AS

Jag har så jävla ont i halsen och en halv hemtenta kvar att skriva, jag lider som ett plågat djur just nu. Åt helvete med allt!

Fina tjejer

Jag är feminist och så är det, varken fanatiskt eller bitterfittigt. Det jag tänkte säga idag har egentligen ingenting med feminism att göra men jag tänkte att när jag väl har uppe ämnet kan jag ju lika gärna berätta hur det ligger till.
Min vän Ida och jag hade en gång en diskussion kring varför vi tyckte det var enklare att tycka om manliga artister/band än kvinnliga. Jag misstänker att det har med fysisk attraktion att göra. Det är lättare att som kvinna kära ner sig i exempelvis The Hives-Pelle än i Annika Norlin och då är det klart att fokus ställs på den musik som förknippas med det där snygga yttre. Dessutom tror jag att vi tjejer har en benägenhet att jämföra oss med varandra och att det då sprids en avundsjuka över dessa kvinnliga talanger som gör att det bär oss emot att uppskatta dem öppet. Sedan detta samtalet har min hjärna vuxit till sig lite och idag vill jag slå ett slag för alla fina kvinnliga artister vi har i det här landet. Jag har gjort mig besväret att sätta ihop en liten spotifylista med några av de enligt mig allra förnämsta brudjävlarna vi har i den svenska musikbranschen just nu. Jag vet att det finns mycket mer att tillgå och jag är öppen för tips.



Materiellt begär!



Kärlek och räkfrossa

Skynda dig, älskade,
skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut.
Snart är den blommande sommaren slut.


Jag tror det är väldigt svårt, för vem som helst, att föreställa sig känslan av att förlora en förälder. Kanske är det inte meningen att man ska veta hur det känns, det visar sig först när klockan klämtar och man väl står där med sin mammas eller pappas livlösa hand i sin och förlusten plötsligt är ett faktum.
Alex Schulman's bok "Skynda att älska" är inte bara skildringen av hans ömsom kärleksfulla ömsom ångestkantade relation till sin pappa, det är även beskrivningen av hur han förvägrade både sorgen över faderns bortgång och minnena av honom. Hur han från och med natten då han berusad stod med sin familj på Södersjukhuset och vakade vid faderns sista andetag distanserade sig till sina egna känslor så mycket att han skulle komma att söka psykologhjälp för att lyckas hantera och bearbeta saknaden efter sin pappa.
Jag är kluven i min uppfattning om Alex Schulmans pappa Allan, å ena sidan känner jag för den bild av Allan som principfast, lekfull, ömsint och humoristisk som Alex målar upp samtidigt som jag skräms av hans heta temperament, aggressivitet och bitska attityd. Jag inser dock när jag väger Allans egenskaper mot varandra att det faktiskt inte spelar någon roll vad jag tycker. Det har aldrig spelat någon roll vad någon tycker märker jag när Alex beskriver hur han och brodern Calle vid ett tillfälle tar pappans parti under en dispyt i en bankomatkö och efter detta alltid är på hans sida oavsett. Med tiden skapar kärleken allt större acceptans och förståelse för pappans egenheter att sönerna efter pappans död till och med anammar delar av dessa.
Det är inte någon vidare framställning av pappans karaktärsdrag Alex vill framhäva upptäcker jag utan beskrivningen riktar sig mot relationen dem emellan där stor åldersskillnad skapar kamp mot tiden och hälsan där varje år med sina ritualer och ceremonier blir allt viktigare och viktigare. Jag tänker inte beskriva den relationen mer ingående för det skulle ta tjusningen från boken utan lämnar enbart en uppmaning att läsa den!
På min presentation står det att jag tycker om ord men att jag mest tycker om människor som vet hur man använder dem. Min amatörmässiga mening är att Alex Schulman är ett praktexempel på någon som får svenska språket att klinga fantastiskt vackert, jag älskar varenda stavelse. Att få de till synes mest triviala företeelserna att skapa en sådan stark känsla hos läsaren bara genom vackra fast ändock sparsmakade formuleringar är ett konststycke i sig.
Avslutningsvis konstaterar jag, utan att vara det minsta påläst om Alex tidigare karriär som internetmobbare eftersom jag tar avstånd från den, att folk med bestämd åsikt om att han är en jubelidiot borde läsa "Skynda att älska" för att kanske revidera sin uppfattning och förstå lite bakgrund till varför han är som han är.

