Beundransvärda personer






Inför nästa jakt...

Vill se något i den här stilen när Idol börjar i höst igen:




Glasvegas

Jag tror ingen missat att Way Out West med ett av sveriges festivalers enligt mig bästa startfält höll hus i helgen, till min stora sorg kunde jag inte vara med. Håkan Hellström lär ha varit fantastisk om man ska tro Aftonbladet och "hela jävla Göteborg" som var där och lyssnade. Jag har besökt Way Out West två gånger sedan det startade 2007 och fått uppleva många fantastiska spelningar i Slottskogen, bland annat Hellacopters, Manu Chao och Kanye West -07 och Band of Horses, Robyn och Antony and the Johnsons -09. Det tydligaste minnet jag har av way Out West är dock Glasvegas förra året. Jag stod bredvid Viktor med gipsat ben och en alldeles för liten "Glasvegas"t-shirt på mig när mörkret bredde ut sig och varenda hårstrå på min kropp reste sig när Daddys Gone ljöd genom (kändes det som) hela Slottsskogen, Linneplatsten, Göteborg, Sverige och Världen. Kritikerna tyckte det var hyffsat, jag tyckte det var magiskt.
Glasvegas första skiva, ett hänförande mästerverk, spelades säkert en miljon gånger hos mig förra året och när jag sedan fick se dem på så nära håll blev euforin svår att hantera. Ännu svårare att hantera har varit tystnaden som ekade efteråt, vi som fick mersmak efter första skivan tvingades stänga munnarna och svälja hårt. När ska mina öron smekas av den skottska accenten igen? När ska Glasvegas åter träda fram i ljuset?

Bevis på lyckan:

 


Vi sänker våra vapen

Trots att jag ligger i en svettig säng med trassliga lakan och knappt kan andas av förkylningen som flyttat in i mina luftvägar så känner jag mig glad. När man är så sjuk och ynklig som jag är nu finns det inte mycket annat att göra än att försöka le ändå och fördriva tiden bäst man kan. Idag har jag exempelvis virkat mormorsrutor och läst bloggar hela dagen, självklart läste jag även Blondinbellas blogg. Det var längesen jag gjorde det nu, jag upptäckte att inte mycket har förändrats. Hon fortsätter att le, unna sig choklad och föreläsa om vad lycka är. Förut kunde jag förarga mig på hennes naiva ytlighet och avundas henne för hennes ambitioner och rikedomar men det gör jag inte längre. Som om jag vuxit upp eller bara landat förstår jag att jag redan har allt jag vill ha, att jag inte behöver hennes tre företag, kändisskap eller fashionabla livsstil för att vara lycklig. Jag har förmånen att leva mitt liv i trygghet, tillsammans med alla de människor som betyder någonting för mig och få utbilda mig till någonting jag själv verkligen vill göra. Jag skulle aldrig byta Kalmar mot Stockholm eller socionom mot entreprenör. Jag är inte rik men jag har så jag klarar mig. Jag är inte känd men jag är älskad. Vi har slutit fred, äntligen. Aldrig mer ett ord om henne här.

No more fashionperfection

Sluta klipp perversa rockabillyfrisyrer och släng era jävla wayfarers! Häll ut rosévinet och kliv ur "jag var med på 50-talet" mentaliteten. Varför ska ni män alltid överdriva så det i själva verket snygga modet blir till kräkmedel?

Rockhummern briljerar

Har du läst den här bloggen? Om inte, gör det. Hanna råkar inte bara vara en av mina bästa vänner, hon är ganska rolig också.

Jag dansade hela vägen hem

Jag sitter och kombinerar en spotifylista till ikväll när tanken slår mig: jag är lycklig!
Den här veckan har kantats av eufori, förtvivlan, kärlek, glädje och irritation. I tisdags fyllde jag 20 år och var genuint glad hela dagen, kanske för att jag visste att Carl skulle komma hem till mig på kvällen. Jag blev så otroligt upprymd av att få se honom igen efter två plågsamma veckor. Dagen efter åkte vi till Kalmar för att flytta ur min stora lägenhet, vi skulle även kolla på fotboll och äta kvällsmat i Oskarshamn vilket var riktigt lyckat! Flytten däremot vill jag inte prata om men nu dröjer bara tre veckor innan jag blir en tvättäkta sambo och får bo på Kalmars vackra södersida fram till mars/april. Igår låste jag min gamla lägenhet för sista gången, lämnade in nycklarna, spottade på trappan till Kalmarhems kontor och åkte hem till västsverige igen. Vi stannade emellertid till i Svenljunga för att fiska (läs: äta) lite kräftor och hälsa på tjocka släkten. Ikväll kommer mina kvinnor hem till mig varför jag nu går igenom mitt musikregister, det blir lite käk och alkoholintag innan vi drar till Varberg för att dansa hejdlöst utan att för den sakens skull följa traditionen med brutna fötter.
Allt är så enkelt, ju.





RSS 2.0