Växellådan small till

Ur alla kroppsmynningar läcker kylarvätska ut
och strilar längs mina bleka ben.
Varvmätaren slår i toppen,
nyckelbenen knäcks och däcken smälter.
Alla slutna kretsar har gått av
blod, olja och saliv blandas.
En rostig cylinder ramlar i marken
och rullar ner för trappan.
Glassplitter borrar sig in i min hud
och navkapslar trasslar in sig i håret. 
Hjärtat  ligger en meter ifrån och bultar i ett buckligt oljefat.
Det flyger brytarspetsar, tändstift och tandproteser åt alla håll
jag skakar i hela kroppen.

Vilket maskineri som helst kan explodera av överbelastning.

Själen väger 23 gram

Det händer många märkliga saker i Skene en lördagskväll.
En vän viker ut sig i filosifiska resonemang på den fuktiga asfalten.
Mopeder med maskerade högstadiekillar med gummisnoddar 
kring vaderna cirkulerar runt oss. 
Ett horoskop tas på allvar och stämmer in på verkligheten
om man bara tänker efter tillräckligt mycket.
Nattliga erkännanden får mina ögon att vända sig innåt
och stora kroppspulsådern att börja vibrera.
Jag fingrar frenetiskt på sovande vänners ansiktsdrag
och frågar dem högt hur de lyckats med sin kärlek
och om de inte kan lära mig knepet.

Jag väger upp 23 gram smör och äter det med sked.


En moralbekräftelse

Jag förespråkar inte våld, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Dock kan jag förstå att folk bråkar med varandra. Jag som kan provoceras av cyklar vet hur det känns att bli så arg att adrenalinet praktiskt taget sprutar ur öronen. Slåss för fan om ni nu måste men jag föreslår ju att ni går och sparkar på en soptunna eller hamrar in spikar i en vägg.
Idag satt jag på jobbet och läste om monsterpappan Josef Fritzl, ni vet det där österrikiske äcklet som låste in sin dotter i källaren och våldtog henne i över 20 år. Hela historien i sig är helt bisarr, man kan inte föreställa sig hur något sådant kan ske och visst berörs man. Idag blev jag extra upprörd, det var bara en detalj. Det stod att ett av barnen dottern fick dog som spädbarn på grund av vanvård. Detta förde tankarna till något jag fick höra härom dagen. En vän berättade om en familj som tillsammans hjälpts åt att våldta och misshandla ett spädbarn till döds. En bebis alltså, tre månader gammal. Var kommer all cynism från? Hur är det möjligt att människan som räknas som den mest intelligenta och moraliska varelsen på jorden kan förmå sig göra något sådant? Vad gick fel? Vilka substanser saknas? Jag begriper det inte. Likadant känner jag för djurplågeri, en katt är precis lika försvarslös som ett spädbarn och kan omöjligt förtjäna de bestraffningar man dagligen läser om. Att lättretade människor med meningsskiljaktigheter ryker ihop och slåss med varandra kan man acceptera, men när en lättretad människa av sadistisk natur avsiktligt tar miste på en soptunna och ett spädbarn, då vill jag gråta. Gråta och blogga.
Godnatt!

En tillbakalutad söndag

Erik har dreglat på mina glasögon så de knappt fyller någon funktion längre, världen är lika grumlig med dem som utan (det gör mig ingenting idag). Den här helgen har varit en av de bättre. Den har varit lugn, sansad, familjär och ifall gudarna vill åker min familj och jag på europeisk solsemester i april. Så just nu är jag ganska nöjd.
Ganska. 
Jag har bara en liten sak att vara missnöjd över, en liten petitess egentligen. Jag säger "Grillad" i Svt och Claudia Galli. Sedan tillägger jag att jag vill kräkas.

Det var väl egentligen bara det jag vill säga, samt att det var väldigt trevligt att besöka Carolina igår kväll. Tack för det!


En självinsikt med föraktfull blick!

En högstadieromas fläkte ut sig på en tågperrong för en stund sedan. Jag stod och såg på när de pressade sina kalla, snoriga näsor mot varandra och berättade precis hur asmycket de gillar varandra. När tåget närmade sig blåste han iväg en loska, såg sig om och jag mötte hans blick. Den sa ungefär "kolla här nu allihopa, vad jag kan" och så inledde han en halv minuts kolossalt genomtänkt hångel. Sen torkade han av läpparna på jackärmen och klev på tåget.

Jag hade svårt att tolka det jag kände sedan. Jag hade orsak att vara glad för deras skull men långt bak i mitt huvud tycktes en röst eka, en röst som sa att de befläckade kärleken. Jag fick en stark ingivelse att jag ville tillrättavisa dem och skilja dem åt. Jag skämdes över den elaka tanke som slagit mig och jag sade till mig själv att jag bara är en väldigt ensam människa. Jag fick stirra ner i det grå tågvagnsgolvet en stund för att samla mig, jag konstaterade att tröttheten tagit överhand och jag beslutade mig för att inte tänka mer ikväll.

Jag vet inte vad kärlek är ty jag har aldrig förmått mig utforska den.

RSS 2.0