett försök till mindfulness, lyckas dåligt. Stoppar mensvärken i en chokladask och tappar aptiten för allt annat än isbergssallad och ananas. Det finns dagar då jag undrar om jag kommer överleva, om jag kommer kunna behålla fattningen när verkligheten plötsligt liknar en av mina vildaste fantasier.
"Vakna!"
Jag fick godkänt på en omtenta fast jag var helt övertygad om att jag skulle kugga, marginalerna var förvisso inte speciellt breda men det räckte. Lyckan var så överväldigande att jag i ren begeistring kastade tentahäftet på ett bord med sådan kraft att kaffemuggen den vidrörde guppade till och innehållet skvätte över pappret och bildade ett vackert mönster. Det var inte mitt kaffe.
Den här vintern får vår gemenskap ett spricka och skärvorna flyter tyst iväg till ensamma vikar. Jag gömmer mig allt som oftast under täcket i en takvåning hos en fantastiskt fin kille, trivs kalasbra och fnittrar mot hans bröst. Försöker få tiden att räcka till, vill inte försumma vare sig mina vänner eller min utbildning. Men jag märker att tillfällena att läsa Anna Kåver blir allt färre, dagarna blir allt kortare och minnet sviker när vackra ögon och kvällsdialoger tar allt större plats. Emellertid finns det inget med detta jag inte gillar, kunde inte varit lyckligare.
Integritet, mitt nya epitet!
Godkväll.

Minns ni vem jag var?

"Jag har klåda."

Hjärnsymfoni


RSS 2.0