Let me sign

Nog för att filmen Twilight kan uppfattas aningen pretentiös men den här låten är sagolik. 


Som en sinad källa

Likt en skiva som spelats för många gånger 
förlorar du i denna stund din charm. 
Det där som fick mina lungor att implodera och min hud att vibrera. 
Allt det där är borta och kvar blir en passiv skugga fladdrandes i sensommarvinden. 
Ett ljudlöst förkunnande och allt tystnar för gott.
Den sista lilla sparlågan slocknar och jag träder in i ett ändlöst mörker.

Mina vänner, jag tror jag blivit känslomässigt eliminerad.

Den här är till er



En manifestation

Jag satt nyss som paralyserad framför tvn, det var inte Desperate Housewives jag såg på utan det var faktiskt Uppdrag Granskning. Om jag ska vara uppriktig har jag inte sett fler än ett tv-program i veckan på över två år så jag är ganska förbryllad över att jag inte valde något mer snaskigt att titta på nu när det väl begav sig. Det var inte en diskussion kring min bristande smak för underhållning jag tänkte ägna det här inlägget åt utan det var faktiskt något jag upptäckte när jag såg på Uppdrag Granskning. Det som granskades ikväll var hur vården felaktigt distribuerar läkemedel till patienter, jag fick själv ett recept på Diklofenak för smärtan och inflammationen i min fot och när jag hämtade ut tabletterna visade det sig att jag fått en ask med inte mindre än hundra tabletter i. "Hej missbruk, ska vi dansa?" tänkte jag i samma sekund och förstod precis vad som menades i Uppdrag Granskning's reportage. Lite onödigt för mig att kånka hem på en herrans massa tabletter jag inte kommer behöva (och som dessutom har den effekten på mig att jag blir alldeles ursinnig). Nästa inslag handlade om finanskrisens egentliga offer, de gamla i vårt samhälle vars isolerade tillvaro bedrivs på landets alla äldreboenden. I en finanskris krävs åtgärder, oturligt nog valde vår regering att dessa skulle ske bland skola, vård och äldreomsorg. Resultatet blev att de personer som burit upp vårt samhälle på sina bara ryggar och slitit sedan barnsben för att göra rätt för sig inte längre får gå i den terapi de behöver för att överleva med sina ärrade själar eftersom det kostar samhället för mycket. De äldre får istället sitta sina sista år stirrandes ut genom fönstret uppassade av en stackars sköterska som ensam har ansvar för fyra avdelningar och som i brist på ork och tid skriver ut lugnande preparat till alla patienter och lägger dem till sängs klockan fyra på eftermiddagen för att få en stund över till att andas. Hela denna beklämmande upplysning fick mig att fundera. Vad prioriterar vi? Jag tycker mig finna ett svar på varenda problem jag stöter på men förstår ju så klart hur naivt det vore av mig att tro mig veta bättre än hela Sveriges riksdag. Men kanske, om jag är ihärdig, lyckas jag kravla mig in där och får sitta i de hårda stolarna nedtryckt av vår tunga lagbok och dingla med fötterna iförda gigantiska skor och glatt proklamera att "Solidaritet" är svaret på alla frågor. Jag tror det. För hur djupt man än studerar sakfrågor, vänder och vrider på alternativ för att finna en lucka i systemet att skapa möjligheter av eller en outtömlig källa att plocka pengar, energi och tid ur kan man aldrig undfly det faktum att ingen människa på vår jord klarar sig helt ensam. Man kan inte bedriva en politik som går ut på att de starka överlever, vi är inte djur. Det finns många saker jag är stolt över med vårt land, vår vackra miljö, våra kollektivavtal och hur långt vi kommit i frågor om mänskliga rättigheter och ekonomisk trygghet. Jag har sedan jag fick reda på varför vi betalar skatt känt mig lättad över att ha en stat som tar hand om mig i mina svaga stunder, den tanken har gett många motivation till att arbeta hårt. Nu verkar det som om vi inte borde dela med oss längre, inte sträcka ut armarna för någon annan för att ha några armar att själva falla tillbaka mot. Nej, ensam är stark, individen i centrum. Vad betyder det? Kan jag operera min egen mage? Nej självklart inte, hur kan jag då tro att jag som individ är viktigast?

