Glädjedans

Jag ser på Fucking Åmål på kornig VHS och dricker Bravo-juice direkt från paketet, det lilla som finns kvar. När jag alldeles nyss besökte vår webbstudieplats Moodle slogs jag av en känsla, jag kunde inte längre vara förbannad på Monica utan kände plötsligt en stark sympati för henne. Jag ska nog ge henne ett leende imorgon så hon förstår.
Den här helgen har varit en av de bättre med finbesök, skattjakt, träningsvärk och dansgolvseufori.
I övrigt är allt som det brukar och nu önskar jag godnatt.

"U"

Gud existerar inte och jag misslyckades på min första tenta. Jag blev underkänd och alltså väntar Östersjöns kalla vatten. Just nu vill jag gråta men inga tårar kommer. Jag vill prata och skriva men finner inga ord. Jag är helt mållös och kommer nog stanna hemma i helgen för trots att jag varken gråter eller säger något så känns det, så otroligt mycket, i hjärtat. Var är mamma? Jag tänker flytta hem.

Om gud och tentaångest

Jag sitter och småmyser med kladdiga ben och Champions League på TV. Naturligtvis tittar jag inte, jag läser om en gammal man med alkoholism som sökt bistånd för tandvård. Kammarrätten beslutar att han beviljas bistånd men det räcker inte att jag läser detta och accepterar. Det juridiska problemet ska identifieras och rekvisiten ska stödjas av rättskällorna, (i detta fall i SoL kap. 4 1 §). Lehrbergs sexstegsmetod ska tillämpas och allt det här ska redovisas på ett seminarium på torsdag. Samma dag erhåller vi bedömningen och betyget på förra kursens hemtenta. Om jag blir underkänd tänker jag hoppa från Ölandsbron. Punkt slut.
På söndag är det första advent, advent som betyder ankomst. Vems ankomst? Herrens naturligtvis.
Den där herren alltså, vet han verkligen vad han sysslar med? Jag vill minnas att jag bett honom om ganska många saker i mina dagar men liksom aldrig fått något gensvar. Det kanske krävs en motprestation för att prioriteras bland alla böner, man skall vara ren i sin tro kan jag tänka mig. Kanske är det inte förenligt med hederlig gudstro att missbruka herrens namn och alla möjliga andra oanständiga ord och dricka nattvardsvinet i annat syfte än för att minnas Jesu sista måltid (om nu det är syftet). Man ska kanske gå i kyrkan på söndagar och ha ett krucifix fastspikat ovanför sängen? Nej, en sådan allsmäktig herre borde kunna se förbi de rituella och rent materiella aspekterna och blicka innanför bröstbenet för att se om tron är äkta innerst inne. Han kanske redan har gjort det och märkt att jag inte kan motsvara vad han definierar som genuint troende, han anser nog inte att jag är lojal mot hans religion och vill därför inte ge mig det jag som barn bad om. Jag uppfyller inga varken känslomässiga eller fysiska kriterier för att få gå med i klubben. Det spelar ingen roll, jag hade ändå varit bannlyst för länge sedan eftersom jag allt för många gånger förespråkat ateism som alternativ, i alla fall för de människor som bestämmer sig för att styra hela nationer (just för att slippa vansinnesdåd). Om jag nu är så föraktfull mot herren och hans bihang, varför bad jag så tillmötesgående till honom som barn då? Jag kunde väl inte förstå då hur mycket elände i världen som redan hade och skulle komma att förorsakas av religion? Emellertid kunde jag inte heller veta hur ofta den varit människans enda hopp i svåra tider. Jag förkastar därför inte Gud fullständigt, jag tycker det är bra att han existerar som tankefigur, vare sig han är fiktiv eller inte.
Jag ger honom en sista chans att visa sig barmhärtig nu när jag gjort mitt bästa för att acceptera honom inom mina mentala ramar.
"Kära gud, godkänn mig på tentan så är vi kvitt!"

Jag vill tända eld på månen

Dagarna ramlar på och helt plötsligt hade jag varit kalmarbo i tre hela månader. Vackra ögon kan jag fortfarande skymta när jag minst anar det och vem orkar med den här klassiska svenska ensamheten? Min mamma sa en gång till mig att jag inte var någon lätt människa att ha att göra med. Jag förstår henne, jag har att göra med mig själv hela tiden och blir fullkomligt utmattad ibland. Mitt tålamod har sjunkit till minimigränsen och jag kommer med all säkerhet krossa någon relation mot asfalten ganska snart. Jag vill ha hit min kattkvinna, en underbar varelse att prata med.

Jag fick hybris...


Fattigt

Jag låter Kleerup skrika åt mig att han vill tacka mig för ingenting, det känns bra fast egentligen vill jag ha en örfil.
Varför? För att livet bara är för jävla orättvist ibland.
(Skyll mig själv.)