En glädjeputt i kulturnerven

Med tolv utkast som ligger och väntar i min blogg börjar jag ana att jag kanske är på banan igen, att jag och orden kanske blivit sams igen. Vi får se.
Jag sov väldigt länge idag, kände att jag behövde det. Jag har inga problem med att sova eller äta dåligt men jag är inte dum, jag vet att det är sådant beteende som förstör kroppen. Jag sover för övrigt väldigt bra och äter nästan lika mycket som en man, så oroa dig inte mamma.
Nästa vecka kommer bli tuff, dubbla pass på måndag och tisdag samt eftermiddagsföreläsning på torsdag. Jag som inte vill läsa något annat än "Skynda att älska" av Alex Schulman nu, jag började på den igår och får en trevlig känsla i magen av den. Något annat jag får en trevlig känsla i magen av är svensk soul i form av Tingsek och Svante Lodén från Damn!. Ja jag vet att jag är lite efter men hur ska man hinna upptäcka sånt här när man snöat in sig på elektronisk indiepop som El Perro Del Mar och Au Revoir Simone alldeles för länge?
Nåväl, min damer och herrar - Söndagsnjutning:



Tänkvärt

Mersault om fängelseprästen och sitt eget passiva leverne.

Utdrag ur Främlingen av Albert Camus


(Obs. Spoiler!)

Jag vet inte varför, men då var det som om något brast inom mig. Jag började skrika för full hals och jag förolämpade honom och sa åt honom att inte be. Jag hade tagit tag i kragen på hans sutan. Allt som fanns i mitt hjärta öste jag över honom, utbrott av glädje och vrede om varandra. Han verkade så säker, inte sant? Men ingen av hans vissheter vad värd så mycket som ett hårstrå på en kvinnas huvud. Han var inte ens säker på att han levde eftersom han levde som död. Det såg ut som om jag var tomhänt. Men jag var säker på mig själv, säker på allt, säkrare än han, säker på mitt liv och denna död som skulle komma. Ja, jag hade bara detta. Men jag hade åtminstone lika mycket grepp om den sanningen som den hade om mig. Jag hade haft rätt, jag hade fortfarande rätt, jag hade alltid rätt. Jag hade levt på ett sätt och jag hade kunnat leva på ett annat. Jag hade gjort det ena och jag hade inte gjort det andra. Jag hade inte gjort en sak men jag hade gjort en annan. Än sen? Det var som om jag hela tiden väntat på denna minut och denna första gryning då jag skulle rättfärdigas. Ingenting, ingenting hade någon betydelse och jag visste mycket väl varför. Han visste också varför. Under hela detta absurda liv som jag hade levt steg en dunkel andning mot mig ur djupet av min framtid, över de år som ännu inte hade kommit, och på sin väg utjämnade den andningen allt som då erbjöds mig under de lika overkliga åren då jag levde. Vad betydde andras död för mig, en mors kärlek, vad betydde hans Gud för mig, liven som man valde, ödena som man utsåg, eftersom ett enda öde skulle utse mig själv och med mig miljarder priviligierade vilka på samma sätt som han sade sig vara mina bröder. Förstod han, förstod han inte detta? Alla var priviligierade. Också de andra skulle dömas en dag. Också honom skulle man döma. Vad hade det för betydelse om han var anklagad för mord och avrättades för att inte ha gråtit vid sin mors begravning?


- Camus 1942


Ny spegelbild



Vad fan hände? Jag var ju liten nyss. Jag tänker inte skriva om alla dystopier som avbildats i mitt inre den senaste tiden, det hjälper inte. Kontentan är hur som helst att om man har satt sig vid trottoarkanten och insett att inget är bestående så kan man välja att antingen skrämmas av det och vandra ut i vägen i hopp om att bli påkörd. Eller så kan man resa sig och fortsätta med uppmaningen att njuta av det man har istället för att varje kväll stirra upp i taket och önska att klockan slutar slå. Förhoppningen att de där andetagen en centimeter ifrån en, Emma och kärleksvarelserna på västkusten ska finnas kvar även i morgon finns där oavsett hur gammal man blir och hur främmande spegelbilden känns.

Om att hålla livsmodet uppe

Grå måndag. Städdag. Tristessen tynger mina axlar och kliar under mina ögonlock. Jag gäspar oftare än vanligt, lyckas inte få tag på sociologiboken som skall läsas till i morgon. Fryser om armbågarna, vagel i ögat. Inte mycket positivt nu. Men jag är inte deppig, jag lyssnar på "Don't let it bring you down" med Neil Young och tänker på att Carl kommer hem ikväll, jag är uppriktigt jävla asglad att jag har honom. När jag har dammsugit är jag så gott som färdig och då blir det en löprunda, vilken storslagen belöning. Ja, jag lever alltså.

RSS 2.0