I en imaginär framtid handlar riksdagsvalet 2022 om två personers kamp för att styra Sverige. Som ledare för alliansen, de blå, står Blondinbella på 13 centimeters klackar från Gucci och erbjuder fri botoxbehandling för alla med utseendeskomplex under valperioden. För den röda oppositionen är jag själv representant och på mina skosulor står det "ej producerad genom barnarbete i tredje världen". Våra löften är varandras motpoler. De säger Eget ansvar, jag säger Gemensamt ansvar. De säger Individens välfärd, jag säger Samhällets välfärd. De säger Ensam är stark, jag säger Solidaritet. Hon kastar med sitt långa blonda hår och breder på ett leende vars glans är importerat i tubform från Kina, hon säger Bli som jag, rösta på mig. Jag står rakryggad och ser på när folket röstar för sitt eget bästa.

Ännu ett trauma kastat i ansiktet

Tänk att ironin alltid hänger och flåsar en i nacken, vart man än går. Som mothugg på mitt inlägg om sjukhusskräck fick jag i söndags tillbringa sammanlagt cirka sex timmar på akuten i Varberg. Kvällen innan hade jag nämligen bestämt mig för att efter krogen dra på cykelsemester bland kullerstensgatorna men nådde inte riktigt fram till mitt mål eftersom jag upptäckte en lyktstolpe som hindrade min framfart. Tyvärr hann jag inte väja utan cyklade mycket stilfullt rakt in i stolpen och föll som ett dött djur mot den karga marken. Jag insåg direkt det pinsamma i situationen och reste mig till sittande ställning, kände en förlamande smärta i min högerfot men hann inte utreda saken innan en åskådare till min eleganta uppvisning besvärade sig med att rusa fram med moralkakan redo att köra ner i halsen på mig. "Det där såg illa ut" "Varför hade du inte hjälm?" "Smart att cykla när man är full" "När jag skadade foten gjorde det asont, det där är ingen fara". Jag skulle gärna vilja be honom ställa samma diagnos när jag nu sitter här hemma ensam med ett stort vitt gips lindat kring mitt högerben oförmögen att röra mig fritt eller ens rädda mig själv i det fall att en brand skulle uppstå. "Det där är ingen fara", jävla pucko. Jag vet, jag vet, det är sådana grejer man säger till en skadad person för att inte denne ska bli panikslagen men i detta fallet hade jag varit tacksam om han istället för att förutsätta att jag var en korkad brud som vrickat foten på fyllan kanske faktiskt tog sig tid att fråga hur det kändes och ifall jag kunde stödja på foten. För när jag väl försökte göra det sedan upptäckte jag att det praktiskt taget var omöjligt. Därav tog jag saken i egna händer och ringde 112. En taxi kom och min sjukhusskräck som jag så ironiskt nog blottat för hela världen en vecka tidigare smög sig på bakifrån och kramade hårt om min bröstkorg. Därför var det ett nervvrak mina vänner fann sittandes i en rullstol när de till slut hittat till akuten för att hälsa på mig klockan fem på morgonen. De stackars liven såg halvt om halvt vettskrämda ut när jag ena stunden skrattade åt det absurda i hela situationen för att andra stunden börja storgråta när gipset var ett faktum. Jag fick faktiskt inget gips direkt för doktorn tyckte inte jag behövde det, istället försåg han mig med kryckor och några röda glädjepiller i en papperspåse och lovade att ringa mig dagen därpå. När han ringde och väckte mig fick jag beskedet att ett gips nog behövdes i alla fall men att jag först behövde komma dit för att röntgas en gång till. Till kvällen hade jag ett skinande vitt gips på högerbenet och ett papper på att det som värkte i min fot var ett flertal odislocerade basala metatartalfrakturer, "Score!" tänkte jag och suckade tungt.