Livet på en nanosekund

Jag följer Blondinbella dagligen.
Sen har Marty klippt av mig håret till en tjusig page också, tackar för det.
Jag fick nyss världens längsta blodtrycksfall, så omtumlande att jag tvingades sätta mig ner.
Jag har sträcktittat på True Blood och vill påstå att det är helt sjukt, fast bra så klart.
Vi påbörjade en ny kurs denna veckan, Socialrätt 1. Jag kan nu allt om dispositiva lagar, obligationsrätt och vilket SFS-nummer socialtjänstlagen har.
Jag drömmer om samma person varje natt och går till skolan med illamående (hör inte ihop med drömmarna).
Gänget och jag brukar spela sällskapsspel på vardagskvällarna och jag vinner aldrig.
Vi åkte också till Mediamarkt och köpte en skrivare till mig som jag lyckades installera helt utan några som helst komplikationer.
Jag har tatuerat in en katt på min arm, ibland får jag gosa med Lille-Tass också (det är Robins katt som egentligen borde heta Fetto-Tass).
Min fot är bailando igen, det märkte jag häromdagen när jag invigde mina nya joggingskor. Jag ska kolla upp detta.
Lill-Erik fick jätteont av sin första vaccinationsspruta (den var inte för svininfluesa, han är för liten) och jag fattar inte hur man kan tycka om någon så mycket.
Om jag ska vaccinera mig? Ingen aning men har jag någon anledning att låta bli?
Jag fnissade hejdlöst härom morgonen när jag hörde namnet på en presidentkandidat till EUparlamentet på TV, Herman van Rompuy (uttalas Rompy!) Ja kära nån.
Jag lyckades nästan döda en odödlig växt men den överlevde.
I helgen kommer tre tjejer hit som jag ser fram emot att träffa.
Ikväll skulle det egentligen blivit en öl på puben men jag kände inte för det.
Jag lider med Carro som ska operera bort sina halsmandlar.
Jag gjorde egna köttbullar för första gången i tisdags, de blev inte runda men väldigt goda. Såsen blev blek.
Tröjan är från Svensson Shop, köp den. Hejdå.

Tentamen nightmare

Vi sitter alldeles tysta kring ett runt bord i ett dunkelt rum, cigarettrök cirkulerar i luften och stämningen är spänd. En ensam lampa i taket hänger lågt och lyser kallt över gestalterna. Någon hostar, andra tar sig för pannan. Kuvad, inklämd och som på nålar sitter jag och är utsedd att förena dessa makter. Deras avsikter är inte att enkelt och koncist ge mig den information jag behöver utan jag ska tvingas lida, det har jag förstått. Med stora svarta bokstäver är ordet TENTA nedklottrat på bordet, någon skrapar förstrött bort färgen i kanten av a:et. Ingen har ännu sagt något och jag skriver mitt namn högst upp på det papper jag har liggandes framför mig. Jag drar mig för att ställa mina frågor till någon, Dominelli skulle jag inte förstå och Svedberg skulle spotta mig i ansiktet. Jag väljer istället att kika under bordet för att se vad för kläder de har på sig och på så sätt kanske kunna utläsa något om de kunskaper de besitter. Men mina avsikter förleder mig, någon drar undan min stol och jag faller mot det karga stengolvet. Jag känner en hård spark i magen och det svartnar för ögonen. "Professionsetik" viskar en man med norsk brytning i mitt högra öra, jag kan inte reflektera utan kan bara stöna av den outhärdliga smärtan som pulserar i mitt mellangärde. Jag hör någon mumla "vetenskapteori" bakom mig och sedan vråla ut "för nybörjare" tätt följt av ett knytnävsslag rakt över tinningen. Varmt blod strilar ner längs mina kinder och kurslitteraturen skrattar hånfullt, innan de lämnar mig lägger de pappret med mitt namn på och en penna framför mig och trycker ner Reflektionshandboken i min jackficka. Sedan ger de sig av och låser dörren.

En söndag i moll

Det handlar om besvikelse, det där min mamma sitter och pratar om på övervåningen. Jag har inte lyssnat men jag håller med, vi är ju ändå så lika så varför inte bara sluta streta emot och inse detta. Jag älskar min mamma.
Besvikelse, jag har känt av den lite väl ofta den senaste tiden. Oftast handlar det om besvikelse över mig själv. Jag säger och gör dumma saker, tänker mig inte för och står där sedan som ett skamset barn som varit olydig och bestraffas mer av sin egen ångest än av omvärldens förmaningar. Jag blir besviken över att jag blivit förkyld lagom till en hemtenta och över att cancer släcker livet i de allra finaste av människor, de där som inte förtjänar att lida. Jag blir besviken på så väldigt många människor men, återigen, mest på mig själv. En höst i självömkan och destruktivitet förefaller mig vara begynt, det är bara att gilla läget och försöka vara ödmjuk.
Jag saknar en apa och skänker en tanke till dig, M.

RSS 2.0