Tonight I'm gonna rest my chemistry

Hej på dig, gladkänsla i halsgropen.

 (Interpol)

Jag tjänar pengar, betygen växer och ibland fnittrar jag för mig själv på toaletten.

För mycket av allt...

Jag är dum och förstår inte vad jag gjort för fel.
Jag står sida vid sida med mig själv och vi kastar långa blickar efter våra egna skuggor.
Jag rotar i fickorna efter tappade ord men allt jag finner är skrynkliga kvitton på misstag och oförverkligade drömmar.
Det som borde varit självklart rann ut i sanden och kvar blir en ormbunke och skrapade knän.
Jag hade satsat allt, det vet jag, om jag bara fått chansen.
Det är så det ser ut, man får inga extraliv och nu kommer mina jag straffas i nionde kretsen för mitt förräderi mot rättvisan (egentligen har jag bara varit likgiltig och borde få stanna i vestibulen).
De rullande texterna bakom mina ögon har bytts ut och nu säger de inget annat än att jag hatar dig. Och så är det med det.

Men jag himlar med ögonen och lämnar mina jag i ensamhet för att förena mig med skratt och kärlek, oavsett hur ytlig den är. Jag spottar åt ditt håll och flinar åt mina jag som sakta sjunker ner i jorden på samma ställe där jag en gång grävde upp dem.

Det är berusande bara att tänka på att vara berusad.

Unna dig själv lite ödmjukhet!

Man är hård som sten, va?
Och kaxig är man också.
Mänskligheten ska manipuleras och livet ska levas på gränsen.
Ytligheter är det som väger tyngst men samtidigt ska just den där låten symbolisera någon slags inre eftertänksamhet.
När allt ställs på sin spets är det inte längre vi som håller i taktpinnen utan den faller helt plötsligt i händerna på omvärlden. Vad har man då för nytta av sin hänsynslösa uppsyn?
Vi borde krydda våra personligheter med en stor skopa ödmjukhet och kanske någon gång göra något enbart för den goda sakens skull.
Jag vet vad du tänker "Nu försöker hon rädda världen igen". Nej, jag tänkte bara föra det på tal och göra något slags lamt försök att påverka någon.
Om du har tid kan du ägna 20 minuter av din levnadstid till att lyssna på Jill Bolte Taylor när hon berättar om hur hon upplevde en stroke vid fullt medvetande. Ganska tänkvärt och givetvis fullt av "amerikansk överdimensionering".. men jag tror inte det.


Inga fler kärleksförklaringar!

Efter hela tre minuter är fortfarande en fläck på jeansen som ligger i mitten torr, hur kommer detta någonsin kunna bli rent? 
Efter fem minuter har tvättmedlet samlat ihop sig till en klump som stannat kvar inuti ett par trosor, hur ska den någonsin kunna ta sig därifrån och lösas upp i vattnet som hittills inte verkar ha nått den inknappade temperaturen på 40 grader. 

Min mamma som alltid brukar uppmana mig att följa mitt hjärta tyckte att gränsen gick vid att sätta sig och stirra in i en snurrande trumma inuti en tvättmaskin.
- Det är väl lite... knäppt? sade hon.
Knäppt är bara förnamnet, det är sinnessjukt och ändå fortsätter jag att inbilla mig att jag kommer berikas med nya insikter och att livet kommer få en ny mening. 
Men den meningen är utsuddad för längesedan...


Jag tycker du borde fatta ändå!

Ett flingpakets elegi

Du förstår inte.
Hon är den annorlunda sortens flingor du inte vågar prova.
De vanliga fungerar ju så bra.
Du kastar dag efter dag förstulna blickar åt hennes hylla
och det sårar henne att du aldrig tar med henne därifrån.

Du stör dig på hennes förpackning, eller hur?
Men samtidigt är du nyfiken på innehållet.
Men visst, fortsätt du med dina blonda, storbröstade och enformiga Kellog's-flingor
och fortsätt du med att i hemlighet förundras över hennes underbara karaktär
och blandningen mellan spännande smak och sunt förnuft.

Bara så du vet så väntar hon på dig
tills den dagen då hennes bäst före-datum gått ut.
Då hon antingen redan hamnat hos någon annan
med avsikten att tillgodogöra sig hennes näringsämnen
eller då hon ligger på kasseringshyllan bakom butikens 
endast-för-personal-dörrar.

Allt hon vill är att genomsyra dig med livets sensmoral 
och att hamna på din regelbundna inköpslista.
Men du vill hellre ha något häftigt att titta på...


För att jag gråter över er som inte vågar kliva utanför ramarna 
och för att vi är kära, allihop.

Tulpanknoppar under min kudde!

Idag är jag ett enda stort fnitter med fräkniga knogar och flowerbomb i blodomloppet.
Jag har inte varit speciellt produktiv men det gör mig ingenting eftersom jag gjort nog med nyttigheter i helgen. 
Sommarlovet närmar sig och redan nu känner jag vilken succé det kommer bli. Sommarjobbet är fixat, Peace and Love-biljetten är också fixad och dessutom kommer jag tillbringa några dagar i Torekov, det där stället där tiden står stilla och förtvivlan inte finns i ordlistan. Det känns dock oerhört motigt att ha ett helt jävla läsår kvar framför sig, samtidigt som det är en trygghet att ha någonstans att ta vägen efter sommaren.
Igår låg jag vaken en stund och grubblade men jag somnade innan jag hann komma fram till något, det var synd.