En gång i tiden var jag ömsint och metaforisk

Skrivet April 08:

272017-194Jag hade en vision om 70-talstapeter 
och balkonger med blomkrukejord 
insopade i hörnen.
En tanke på trasiga skor och tuschpennor 
som påminde om en ofullständig tillvaro.
Jag borde inte säga att punkten är satt men 
visst har lite bläck runnit ut och gett en
antydan till avslutning.

Jag hade äntligen forskat fram preparatet 
för pirr i magen och påhittade hoppstyltor 
i rosa och rött. Receptet förblev hemligt 
men så mycket förstod du 
väl att huvudingrediensen, den var du.

Jag borde inte varit så naiv.
Jag borde förstått att grammofonskivor 
är på tok för svårflörtade och att askkoppar 
inte är vackra! Man kan inte gå runt och 
lita på att misären blir spännande så 
fort man delar den med någon annan. 

Du kan få sitta kvar i din drömpuff och tro att allt ska falla dig i händerna.
Jag var beredd att kasta mig utför stupet i tron att du skulle hoppa samtidigt.
Jag kommer aldrig få veta om det var menat att ske eller om du skulle fega ur.
Jag får inte ens veta om du kanske stod kvar vid kanten en sekund av nyfikenhet eller om du 
vände dig om och gick omedelbart.

Men det skulle varit vi som glömde disken
och postade hjärtan till slumpade namn ur telefonkatalogen.
Jag hade en vision om svarta glasögonbågar.
Men det visade sig vara en illusion och din synförmåga är det inget fel på.


Hugg inte ett redan livlöst hjärta

Att Michael Jackson har avlidit tror jag inte en enda människa i den här världen som står i någon som helst kontakt med medierna eller resten av befolkningen har missat. Överallt pratas det om detta frekventa fenomen att en människa gått och dött. Allt tyder på att Michael Jackson inte var en vanlig människa. Jag har hört om folk som tagit självmord för att visa någon slags sympati, folk som säger att de inte bryr sig ett dugg men som ändå tagit sig tiden att fundera ut en orsak till att inte bry sig, folk som tar till nödlösningar för att slippa ta in den bistra sanningen genom att påstå sig sett Michael Jackson hemsöka sitt gods Neverland. Alla har vi vårt eget sätt att bearbeta sorgen efter något förlorat på. Själv kände jag hur det högg till lite i bröstet när jag läste på löpsedlarna men mer än så var det inte. Michael Jackson har sedan länge varit ett passerat kapitel, hoppet på att nya mästerverk ska smidas av en vit afroamerikan i Kaliforniens bygder har sedan länge slocknat. Beskedet om Michael Jacksons död kom inte som någon överraskning utan snarare som en bekräftelse, vi behöver inte undra längre, inte vrida oss i oro över vilka mer tragiska incidenter som medierna ska överdimensionera och kasta ut över den skvallerhungriga befolkningen. Nu får han vara ifred. Trodde jag. Dagarna som följde skulle Michael Jacksons liv fläkas ut som ett öppet sår fritt för hela världen att gräva i, dreggla över och spotta på. Utredningar skulle startas till höger och vänster. Vem bär skulden? Vem får arvet? Vem får barnen? Precis som om det i samma stund som hans hjärta gav upp öppnades en dörr för allt världens respektlöshet, på ytan ska vi vara ledsna och empatiska, vi gråter i tv och dansar på gatorna men under allt detta rör sig en girighetsmaskin, benägen att överträda alla moraliska gränser för att få våra sorger att generera så mycket pengar som möjligt. Visst är vi ledsna men lämna det så. Säg farväl, sänk kistan och täck över med jord. Låt minnet leva kvar vackert och oförstört och låt spekulationerna om eventuella skulder bedrivas i tystnad.
Kungen av pop har fallit, låt kronan vandra vidare.

