Disappointment Blues

fggSpring inte om mig! Riv inte ner mig där jag står och klarar mig så bra ensam. Tvinga mig inte att möta din blick när jag har sagt att jag verkligen inte vill. Låt mig bara få vara ifred och tänka på lediga vinterdagar, leenden och äkta välmening. 
Det går skit för mig just nu, utan att jag märker det. Det är precis som om jag inte fattar att jag raserar allt jag byggt upp under elva års tid genom att bara falla ihop mot bänken och skaka uppgivet på huvudet. Inget  fungerar och ingen förstår. Jag plåstrar om min ångest med att sova för mycket, äta för slarvigt och begrava min självömkan i pälsen hos en kattkvinna. Jag sitter här nu med flottigt hår, trasiga naglar och utkletat smink orsakat av min omtanke för andra människor. Jag borde sluta göra saker mot min egen vilja för ett patetiskt försök att ställa upp för någon annan. Tvätta mitt hår och säg tack bara någon gång så ska jag inte beklaga mig mera.
Håkan säger att ingen vill betala. Och jag har slutat tvivla. Så bara därför ska jag skriva en rapport ikväll som för att bevisa att jag fan inte har gett upp!!

En diktator i för stora klackskor.

Detta är ett ämne jag länge velat ta upp i bloggen men tyvärr har jag motats lite av en rädsla att ta mig vatten över huvudet och bli utskrattad. Igår bestämde jag mig för att göra ett tappert försök och här kommer det:

Igår spenderade jag mina sista timmar innan insomnings-stadiet tog vid med att betrakta Isabella Löwengrips kompletta samling videobloggar på youtube. Jag avslutade denna resa med att även titta in i hennes mäkta omtalade blogg. Det första jag kunde konstatera var att jag fullkomligt älskar den lilla bimbon. Inte för att hon på något sätt besitter några värdefulla åsikter eller värderingar utan för att hon helt enkelt påminner mig om hur bra jag verkligen har det och hur mycket jag trivs med mitt eget liv. Dessutom njuter jag kolossalt mycket av befolkningens oändliga kreativitet när det gäller att komma på olika glåpord och orsaker till att kasta skit på den här lilla utstuderade tösen som bara råkade födas med en lite för stor käft och lite för liten hjärna. Isabella, eller Blondinbella som hon så ironiskt kallas, har titulerats "Sveriges mäktigaste tonåring", en titel som får mig att i mitt stilla sinne undra vad för typ av makt hon besitter? Hitler hade makt, men det är väl inget att skryta om heller? Jag skulle vilja likna Blondinbellas så kallade makt med ett slags ohämmat diktatorskap för Sveriges unga, ointelligenta och osäkra skara tjejer. Ingen annan tror jag bryr sig speciellt mycket om vad hon tycker och vad hon har för principer mer än ifall de går att hacka på. Personligen tycker jag att makt är när man har utvecklat en skarpsynthet för omvärlden och dessutom har förstånd nog att inte använda sig själv som en produkt vilket är precis vad Blondinbella gör. Det är skrämmande att en tjej i hennes position verkar ha mer bakom garderobsdörren än bakom pannbenet. Jag frågar mig; Hur fan kan man med att propagera för konsumtion av kläder och skönhetsprodukter för tusentals kronor i månaden när världen ser ut som den gör idag med miljöproblem, orealistiska arbetsförhållanden i u-länderna och dessutom tonårstjejer som mår dåligt över sin oförmåga att nå upp till samhällets ideal. Jag kan inte komma på något annat svar än att man helt enkelt inte är klok nog att inse vad man ställer till med. Och denna lilla flickan ska dessutom vara politiskt aktiv, det är ju pinsamt. Är det bara jag som får en känsla av att det bara förstärker faktumet att hon bara verkar vara ute efter en viktighetsstämpel?
Gud, jag skulle kunna hålla på i evigheter men jag tror att om jag skulle skriva för många fler rader skulle jag räknas till kategorin som retar sig på Blondinbella. Det gör jag inte, jag försöker bara skapa mig någon slags uppfattning om vad som gör henne till "Sveriges mäktigaste tonårig". För trots allt så är ju fenomenet Blondinbella fantastiskt spännande.

Thank you, over and out.

Gräv ner mig!

Jag vill gråta och skrika. Jag vill slå sönder allt i min närhet och falla hjälplös ner mot golvet. Jag vill dö ifrån det här livet, det är inte värt att leva. Jag vill kasta mig utför ett stup och känna smärtan av när jag tar i marken överglänsa den smärta jag känner nu, om det nu kan finnas något värre. Jag vill slita min kropp i småflisor och peppra alla människor i den här världen med den största kulsprutan som någonsin tillverkats. Jag vill köra ner en tratt i halsen och hälla i några ton arsenik för att sedan stendö, jag vet fan inte vad jag ska ta mig till. Jag vill frysa ihjäl naken på ett isblock eller brinna upp instängd i en vedspis. Jag vill tjäna Lucifer i helvetet i all oändlighet eller bara grillas i elektriska stolen för all framtid. Jag vill spotta på alla kräk som förstört allting och tillaga dem hårt och hänsynslöst, sedan ska jag servera dem åt utsvultna rabieshundar och skratta elakt under tiden. Fan, jag måste göra någonting åt det här!
Jag är helt förkrossad, helt tömd på all glädje. Som om någon tystat ner en hel cirkus eller släckt en skogsbrand med en enda handviftning. Det finns inget kvar, vi kan lika gärna sluta här - mitt i en mening och fan aldrig få veta hur det slutade. Jag blir så förbaskat ledsen och arg så jag vill bara slänga allt om kring mig och dregla så som folk gör i filmer. Men istället sitter jag här och kastar ordspyor på bloggsverige utan någon som helst motivation till ett fortsatt liv efter denna händelse. 
Jag går och lägger mig, och tro inte att jag tänker vakna igen!

Varför?

Jo, för Hellacopters sista jävla spelning är UTSÅLD och jag hann inte köpa biljettjävel!

Ät skit!

Okej, vad hände?

Det är för stor brist på kärlek i den här världen. Antingen förnekar man den eller så vågar man inte ta till sig den eller dela med sig av den. Kärlek ska klagas på och nötas ut tills det inte längre finns något annat än en diffus liten aning om vad det är kvar. Allt för många sitter ensamma och vägras leenden för att de inte passar i den här världens perfekta ram. Antingen skär sig färgerna eller så är man helt enkelt för fet. Jag tror att alla fördomar och tomma antaganden dödar och spottar på mänskligheten så mycket att man helt enkelt inte vågar ta ut svängarna ordentligt. Jag är så trött på att behöva rota fram människor bakom en gigantisk fasad och upptäcka att det egentligen inte finns något annat än likgiltighet och ett behov av att passa in. Jag vet att du säkert rotat lite hos mig också och upptäckt att jag inte är ett dugg bättre än någon annan. Jag vill väl bara tro det. Förlåt för att jag måste spekulera i allt och tro mig veta bäst när jag i själva verket inte har någon aning. 
Jag är kvävd, av mitt psyke.
Hejdå, du får ingen låt.

RSS 2.0