Om att minnas och begrunda

Det kommer bli en känslosam höst, det känner jag i ryggslutet. En höst som påminner om den som var 2007 med dreadlocks, chilla med Dillen, och Elliott Smith. Och så Daniel i Idol, denna vackra människa jag inte sett röken av sedan han fick kliva av scenen på svenska folkets begäran. Varför förstöra något så fantastiskt jävla bra? Det är för mig helt obegripligt.
Den här hösten ska bli vacker, ömtålig och fasansfullt romantisk. Jag ska vara egocentrisk och inte sådär självdestruktiv som jag var då, 2007. Den största skillnaden är nog att jag på den tiden höll tyst om det mesta, ingenting fick glida mig ur händerna och ingenting fick ligga mig i fatet. Trots tappra försök till social perfektion blev resultatet till slut inte vackert alls. Jag är dock en klyftig människa som drar lärdom från att missa målet och siktar lite bättre nästa gång. Därför ska jag se till att den här hösten går till världshistorien.
Jag ska börja med att ge igen för en liten oförrätt å mina egna och Carros vägnar. Jag är inte ödmjuk längre.
Goddag.

Ilska är lite som nässpray, tycker jag.

Imorse var jag arg, det gick över men nu är jag arg igen.
När jag satt på bussen imorse fick jag sällskap av en tonårspojke med en "Kriminellas Revansch I Samhället"-jacka på sig, han var en jobbig jävel som pratade långt över normal samtalston och hade trasiga mjukisbyxor. Han tog fram sin stora Walkman-mobil och tyckte det var passligt att bjuda hela bussen på lite trevlig techno från 04. Efter en halv låt kände jag mig oerhört frestad att ta ett stryptag på honom bakifrån och samtidigt som han sakta kvävdes till döds viska i hans öra "Gör revansch på det här då, tuffing!". Jag blev lite förskräckt av mina egna tankar men kunde inte motstå att knö på honom lite extra när han vägrade flytta sig fast jag skulle gå av bussen och han satt ytterst.
Efter detta lugnade jag mig något, tills jag kom hem och gjorde min sedvanliga bloggrunda och fick läsa något som upprörde mig ordentligt. Jag väljer att inte hänga ut någon men denna någon kommer få sin blogg borttagen från mina favoriter genast. Så, ja nu är jag förbannad igen. Jag tänker dock inte låta detta få förstöra något av det jag planerat för ikväll. Jag ska nämligen laga mig en formidabel middag baserad på någon av de rätter mamma la i min frys under sitt senaste besök och läsa om omsorgsmönster bland kvinnor och män. Det står grupparbete på schemat och den här gången ska vi undervisa resten av klassen i något som jag har mycket svårt att tro att vi ens själva kommer förstå något av. Men ett ärligt försök ska det få.
Prata har jag blivit ganska duktig på, det märkte jag igår när vi var på en pub i stan, Sjösjukan, och jag övade mig på hur man är uppkäftig mot ett gäng råbarkade och tvättäkta sjöbusar. De tyckte jag var söt och dryg, inte illa.
Hejdå.

En längtansfull fruktan

Mycket händer samtidigt, jag kan inte nog understryka detta. Det är ren och vulgär uppriktighet som gör att jag faller med förbundna ögon rakt ner i asfalten och slås blodig. Mina grannar gör något oanständigt på andra sidan väggen av ljuden att döma. Det gör mig inget, jag sträcktittar på True Blood och griper tag i mina egna handleder. Jag ska snart återkomma med nya klagomål, den här gången handlar det om min förbannade osäkerhet som träder in så fort jag lyckas bli lite mer än vän med någon och hur den lyckats bli en ursäkt att rymma från kärleken gång efter annan. Detta är en förbannelse.
Inatt ska jag inte tänka på ödet. Godnatt

Dessa manliga apor!

