Kollektiv bestraffning

Jag längtar ut.
Jag vill få ta vara på mig själv och få bestämma min egen takt. Att få ta mig an alla motgångar ensam och glädjas ljudlöst över det jag klarar av. För jag är så trött på min del av huset, min del av maten, min del av vattnet, luften och värmen. Jag vill ha något alldeles eget, välja färg på kaffekopparna själv och spela vilken musik jag vill och när det egentligen inte passar. Få gå omkring naken och slippa stänga in mig för att inte riskera att stöta på objudna gäster i trappan. Stöka ner lite här och var och märka själv när jag gått över gränsen. Få säga fel saker och vara irriterad utan att förföljas av tillrättavisningar och pekfingrar. Jag vill ha en egen balkong och hamna i ekonomiska svårigheter, leva fattigt och klättra upp gen utan någons hjälp. Sitta hela natten och frysa, det ska vara en sådan där fin balkong med mörkt trägolv och svart räcke i metall med krusiduller. Helst i en stad med fina vyer, eller egentligen vart som helst förutom i Mark. Jag vill att det ska lukta orientaliskt och kryddigt tills jag spyr och byta lakan varje dag utan att någon knackar på och påpekar hur onödigt det är. Jag vill veta hur det känns att handla stearinljus, blomsternäring och diskborstar i trevliga färger för att jag själv behöver det. Ingen ska tycka att det är konstigt att jag vill baka kanelbullar eller sy egna kuddfodral. Fan jag är trött på det här livet, jag vill prova något nytt. Om alla andra kan ha sådana där liv som i filmer ska väl jag också kunna skaffa mig det. 
Hejdå allt jag känner till och hej nya fina älskvärda samtid (om några månader).

Och så ska jag ha en katt till, en grå en.

Ett tips!
Lyssna på bra musik.

Making up for lost time!!

Kära vänner!
Jag insåg det inte förrän alldeles nyss. jag har haft en sådan jävla tur!
Varför? Dags att berätta sagan från början.

Det var en ganska fin dag eller kväll, jag minns inte. Under mitt rutinmässiga snokande råkade jag hamna på P3's hemsida. Mitt tränade öga upptäckte på en nanosekund bilden på Hellacopters (mitt absoluta favoritband om någon missat det) och började läsa tillhörande text. Tydligen skulle de göra en spelning på P3 Live Session den 13 oktober i Stockholm och tydligen kunde man vinna biljetter. Coolt! tänkte jag och klickade mig till frågeformuläret. Det var inte direkt så att jag såg någon chans för mig att få se dem live med tanke på vilken tur jag brukar ha i tävlingssammanhang. Mina ynka små förhoppningar som ändå fanns där någonstans grusades när jag såg att tävlingen gick ut på att ställa en fråga till bandet. Detta kändes som ett stort nederlag eftersom jag avskyr tävlingar av den sorten där man ska motivera varför man själv ska vinna, jag såg denna tävlingen som en snarlik variant. Fine, tänkte jag, jag ger den en chans. Jag satt och klurade en stund på vad man som rockstjärna helst vill ha för frågor av sina fans... jag kom inte fram till något. Efter några minuter konstaterade jag att mitt grubblande var slöseri med tid eftersom jag förmodligen inte skulle vinna ändå. Jag krafsade ner det enda jag kunde komma på, resultatet blev "Vad älskar ni?". Nästan lite skamsen och med en känsla av att vara besegrad fyllde jag i namn, e-post och mobilnummer. Jag stängde fönstret och glömde nästan i samma sekund bort hela tävlingen. Dagar gick utan att jag för ett ögonblick funderade på min insats eller vad som skulle hända om jag vann. 
Men, mina kära vänner, hör och häpna: 
En vacker lördagsmorgon innan jag begav mig för en hel dags arbete öppnade jag min mail och bland sedvanliga nyhetsbrev och facebook-bekräftelser låg ett litet mail med avsändare "P3 Live Session". Hjärtat stannade när jag plötsligt mindes tävlingen jag deltagit i. Med darrande hand öppnade jag mailet och det första ordet sköljde över mig som en tryckvåg: GRATTIS! Trots att budskapet var uppenbart vägrade jag tro mina omkringstudsande tankar och utochinvända mage, jag fortsatte läsa fastän det gick ovanligt dåligt. Bokstäverna flöt omkring och jag kunde inte urskilja orden ordentligt. Efter en stund hade jag insett att jag var en av vinnarna i tävlingen jag deltagit i. Jag ropade till mig mamma för att få bekräftelse, efter att hon läst och fastställt att jag faktiskt hade vunnit utbrast hon "Du är ju tamejfan inte riktigt klok, hur lyckas du?" Jag som nu försenat mig ordentligt till bussen hoppade upp och sprang runt i cirklar, kastade saker omkring mig och lyckades varken finna mitt medvetande eller mina jobbkläder. Jag stannade upp och tog ett djupt andetag, sen klädde jag på mig och åkte ner till bussen. 

Egentligen borde jag inte tycka att detta är någon speciellt stor bedrift eftersom jag två dagar efter Stockholmsspelningen ska se Hellacopters i Göteborg. Men förstå att bara den där känslan av att vinna, den är så jävla välsmakande. Och sedan att Cazandra och jag ska tillbringa dagen efter i vår härliga storstad och kanske få besök av en trevlig Uppsalabo försvagar inte direkt min triumf.

RSS 2.0