Teknikens fallgropar

Jaha, jag trodde aldrig det skulle hända mig. Man har ju hört om så många som blivit deprimerade på grund av det här typiska problemet men aldrig att det skulle bli min börda, tänkte jag. Ja, som du säkert listat ut är det mitt bredband som inte fungerar. Jag har nu suttit i 20 minuter med en så kallad "inkompetent idiot" som försökte trolla bort mitt problem med ett flertal upprepade "ööh" och att till slut fråga sin kollega. Slutsatsen blev att mitt vägguttag är kaputt och att en tekniker skulle kika på saken. Så förhoppningsvis har jag ett fungerande bredband om en vecka.  Visst känns det som om samtidens innovativa briljans sätter fällben för en ibland. Den här veckan har jag ställt mig frågan "Varför funkar det inte?" så många gånger att jag seriöst börjar tro att något svar inte existerar. Det är dock spännande att det i samma stund som jag gråter floder över teknikens brister ser en reklam skymta förbi på tv'n om ett företag som kallar sig för Funka Funktionsförsäkring, ett företag som lever på just dessa brister, som finansieras av att människor får problem. Just som jag samlar kraft för att kasta mitt nyuthämtade modem in i tvrutan hejdas jag av insikten att det är just det jag också kommer göra, finansieras av andras problem. Det är då jag inser att det måste finnas problem för att systemet ska fungera. Det måste finnas en dysfunktion för att en funktion ska kunna utvecklas.
Så istället gläds jag åt att min fantastiska iPhone går att koppla till datorn och fungerar ungefär som ett mobilt bredband så jag kan blogga lite om mitt nya fiendskap. Jag bestämmer mig också för att låsa in mig resten av dagen med pannkakor och Gudfadern.
Hejdå

Kära dagbok!

Idag hade jag planerat att gå upp halv tio för att hinna beta av några punkter på min fantastiskt långa att-göra-lista jag planerat in för den här veckan. Jag stängde av gammal vana av larmet och somnade om. Två timmar senare ringde min mamma och väckte mig, jag blev lite sur på henne för att hon fortfarande gör det fast jag strängt markerat att jag vill klara mig själv nu. Jag fick dock utlopp för detta förtret när hon började fråga ut mig om vad jag ätit de senaste dagarna. "Det tänker jag faktiskt inte tala om för dig" snäste jag och fick lova att genast gå upp ur sängen och ta mig utanför dörren en stund.
Efter att ha struntat i frukosten hoppade jag på cykeln med min underbara iPhone's vägvisare inställd på IKEA. Jag cyklade inte fel en enda gång och fick inhandlat soffa, klädhängare, gardiner, duschdraperi och en handduk. Nöjd med min bedrift att ha fixat både inköp och hemleverans för i morgon alldeles själv cyklade jag glatt hem igen.
Väl hemma gav jag mig i kast med att fålla mina nyinköpta gardiner, de fanskapen blev för långa i alla fall. Jag intalade mig själv att eftersom jag klarat av det på egen hand gör det inte så mycket att de släpar i marken. "Det är snyggt" konstaterade jag.
Nästa uppgift jag tog mig an var att laga mat för första gången i mitt nya kök. Jag hade ju köpt alla nödvändiga attribut så nu återstod det bara att använda dem. Mina tankar for tillbaka till en middag jag delade med min vän Vidar för länge sen, den var oerhört välsmakande så jag bestämde mig för att göra om den på egen hand. Klyftpotatis och laxfilé. Allt gick som en dans tills jag öppnade ugnsluckan för att titta till mina flottiga små potatisar och brandlarmet började tjuta. Jag blev livrädd ska jag säga! Det var då jag för första gången tog kontakt med min granne, vi delar samma hall men hade ännu inte stött på varandra. Han visade sig vara trevlig och snäll, han heter Eric men mer än så vet jag inte än. Jo, han går på sjöfartshögskolan, det läste jag på hans brev häromdagen.
Brandlarmet fick vi inte fixat men jag löste det med lite tvärdrag och snabba ryck. Till slut kunde jag i sällskap med Laleh avnjuta en enastående måltid i skenet från värmeljusen i lyktorna jag fått i studentpresent från två av mina fastrar.
Nyss pratade jag med pappa, jag saknar honom lite. Jag tror jag ska ringa min storebror imorgon.
Godnatt!

