Man kan inte prata sig ur bojor av järn!


Inatt behövde jag tömma aggressionskapseln och kasta lite skit på skolväsendet och idag sitter jag som en slav under studiemedlen igen. Det handlar om religionskunskap. Jag bryr mig inte ens om religion, tycker mest att det är ett idiotiskt påfund som lurar människor in i dispyter med varandra. Trots detta tvingas jag läsa om evangelier hit och apostlar dit för att få ett betyg jag senare använder som nyckel in i verkligheten. Nu kanske du tycker att skolan verkar vara det enda jag lyckas prata om just nu och ja, det är faktiskt i princip det enda jag tänker på. Ambition, prestation och resultat. Det är i runda längar endast fjorton veckor kvar av gymnasietiden så om det är någon gång man ska lägga i högsta växeln så är det väl nu? Hur kommer det sig då att det är just i dessa dagar som jag känner mig minst motiverad till att kasta mig över världsrekordet i betygsjakt? Kan någon maila mig svaret på den frågan?
Ja, just det, jag har prov i morgon och känner att jag inte riktigt ännu begriper skillnaderna mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Så hejdå.

När går nästa buss?

Vi föds in i en värld med en infrastruktur
som går ut på att du är av lyckosam natur.
Dina första steg tas som en mammas marionett
men sedan klipps trådarna och du får göra på ditt eget sätt.
På dagis får du lära dig kamratskap och respekt
men att mamma svär åt pappa verkar inte alls suspekt.
Du får måla och pärla och leka med trollspö
ingen ber dig ta plats i en bostadskö.

När du till slut börjar skolan blir du mallig och stolt
detta avlöses snabbt i en tonårsrevolt.
Det är inte längre roligt med läxor och skolmat
det mesta är jobbigt och du hatar mammas tjat.
Ska hon tala om vilken som är rätt väg att vandra?
När hon och hennes mamma tappat kontakten med varandra.
Helt plötsligt är betyg värt mer än karaktär
men dina vänner börjar röka och ha sexpremiär.

Ditt första val i livet blir till ett gymnasieprogram
dags att börja tänka och bli allvarsam.
Det verkar kul att laga mat eller måla sånt man känner
men i slutändan väljer du samma väg som dina vänner.
Efter tre års undran om du verkligen hamnat rätt
känner du dig åter som en vilsen marionett.
Fast som en docka i skolans system
kämpar som en idiot för ett betygsemblem
som ska ge dig chanser att studera på högre nivå
fast allt du vill är att hitta din hjärtertvå.
Och slå dig till ro i en egen lägenhet
slippa föräldrar, skvaller och en ständig ensamhet.

Men om man nu faller för frestelsen
att skita i skolan och leva med förnekelsen.
Finns det då något möjlighet kvar
att senare få en chans att ta sitt ansvar.
Nej, systemet är byggt så att man verkligen ska tro
att man med kassa betyg är destinerad till Netto.
Har du inte en pappa som är överklassjurist
kan du räkna med att du hamnar sist
i kön som ringlar till framtidens hållplats
där den tjänsten du söker alltid har tillsats.

En mollbaserad religion

Tiden förlamar mina armar och gör mig oförmögen att blogga. Men nu har jag slutit mig loss och måste bara lätta mitt hjärta.
I söndags åkte jag för att hälsa på min förträffliga storasyster inne i den stora staden, jag hade egentligen tänkt läsa matte men hennes bulldeg kändes mer lockande. Vi bakade och frös ner precis som mamma brukar göra eller som man gjorde förr i tiden, de bullar vi inte frös ner la vi i en påse och tog med oss hem till Per. Han fick än en gång bli min magister och förklara vad "lim" betyder och hur man deriverar. Utan att ha hunnit tacka honom tillräckligt stod min storasyster och jag ute i kylan igen för att ta vägen mot Konserthuset, för där väntade en makalös tjej. Den där tjejen som väntade har en skum profil precis som jag och har lyckats med allt det där jag bara önskar att jag kunde lyckas med. Hon heter Anna och får mitt hjärta att anta formen av nyutklämd mjukost. Jag satt stilla och lugnt tillbakalutad i min stol under hela konserten men egentligen hade jag lust att springa fram och borra in näsan i hennes blonda lugg och underkasta mig hennes religion. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag funnit en profet med känsla för det vackra melankoliska men i samma sekund insåg jag hur tramsig jag var och ägnade mig istället åt att njuta av klockspelstonerna och hennes oslagbara röst. Jag skiter i alla glåpord om hennes usla uttal och huruvida hon är patetisk eller inte, hon är bra och jag gillar henne.

En till sak som jag gillar är Antony and the Johnsons som just fiskat ner en ny skiva från himlen. Jag har länge gått runt med åsikten att Antony enligt lag borde vara den enda människan som tillåts att waila, för han är den enda som verkligen kan.

Så ja, med risk för att vara tjatig med min musiksmak, här är en helt otrolig ljudsammansättning:


Alla hjärtans dag skulle varit idag!

Tänk vad mycket det kan göra med lite underbar intetsägande beige och en revolver i headern. Paradoxen är självklar, jag är inte det minsta stridslysten, tvärtom! Jag har nog aldrig varit mer kärleksfull, för att inte haverera av överbelastning åkte jag idag och hälsade på mitt gudbarn, Erik. Jag öste över lite kärleksstjärnor på hans dregglande lilla mun, blåa ögon och ostyriga hårsvall och som betalning fick jag ett leende som firade av purpurröda glitterfyrverkerier bakom mina ögonlock. Åh, vad jag älskar den där ungen.
Ikväll ska jag besöka en vän och kasta lite kärlekskorn på henne också för jag tror hon skulle behöva det. Jag kan inte vara arg, inte ens på Blondinbellas vedervärdiga pälsar som hon tvunget ska ha på sig, jag skriver bara en vänlig och konstruktiv kommentar och hoppas på att hon kanske läser och funderar över mina tankar en smula. Jag kan inte ens förarga mig över matteböckerna som ligger och skaver bakom öronen och viskar "snart prov snart prov snart prov". Jag bara fnissar över att det kittlas och viftar bort tanken.
Jag blir inte ens arg på provnazisten som torterade mig i fredags och fick mig att framstå som den dummaste människan av dem alla. Jag ler och inbillar mig att han säkert har problembarn och en fru som är otrogen, då känns allt mycket bättre.

Nej, jag vill bekänna min kärlek till er alla! Och framför allt till Lillerik och Hanna Hugosson.

För att ni ska förstå hur sprattliga mina vener är idag ska ni få en upplyftande låt.
- Jens Lekman, varsågod!


RSS 2.0