Om att feltolka...

Jag läste nyss något som fick mig att känna mig väldigt maktlös. Det handlade inte om någon stor världsomfattande fråga gällande klimathot, mänskliga rättigheter eller finanskris. Visst, jag har länge drivits av en vilja att rädda världen men sedan jag insåg att det nog tyvärr inte går har jag istället fokuserat på att rädda min egen värld. Nu har jag dock upptäckt att det inte är så enkelt det heller. Det var det där jag läste som fick mig att inse en sak, man kan inte styra över andra människor mer än i tanke och närvaro. Man kan inte bygga upp känslor hos någon som inte hyst dem från början, man kan på riktigt inte göra så. Jag trodde för en kort period att ifall jag bara agerade enligt konstens alla regler skulle alla knäböja inför mig, så gjorde de också. I folkmassan förblev dock en ensam person stående, en person vars livshistoria jag nyss plöjt mig igenom och som fick mig att inse att man får ingenting gratis. Kanske är just denna avvikelse jag fascineras över eller så är det genuin personkemi? Jag vet inte vad det är som påverkar mig till att för första gången någonsin vilja falla framåt på mina bara knän och bönfalla någon att älska mig, jag vill praktiskt taget köpa den här människan. Jag tror det kallas svaghet.

Förresten, i augusti inleds fyra år av piskande disciplin på högskolan i kalmar. 
Jag ska få en titel.

Omvänd hypokondri

Mina kvällar stavas tankeblockader. Smärtan i mina bihålor skrämmer mig något fantastiskt, jag fasar över gastroskopi och lumbalpunktion. Jag trodde inte jag bar på någon sjukhusskräck men faktum är att jag är livrädd för att ens kräkas, jag ogillar sådana fysiska abnormiteter. Konstigt nog skräms jag inte särskilt mycket av tanken på att dö, jag vet att folk i regel hamnar på sjukhus någon gång innan sin dödsdag och ofta i samband med den men jag tror inte det blir så i mitt fall. Jag hade nämligen tänkt bli uppäten av björnar, alt. vargar, för att liksom betala tillbaka efter en livstid av köttkonsumtion. Jag vet att min plan nästan är lite onaturlig men medge att solidariteten är hjärtskärande. Hur som helst, jag misstänker att mina bihålor infekterats eftersom det värker på rätt ställen och eftersom jag varit mer eller mindre förkyld sedan studentbalen. Så vitt jag vet är en infektion inte direkt som att ha prins Carl-Filip på besök så jag tänkte tigga lite penicillin på vårdcentralen i morgon, men ungefär här börjar en varningsklocka ringa. Tänk om jag stöter på en väldigt understimulerad doktor som får för sig att det kan vara bra att undersöka mina bihålor och dess bostad ordentligt. Tänk om doktorn sticker mig med gigantiska nålar, krafsar mig under huden eller vill kika mig så långt ner i halsen att de där kräkreflexerna jag inte använt så länge jag kan minnas helt plötsligt får tillbaka sin livsglädje och får mig att spy ner hela britsen. Tänk om doktorn hittar någon illavarslande cell som inte verkar vilja sluta dela på sig och säger åt mig att den där björnfinalen nog kommer få ställas in eftersom mitt öde är planerad på ett annat sätt. Nej, de orden vill jag inte höra. Jag vet att läkare är hjältar men tragiskt nog är jag lika rädd för doktorer som för poliser. Paradoxalt nog är jag inne i en period av nästintill maniskt tittande av Scrubsavsnitt, kanske är det därför jag haft konstiga drömmar om underliga åkommor som får ansikten att delas på mitten och svåra besked att tilldelas under starka lampor i sterila miljöer. För varje avsnitt som går blir jag allt mer medveten om att jag inte vill vara sjuk. Jag vill inte vara sjuk! Jag vill inte vara sjuk! Jag vill inte vara sjuk! Herregud, jag är sjuk.

RSS 2.0