Jag var ute igår. Igen. Det var inte den roligaste kvällen jag haft kan jag konstatera såhär i efterhand. Allt beror på män, dessa manliga apor! En man jag träffade på dansgolvet hade en fin t-shirt med Morrissey på och The Smiths-texten "There is a light that never goes out" tatuerad över hela underarmen, detta tyckte jag var fantastiskt roligt då Morrissey är en stor favorit hos mig. Den här mannen ansåg tydligen min förtjusning vara skäl nog att börja nafsa mig på halsen och klämma mig på rumpan. Jag lämnade honom genast åt sitt öde.
Näste man jag träffade hade en hotfull ton när han sa att jag var vacker, det kändes obehagligt. Sedan frågade han mig ifall han fick köpa mig ett par skor, när jag tittade ner på mina perfekt slitna Converse kunde jag inte för mitt liv förstå vad fan han menade med det. Resten av kvällen nöjde jag mig med Viktor och Emma som danspartners.
På vägen hem slog Emma huvudet på spiken när hon gav Studentkåren i Kalmar benämningen köttmarknad, jag knäppte jackan upp till hakan och tackade gud för att Emmas soffa är min soffa.
Tack Viktor för panpizzan, du får igen den snart.

Dessa kvinnliga monster!

Eftersom jag verkar ha tappat min poesi någonstans på vägen och eftersom Blondinbella har blivit en moralkaka som jag inte längre kan hata till fullo blir det ganska stora lufthål i den här bloggen. Bristen på inspiration gör att jag helt enkelt får utgå ifrån mig själv och skriva tråkiga personliga små meddelanden här fast jag egentligen vill skriva om svininfluensan, bloggbråket, riksdagsvalet nästa år, vampyrhysterin, idol och en hel roman om min underbara matta som mormor smugglade med sig från Thailand någon gång för länge sedan. Allt känns bara så besvärligt och jag har ingen lust att granska den här världen längre. Det är inte roligt att hänga på när verkligheten i slutändan alltid gör mig så besviken, när jag gång på gång får konstatera att det aldrig blir lika fint som i drömmen för man får aldrig det man vill ha och man blir aldrig den man vill bli. Förlåt, det hör inte hit.
Det enda jag vill säga idag är till alla tjejer i den här världen som tror att livet är en tävling och att ni är oumbärliga, det är ni inte! Sluta stirra argt på mig när jag dansar med den där killen ni är sugna på, för jag kommer inte kunna eller vilja ta honom ändå. Sluta markera ert ogillande mot min vän bara för att hon råkar vara kompis med ert ragg, hon har inte brutit mot någon lag. Lägg av med att kasta er självrespekt åt sidan bara för att synas hos någon kille som förmodligen inte gillar er mer för att ni säljer era själar.
Var inte elaka mot varandra, era dumma människor!
Ha en bra dag.

En förvirrad dysterhet sprider sig sakta

Emil Askerdal! (Jag lovade ju)

Jag har sprungit förbi och knuffat till mig själv några gånger för mycket nu. Verkligheten har snurrat på så snabbt att jag inte hunnit reflektera över vad som över huvud taget händer. Ena stunden sitter man i på föreläsning och beräknar hur mycket man kommer behöva offra för att ha råd med de där förbannade studiemedlen och andra stunden lyfter man en centimeter från marken av en helt fantastisk kyss under en öppen natthimmel. Döm mig inte för hårt nu, jag försöker bara hinna ikapp mitt nya liv och försöka reda ut begreppen. Omstart, rädsla, förnyelse, ånger, självständighet, trygghet, gråtfärdighet, självkänsla och sist men inte minst Kärlek. Jag övar mycket på det sistnämnda, försöker ge lite kärlek till Emma som är namnet på en helt otrolig tjej jag lärt känna. Jag försöker inte tänka så mycket på mitt hem för det ställer bara till med sådan förbannad oreda bland alla känslor igen.
(Men jag saknar er).

RSS 2.0