Första avstämningen

Som ni förstår har jag upplevt ganska mycket den här helgen. Jag flyttade till Kalmar i lördags och nu bor jag här, jag har till och med lärt mig cykelvägen in till stan från min lägenhet. Mycket har förändrats, jag har fått en ganska oroväckande handsvett vilket jag aldrig haft tidigare och luften här på östkusten känns svårare att fånga, min aptit har rymt och, citerat Säkert!, "jag sjunger knappt längre". En bra förändring är att jag kan gå nu, nästan. Men mest är allt konstigt, tilltäppt och oroligt. Jag längtar efter att skolan ska börja så jag får något att göra om dagarna och någon att prata med.
Jag är inte rädd, jag antar att det är så här det ska kännas när man lämnar boet för första gången på riktigt. Det ska nog kännas lite trevande när man trillar över kanten och helt plötsligt befinner sig i den framtid man för några månader sedan planerade och fantiserade om. Om det var ett dumt val vet jag inte, mitt mål är att göra mig såpass hemmastadd att jag när jag kommer hem till Björketorp nästa gång ska känna att jag inte bävar inför resan tillbaka till Kalmar. Jag har inte gråtit än i alla fall men jag har kramat kudden lite extra i saknad efter gemenskap. Jag hatar mina tapeter.

Upptäckt #1

Ibland känns det bra att lägga sig på badrumsgolvet för att veta att man är människa och inte mirakel.

Sanningsdagen

  • Jag blir oerhört svår när en relation till någon av det manliga könet passerar vänskapgränsen. Detta tror jag bottnar i en konstig blandning av mindrevärdeskomplex och högmod.
  • Jag är ytterst återhållsam när det gäller psykiska metamorfoser och abnorma fysiska och mentala känslor, därför är jag även idiotsäker inför alla sorters tyngre droger.
  • Jag tror att egen lycka kommer genom någon annans lycka. Lycka skapad i ens eget huvud eller på någon annans bekostnad tror jag är skenbar och förödande. (Därav min moraliska gammalmodighet). 
  • Jag lider av ett specifikt tvångssyndrom som jag hatar och aldrig pratar med någon om. 
  • Jag hyser en överdrivet stark sympati till djur, inte bara söta djur.
  • Den person jag litar mest på i hela världen är min mamma.
  • Jag vet att jag är en stor medelmåtta inom alla områden men jag slutar ändå aldrig hoppas på att en dag bli popstjärna eller statsminister.
(Och ja, jag sjunger i duschen.)

Jag ändrade mig...

Fantastisk helg. Lyssna på låten!


Kåseri av Mark Levengood

Kåseri i P1 Godmorgon världen. Söndag 30 november 2008.