Den här låten tycker jag väldigt mycket om och jag ger den till mina vänner för jag tycker om er minst lika mycket! (Haha, kolla in den roliga gitarristen också)




Och du kan inte rita regnmoln över min sträckgubbe längre, bara så du vet!

(Got to be some more change in my life)

De vita tygstyckena som ska fungera ungefär som rullgardiner är fortfarande nedfällda. Det vore slöseri med tid att dra upp dem eftersom det snart är natt igen. Dammtussar som påminner om små moln ligger på golvet, i hörnen, de envisas med att komma tillbaka fastän jag tydligt förklarat för dem att jag inte tycker om deras närvaro. Nu ligger de iallafall där och konspirerar mot mig tillsammans med smutsiga sockar, skolböcker och avrivna kalenderhörn. De smider planer om att en vacker dag växa sig stora nog att kunna kväva mig i sömnen. Det kommer aldrig hända. 
Damm finns det även lite här och var i min bokhylla som ursprungligen tillhörde min syster. Bland smink, böcker, Cd-skivor och övriga prylar ligger de på lur och bollar glåpord mellan varandra och kastar bistra blickar mot min böjda gestalt. 
Garderoben med skjutdörrar står öppen och majoriteten av dess forna innehåll ligger nu i små högar runt omkring på golvet. Förmodligen lyckades jag pricka ett damm i huvudet när jag kastade kläder omkring mig letandes efter dagens outfit och antagligen gav jag dem därmed ännu ett skäl till att ogilla min existens. 
På pianot har diverse notpapper fastnat i kladdringarna från saftglas och från fotografiet på min mamma iklädd studentmössa sträcker sig en spindelvävstråd som finner fäste i väggen bakom. I sängen som täcks till en tredjedel av kläder sitter jag med min skinande vita dator i knäet, vid min högra sida står en skål vars chipsiga innehåll redan tömts sånär som på några futtiga smulor på botten och flottiga fingeravtryck på kanterna. Till vänster om mig ligger min katt och sträcker ut tassen över tangentbordet som om hon skulle vilja tillägga något, hon ligger på rygg och ur hennes brunspräckliga päls kan man urskilja några otydliga prickar på magen. Hon kisar mot mig i ljuset från sänglampan och sparkar sedan till mig i magen. Hon luktar skog och kattsvett, förmodligen därför att hon är en katt som tillbringar sina dagar springandes i skogen bakom vårt hus.
Ur datorns högtalare strömmar Interpol och mellan mina tänder sitter chipssmulorna fortfarande kvar som ett kvitto på mina ohälsosamma vanor. 

Ett katthår, ett människohår, en chipssmula och ett damm. Det är väl knappast någon skillnad?

Ett fantastiskt farväl

image199Jag har precis lyssnat igenom Hellacopters sista studioinspelade skiva Head Off och känner mig skyldig mina hjältar en liten recension.
Först och främst tror jag att beskedet om Hellacopters upphörande efter 14 år är en av de värsta sakerna som hänt i mitt liv. Jag vågar påstå att Hellacopters utgör idealet bland all musik jag någonsin kommer lyssna på. 
Vad ska man säga om Head Off då? Först och främst blev jag, precis som så många andra, besviken när jag fick veta att deras sista album blev ett coveralbum. Jag menar, när det det släpps en skiva med det allra sista man kommer få höra utav Hellacopters vill man ju helst att det ska vara hellacopters man hör och inte något halvdant skräp man kunnat rota fram någon annan gång. Enligt hemsidan ska den här skivan vara ett sätt att uppmärksamma några riktigt bra men tyvärr ganska okända band där ute och hjälpa dem att föra genren vidare.
Nu när jag lyssnat igenom skivan kan jag dra en lättad suck och konstatera att de faktiskt vet vad de sysslar med. Det känns konstigt av mig att leka musikexpert men även jag kan väl få vara kräsen och tro att jag förstår mig på, iallafall när det gäller Hellacopters.
Hur som helst, en särskilt rolig sak är att de valt att ta med Midnight Angels på skivan, en låt som ursprungligen skrevs av The Peepshows. Nicke tipsade själv om det bandet i en intervju jag läste för ett tag sedan och efter lite snokande hittade jag och fastnade direkt för dem. Det är ju ganska häftigt att Hellacopters till och med gör låten mycket bättre än orginalet, jag tror avgörandet ligger i Nickes karismatiska röst som inte ens spelar i samma liga som Peepshowssångarens.
Och i övrigt? Jo, det är lugnt och metodiskt men för den sakens skull inte tråkigt. Jag tycker det fräser på precis lagom mycket och ibland drar till och med min bröstkorg ihop sig sådär som den gör när jag tycker något är vansinnigt bra, men det sker inte ofta och inte jättemycket. Head Off är dock helt klart en värdig avslutning och vi är nog många som ser fram emot alla Hellacopters livespelningar i sommar, jag har bara inte riktigt fattat att när hösten kommer är det slut. För alltid.

Mina komplimanger tillägnas er och ett stort tack för allt.

RSS 2.0