Ett samhälle i miniatyr

Jag fick nyss en märklig förnimmelse när jag låg utbredd på en filt på gräsmattan.  Det var när en liten flygande insekt av någon outgrundlig anledning gjorde en djupdykning rakt ner i min kaffekopp och sedan flöt upp och blev liggandes stendöd uppburen av ytspänningen. Jag fick en konstig känsla av samvetskval, precis som om jag var en naturkatastrof som precis skördat miljontals liv bara genom att täcka två kvadratmeter av gräsmattan av en gul frottéfilt. Det var då mina tankar svävade iväg långt bortom alla rimliga gränser. Jag började dra paralleller mellan gräsmattans invånare, bestående av diverse insekter och evertebrater, och oss människor. Jag började leka med tanken på att gräsmattan var likvärdig med vårt jordklot och att insekterna liksom vi ofta funderade kring hur vida det finns liv på andra ställen bortom vårt egen värld. Vi undrar ifall det finns liv på planeterna utanför vårt solsystem och insekterna undrar på samma sätt ifall hagen på andra sidan grusplanen gömmer en civilisation helt olik den som är belagd i gräsmattan. Jag bestämde mig för att det även i insekternas värld måste finnas olika dimensioner av geografiska förhållanden och såg mig omkring. Min mammas rabatt med högt växande blommor, buskar och ogräs får fungera som insekternas djungel, jag antog att det där inne fanns varelser lite av lite med skräckinjagande och illasinnad karaktär. Resultatet av min pappas gräva-bort-stubbe-projekt är en kal fläck i kanten av gräsmattan där inget gräs växer utan som istället liknar ett fattigt slumsamhälle - smutsigt, primitivt och ödelagt. Jag kände att detta fick fungera som insekternas version av tredje världen. Denna fläck utgjorde en lika stor mental som konkret kontrast mot den rika delen av världen som i min förnimmelse utgjordes av gräsmattans undersköna grönska. Vattendrag som ju är essentiellt för allt liv fanns tillgänglig i form av en ganska ful och klumpig damm som mina föräldrar valt att placera mitt på gräsmattan (det ser ut som en stor böld på en annars så jämn och fin yta). I vilket fall som helst får jag medge att den fyller sin funktion i det här avseendet.
Precis som ett tecken på att mina funderingar var alldeles riktiga fick jag syn på en myra som ganska brutalt klättrade över en annan mindre insekt för att nå upp till kanten på mitt fat med fikabröd. Jag tänkte "Okej, nu börjar jag bli tokig eftersom jag tror det finns en moralisk baktanke i myrans agerande. Nu går jag in och spelar schack med katten".

He seems to me to be equal to a god

Jag ligger i min säng totalt invalidiserad och funderar på ifall jag kommer överleva den här dagen också. Eftersom jag de senaste veckorna firat den största bedrift jag någonsin upplevt, studenten, har det blivit lite för mycket av allt flera gånger om. Nu, när jag ligger här och stirrar upp i mitt bruna tak, känner jag inte för att prata om det. Ord känns överflödiga, jag kan nog inte beskriva hur roligt jag haft och hur mycket jag kommer sakna alla. Det känns skrämmande att såhär i efterhand kunna konstatera att jag faktiskt saknar mina lärare mer än jag någonsin kunnat ana. Jag avskyr tanken på att jag aldrig mer kommer få kalla Therese för mamma av misstag på textlektionerna, att jag aldrig mer kommer få möta Håkans blick när jag gjort honom stolt, eller att jag aldrig någonsin mer kommer få diskutera tidstypiska drag med Martin, mannen med världens bästa skrattgropar. Jag kommer nog till och med sakna Svante en aning. Så det jag egentligen ville säga när jag med darrande underläpp tittade ner i golvet och gick förbi utan ett ord var Tack! Tack så hemskt mycket för allting.
Men som sagt, ord känns överflödiga. Jag tänker göra likadant igen, svälja två gånger och tyst gå förbi. Nu ska jag se fram emot en sommar med jobb, vänner, familj, Way Out West och kärlek. Mängder av kärlek!


RSS 2.0