Mark Levengood:
Vi spelar Monopol på fritids. Det är någon sorts barnversion, det går ut på att barnen vinner och vuxna förlorar. Jag känner mig lite obekväm med det, jag vill faktiskt vinna. Jag har inget emot att vinna över barn, de gråter en stund och sen har de lärt sig att i livet där går det ofta åt skogen. Men de andra föräldrarna tar så väldigt illa vid sig över att jag blir så glad när jag spöar skiten ur deras små älsklingar. Så djupt olycklig sitter jag där och försöker fuska mig till en förlust och lära barnen läxan att livet är glatt och enkelt och att i deras liv ska de bli curlade från vaggan till graven. Enda curlingen som fanns när jag var liten var Carmen Curlers, nu tror alla som är födda 1975 och senare att det handlar om föräldrar som sopar banan rent för sina barn medan de högt sjöng pärlor ur operaskatten för dem små. Nej nej, det var en slags elektriska papiljotter som mamma hade i sitt hår och håret var lika risigt som äktenskapet och utanför var det ständig vårvinter med blötsnö. Gud ska veta att mina föräldrar inte var curlingföräldrar, nej mamma var mera bowlingförälder, hon använde barnen som ett klot i ett försök att slå ner sin man. "Älskling" kunde mamma säga "Gå och säg till din pappa att han är ett svin". Pappa var en hockeypappa som tyckte att barn var rätt puckade och vi blev de duktiga barnen, dem som måste förtjäna kärlek. "Se nu då, jag har fått en femma i matematik!", "Se nu då, jag har blivit doktor!", "Se nu då, jag är med i Stjärnor på is! Ajaj nu bröt jag höften, det gör ingenting. Ser ni mig nu då?".
Nå, tillbaka till Monopolet. Lilla Peder som snorar från tidigt i september till sent i maj tar sats och slår en femma och hamnar åter för fjärde gången i fängelset. Jag får kväva ett spontant skratt och försöka se djupt ledsen ut medan Peders föräldrar förklarar att det finns en lag som säger att den som inte är myndig inte kan sättas i fängelse och därför ska lilla Peder istället hyllas med ett nytt hotell på Götgatan. Jag funderar ett tag på att berätta för Snorpeder och hans föräldrar att det finns ungdomshem för kriminella tonåringar, kanske vore det ett alternativ för den vanartige gossen. Men jag släpper det och försöker istället slå en sjua för att hamna på Peders nya hotell som han så ärofyllt har förtjänat genom upprepade fängelseturer. 
Men min generation då, blev vi vettiga vuxna? Vi som inte curlades utan istället bowlades. Jag vet inte, nu har vi ju våra lekar också, våra själsliga håligheter där sanningen reflekteras genom skeva speglar. Inte hjälper det att jag och mina vänner passerat 40, vi försöker fortfarande för oss själva spela duktiga trots att verkligheten vid det här laget borde ha överbevisat oss gång efter annan. Vi älskar alla att läsa och vi läser ingen mindre seriös än Dostojevskij. Alltså egentligen älskar vi Dostojevskij, väldigt få av oss har dock läst ut till exempel Brott och Straff för vi fastnar alla på sidan 82 i Raskolnikovs monomana grubblerier men det påverkar inte det faktum att jag egentligen är en sådan som tycker om Dostojevskij. Jag ska läsa honom men jag hinner inte just nu för det är Dansbandskampen på TV. Eller det här med vår naturlighet, man kan inte läsa en kontaktannons utan att det står att alla älskar långa skogspromenader men så går man ut i skogen och vad ser man? Inte en käft! Nej alla står i Kungsträdgården och gnider sig mot varandra, hur trångt som helst! Men i vår tanke gillar vi skogspromenader, där går vi i naturens sköte och läser Dostojevskij bara vi slipper gå i skogen och läsa honom. 
Nå, nu artar spelet sig. Lilla Peder hamnar på Centrum och där har jag hotell och hans föräldrar kan ingenting göra för att hjälpa honom. De tittar vädjande på mig, jag ser i deras ögon att de bönfaller mig att inte utsätta deras snoriga lilla ungdomsbrottsling för något som kan påminna om det verkliga livet. Men de kan ta sig i det pedagogiska krysset. 
"Hah, välkommen till mitt hotell! Det blir tjugoåttatusen femhundra kronor. Har du inga pengar? Oj oj oj, då ser jag ingen annan lösning än att spelet är slut för din del. Så synd, fast det är klart att det finns ju tjänster och det finns gentjänster. Kanske kunde vi glömma denna lilla incident om din pappa åtog sig att läsa Brott och Straff och sedan grundligt redogöra för vad den handlar om så jag äntligen får veta vad det är jag tycker så mycket om."

