"Jag vet inte vem jag är..."

...för att citera den där knasige göteborgskillen som sjunger om fula flickor och gårdakvarnar och skit. Jag vet inte vilka ni är heller, ni är så främmande allihop men jag super mig full och tror mig förstå iallafall.

Och så pussas man alltid lite...

Det är en söndag som jag helst av allt vill välja bort och lämna åt historien, ta in på ett sidospår och försvinna från verkligheten en liten stund. Men så påminns jag om alla vackra kvinnor och män jag har i mitt liv och vandrar tillbaka till den tråkiga söndagen och skakar hand med ångesten. För att spinna vidare på citatet befinner jag mig just nu i en personlighetskris och undrar uppgivet vad jag håller på med? Kastar förstulna blickar åt personerna i min omgivning (dem där som tituleras "perfekta") och kan inte för mitt liv känna att jag på något vis skulle vilja byta bort mitt liv mot deras. Klart det hade varit skönt att bli så där rätt uppfattad och haft förmågan att välja tunga, ögon, rygg och ord med omsorg. Fast alla tolkar ju på sitt vis så det är klart att man blir missuppfattad.
Nej nog med självömkan, jag kryper under täcket, begraver tankarna i en dikt signerad Pernklint och intalar mig själv att det kommer en sol efter detta regnet också och att framtiden ruvar på kärlek och lycka även för mig.

Man ska inte vara elak.

Vandrande pinnar i mina knän!



Glädjeplåster håller mina nerver på plats
och viskar i mitt öra att det här kommer jag att klara!

Puderdiktatorn regerar alltjämt!

Nu är jag här igen och kan bara inte låta bli att tycka.
Jag har studerat Blondinbella Löwengrips blogg igen, ett misstag från min sida, jag borde veta bättre än att självmant ge mig i kast med att försöka förstå mig på något som jag vet bara provocerar mig ytterligare men - det bara hände.
Ikväll föll mina ögon på ett inlägg där Bellan helt obstinat försvarar sin utseendefixering, hon menar på att det inte är mer än rätt att år 2009 stå upp för att man "bryr sig om sig själv", något som enligt henne själv är synonymt med att shoppa, sminka sig och driva in lass efter lass med pengar för att som hon säger "säkra sin framtid". Anledningen till hon öppnade damluckorna och talade ut den här gången var att hon någonstans blivit benämnd som "ytligheten personifierad". Hon skriver att hon inte skäms över att hon är ytlig och tycker att skönhetsoperationer är en ganska bra grej. Att hon kan hålla på som hon gör med att springa på manikyrer och handla väskor försvarar hon med argumentet att det är "ett intresse" och att hon har ett så berikat liv utanför det rent ytliga att hon mest är ytlig som vardagsnöje. Personligen tror jag att om hon i själva verket är så säker som hon utger sig för att vara och att shoppingen och spegeltittandet enbart är ett intresse skulle hon inse att hon inte behöver lägga ner hela sitt liv och sin själ i att syssla med dessa så kallade "intressen" utan att det gott och väl hade räckt att ägna sig åt dem under de lediga stunder som ges (hon har ju faktisk en gång lagt av för att hon höll på att ta ut sig). 
Visst, blåsta ungdomar är ju ingen bristvara i dagens samhälle (speciellt märks det då de tycks drivas av en obotlig lust att exponera sig själva överallt), men jag har börjat tvivla på att Blondinbella tillhör denna kategorin, hade hon haft lite fler kloka värderingar och vettiga förebilder hade hon förmodligen blivit en minst lika framgångsrik kvinna fast inom ett mer respektingivande område. Tidigare har jag ifrågasatt metoden att tjäna pengar på att uppmuntra till konsumtion under dessa tider då kriserna avlöser varandra, och slutsatsen kvarstår - det är blint och oansvarigt.
Jag må vara gammeldags och, för att inte säga, reaktionär men jag tror stenhårt på gedigen solidaritet och att lika mycket som jag anser religion vara ett substitut för slumpen och ovissheten inför det oförklarliga är ytlighet ett substitut för äkta självkänsla och genuin lycka.
Visst, även jag gläds åt en skitsnygg bralla eller ett par fräcka dojor, men jag skulle om förutsättningarna förändras och om jag kan bidra till en positiv utveckling inte tveka över att välja bort denna "vardagslyx" som Blondinbella så naivt satsat alla sina kort på.

Jag undrar vem som vinner i det långa loppet?

My heart still beats for you

De senaste dagarna har jag nålat upp sanningen på väggen, suttit ner och beskådat år 2008s mest horribla sensmoral. Och jag har berättat för en nära vän, under en krogkvällshimmel i ett kinnaland om hur jag känner. Om mitt största problem och den förtvivlan jag känner över min oförmåga att styra mitt eget hjärta. Jag har skrikit bakom låsta dörrar och kysst främlingar men ingenting har hjälpt, det finns ingen jag kommer känna för som jag kände för dig. Det må vara en patetisk tonårsförälskelse som varken varit ömsesidig eller realistisk men likväl en förälskelse.
Jag har ljugit min omgivning rakt upp i ansiktet och vägrat en konfrontation, det skrämmer mig.

Men jag fann bakom en knivsegg att även jag kunde känna.


RSS 2.0