Nattliga bekymmer

Jag kan inte sova, det känns fullkomligt hopplöst. Huvudvärken skaver bakom ögonen och i min mage skriker hungern. Fullmånens sken lyser upp rummet genom mina stora fönster. Jag tycks inte kunna sluta pressa samman mina käkar trots att jag med jämna mellanrum lägger tungan emellan som dämpning. Det är mina regelbundna alldeles för långa sovmorgnar som kastar omkull min dygnsrytm och gör mig trött på dagen och pigg på natten. Kanske jag borde ta tillfället i akt och börja spela dataspel, något klurigt och våldsamt så man får en social störning på köpet. Nej för mig räcker det med tusen-bitars-pussel, det känns lite mer pålitligt. När jag ligger här och försöker söva mig själv händer det att mina tankar vandrar iväg alldeles förfärligt långt bort, tankar kring allt som hänt de senaste tre åren rullas upp som diabilder bakom mina slutna ögonlock och känslostormarna de framkallar höjer min puls och gör mig om möjligt än mer klarvaken. Jag tänker på människor jag mött, saker jag lärt mig och känslor jag haft. Bildspelet rullar på inuti mitt huvud och jag kastar av mig täcket för tionde gången fast jag vet att jag strax kommer vilja dra upp det till hakan igen. Då och då smiter fragment av en läskig typ in bland mina tankar och jag drar in fötterna under täcket och ligger ihopkrupen tills min rädsla försvunnit och jag återigen blir jättevarm och måste blotta min nakna hud för mörkret och den svala luften. Ibland kliar det innanför gipset men då sträcker jag mig bara efter strumpstickan som ligger på en pall bredvid sängen, jag behöver förhoppningsvis inte tända lampan för då är jag tillbaka på ruta ett igen. Temperaturväxlingen är jag helt till freds med, det är den förbaskade melankolin jag inte står ut med. Nu tänker jag önska er en regelriktig God natt och hoppas på att John Blund slår mig i skallen innan solen går upp och nästa försök till en meningsfull vardag inleds.

Jag öppnar mitt hjärta och skriver till er

Det kommer inte bli lätt att få sagt det här, ord kan vara förrädiska men jag ska försöka. 
Jag har funderat en hel del på min framtid de senaste dagarna, inte för att jag träder in i mitt livs första ålderskris för det gör jag inte. Inte heller för att jag borde ta tag i mitt liv för det har jag redan gjort och inte för att jag är osäker på om jag valt rätt väg för det är jag inte. Jag tror jag har alla förutsättningar för att finna mig till rätta på Smålands lejons väg 17D i Kalmar, jag tror min lägenhet kommer bli jättefin med en kristallkrona och persisk matta. Jag tror verkligen att jag äntligen kommer träffa någon jag kan älska på riktigt och att jag kommer trivas utomordentligt på socionomutbildningen. Jag tror jag kommer kunna göra skillnad för människor, jag vill tro det. Jag vill tro att mitt liv kommer bli som en askungesaga, ett riktigt liv med egen hemförsäkring, dubbelsäng och toalettlock. Det vore naivt av mig att se min framtid som en enda stor perfekt sommardag med alla tänkbara privilegier, det kommer bli tufft och outhärdligt och jag kommer gråta mig till sömns livrädd över att någon lurig mördare ska stå bakom gardinerna. Men trots den prognosen är jag inte orolig, jag kommer växa i mina stora skor och lära mig av mina misstag för jag litar på mig själv. Fast också lite för att om jag skulle känna mig helt hjälplös finns min mamma en telefonsignal bort. Jag har gjort mitt i Marks kommun, jag har lekt färdigt och är redo att kliva upp ur sandlådan, borsta av mig smutsen och greppa portföljen. Jag kommer inte ångra mig.
Jag hade inte skrivit det här om det inte varit för att också bekänna en stor rädsla som infiltrerat min hjärna de senaste dagarna. Jag är inte rädd för att bo i den mest ökända delen av hela Kalmar eller för att göra ett halvårs praktik på ett barnhem i Ryssland, det ska bara bli spännande. Jag är rädd för att ni inte kommer vara där med mig, för att jag varje gång jag upplever något inte kommer kunna delge det till mina vänner mer än via Facebook. Jag vill inte leva med en mobiltelefon i handen som enda kommunikationsväg till er i fyra år. Kan ni inte flytta med mig? Jag är rädd för att saknaden efter er kommer få mig att avstå från glädjen i allt jag kommer få ta del av. Jag vill inte ligga sömnlös och veta att ni firar era 20årsdagar den sekunden men att jag inte har möjlighet att vara med. Jag kommer sakna att prata med er till klockan fem på morgonen om världens alla problem och skratta tills luften går ur lungorna och vi får slå varandra för att någon av oss måste sluta innan den andre kvävs till döds. Jag kommer sakna att klä upp sig, spela ölspelet och gå ut på en sunkig krog i Kinna för att sedan gå hem och sova sked tillfredsställd av tanken på att jag har världens finaste vänner. Så det jag försöker tala om är att jag kommer sakna er mer än vad som finns ord till. Och även ifall ni kommer och hälsar på mig och tvärtom kommer det inte finnas utrymme för samma gemenskap och vi kommer de facto glida ifrån varandra. Det är det enda som får mig att tvivla på mitt val men jag vet samtidigt att jag måste göra det här. Tänk nu inte "För fan, stanna här då ifall du gnäller så mycket", för det hade jag gjort om jag inte var tvungen att  gå vidare, men det är en annan historia.
Jag skiter i om detta inte blev akademiskt korrekt eller estetiskt stilfullt. Jag älskar er!

Depp-Frosseri

Jag har blivit utrustad för att klara smällar, stötar, oavsiktlig belastning och trängsel men verkligen inte för att rycka ut i krig. Nej det gips mitt högerben försetts med gör mig handlingsförlamad och klumpig, jag får därför inte kriga (inte för att jag hade velat, jag står fast vid att det är farligt och omoraliskt), inte jobba oh inte köra bil. Jag är därför fastkedjad i mitt hem dag och natt som en brottsling, ensam och svällande (det blir mycket tröstätande och träning för armmusklerna). För att stå ut med tillvaron och hålla tankarna borta från tvättlinan som ser väldigt inbjudande ut emellanåt (det var ett skämt, jag ska fortfarande ätas till döds) gäller det att ha ett tidsfördriv. Mitt har kommit att bli filmer med Johnny Depp, inte bara för att han är en oerhört begåvad skådespelare utan även för att jag är sjukt attraherad av honom (resten av den kvinnliga befolkningen nickar instämmande och ler drömmande) och för att det är det närmsta jag kommer manlig fägring i min isolerade tillvaro.
Men jag ska inte ta vikten ifrån att det faktiskt är en del bra filmer jag får se.
Dessa har jag hittills sett eller återsett:
"Pirates of the Caribbean"-trilogin
"Benny and Joon"
"Kalle och Chokladfabriken"
"Donnie Brasco"
"Fear and Loathing in Las Vegas"
"Edward Scissorhands"
"The Man who Cried"
"Chocolat"
"Sweeny Todd"
Här näst väntar "Once Upon a Time in Mexico" och "Cry Baby". Mellan dessa varvar jag med Scrubs och att läsa Chuck Berrys självbiografi.
Man skulle kunna tro att man borde tröttna på att se en och samma skådespelare agera i film efter film men faktum är att Johnny Depp är inte en och samma skådespelare i alla filmer utan han byter som bekant mentalitet med jämna mellanrum vilket gör det omöjligt att lessna. Mellan Cesar i "The Man Who Cried" och Willy Wonka är det ljusår att färdas i personlighet och karisma. Hur som helst, nu slipper du undra vad jag gör om dagarna i min ensamhet, ifall du ville veta över huvud taget.
Ikväll har jag permission och ska spendera den i Espevik med mina fantastiska vänner.
Hejdå!

RSS 2.0