Sommaren är räddad!


Om man som jag sitter instängd i en livsmedelsaffär och knappar in PLU-nummer snudd på varenda dag hela sommaren kan man lätt tappa livsgnistan. Men just som jag kände att jag var farligt nära att råka ut för en depressionsattack över att behöva tillbringa den varma och ljusa fjärdedelen av 2008 i en kontorsstol med grå dynor, blindt stirrandes på förbipasserande kunder med trasiga mjölpaket och pantmaskinsbesvär, hade jag av någon anledning lyckats skrapa ihop tre lediga dagar på raken. Inte så fantastiskt, tänker ni. Jo, säger jag, därför att just de här tre dagarna hade min kära barndomsväns mamma planerat in en skön liten vistelse i familjens sommarstuga i Torekov. Min kära barndomsvän My gav mig chansen att följa med och utan att blinka (trots att jag var precis nyväckt och hade ögonen fulla av sömn) tog jag den. Två timmar senare satt jag i en bil på väg mot paradiset på jorden, detta paradis som jag besökt tre gånger tidigare och aldrig någonsin kan få nog av. Vägen till detta paradis var icke helt spikrak, ett stopp gjorde vi i Halmstad som i den här sagan får betecknas som himlaporten vaktad av en fotbollsspelande lillebror med någon form av benbesvär. Hur som helst, med en glass i handen, nervevade vindrutor och ett något trängre bilsäte än tidigare påbörjades den sista färden innan vi allihop skulle omslutas av den familjära, euforiska andedräkt som bara finns mellan väggarna på det blå huset med mörkblå knutar beläget i en hage i närheten av Ydrehall.
Följande dagar innehöll bland annat grillning, ohämmat dansande föräldrar, snorkling (för Mys del iförd väldigt parant våtdräkt och för min del kombinerat med panikutbrott av tång mellan tårna), löpartävling (både My och jag deltog som grindvaktare och fotografer), segling med optimistjolle (dock inte för min del av oförklarliga skäl), otaliga brännskador (såväl intima som lite mer svårgömda) samt en hel del andra trevligheter. Precis som alla sagor har även denna ett slut, idag vid middagstid packade vi fyra in oss själva och alla våra tillhörigheter och styrde hemåt igen. Dock slutar det inte riktigt här, innan vi tog farväl av Skåne och Torekov avnjöt vi ytterligare varsin av Sydsveriges utan tvekan godaste glass och tog sedan en sväng förbi Henrik Larssons (fotbollsspelaren alltså) nya sommarlya.
Imorgon ska jag till Willys klockan 8 och scanna in varor igen.
Som om inget hänt.

Till My:
Mina varmaste tack tillägnas dig! 

På bilden: Love och My i snorklingsutstyrsel på Hallands Väderö.

Farväl, farväl!

Hej.
Jag känner att mitt liv är på väg att susa in i en ny era, en harmonisk tidsepok där jag är ytterst oemottaglig för yttre påverkan vilket kommer tillföra mycket till mina värderingar och personlighet.
Idag känner jag mig halv, som om någon kört ner näven i halsen på mig och slitit ur antingen mitt hjärta eller några kotor ur ryggraden. Jag har en aning svårt att hålla mig upprätt och så blir jag så skoningslöst svettig under luggen och darrig i knäna av ett speciellt par ögon, konstigt. Hur som helst så flyter allt på i sin ordning, nästa söndag fyller jag 18 år och hoppas på att jag kommer leva genom dagen med ett leende på läpparna och slippa kräkas galla över mina förväntningar och spekulationer. Det lär nog inte hända. Imorgon ska jag ta den blå bussen till den stora staden och hälsa på den tjusiga systern och hjälpa henne måla, förmodligen blir det nog mest äta saker för mig del. Jag tycker om henne väldigt mycket.
För att avrunda detta som inte ens blir pårundat skulle jag vilja slänga upp en fin lite filmsnutt som en hyllning till Vidar. Han åker båt nu och är ett jävligt fint sällskap när natten faller på. Tack för det.
Hejdå.



Mördare i marinblått...

Ja, jag är fortfarande tom och glad. Förmodligen är det därför bloggen förblir densamma vecka efter vecka, månad efter månad. Men inte år efter år, för jag är inte samma person som jag var förra året, då drack jag cider och var hopplöst förälskad i dig. Nu dricker jag öl och känner inte ett piss för någon, en jävla sten har jag blivit men det duger gott.
Den här tomheten jag pratar om tror jag matades på lite när jag mördade halva min identitet med stålkam härom natten, den ligger nu i en plastpåse färdig att brännas och förvandlas till ett minne blott. Det var en smärtsam kamp som pågick alldeles för länge, på något sätt känns det som att jag vann slaget men förlorade striden.

Nu har jag pressat ut det lilla jag kände fanns kvar inom mig och förmedlat till den lilla samling människor som undrar. Så nu tackar jag för mig och hoppas på lite motivation till att orka kräkas ut alla betraktelser och tankar jag egentligen har om både det ena och det andra, gärna i form av poesi (det blir så mycket vackrare då).



P.S. Hanna är bäst!

Att landa med pannan först!

Jag måste vara totalt värdelös! Nyss fick jag veta att jag är oförmögen att ta livet av en fluga även om jag träffar den med handflatan, två gånger lyckades den mirakulöst nog överleva ett relativt hårt slag och flyga iväg mitt framför ögonen på mig. Nu sitter den en meter ifrån mig och surrar retsamma ramsor och vickar på stjärten åt mitt håll. Fyfan vad jag känner mig underlägsen.
Ja, jag var i Borlänge en vecka och det var helt hysteriskt, precis som förra året. Musikmässigt var detta året snäppet vassare med ett galet laddat Hellacopters som den förnämsta upplevelsen och ett underbart lyckopiller som Billie the Vision till stämningshöjare nummer ett. Om jag någon gång i mitt liv lyckas skapa något som kan liknas vid musik vill jag inte förmedla smärta, bara glädje rakt av som Billie the Vision. Det är sådan musik som håller i längden tror jag.
Min telefon har fått spel också så den som känner sig manad är välkommen att komma hit och ta ut sina aggressioner på den, annars gör jag det själv och jag gör mig illa så lätt.
Annars är det som vanligt. Jag jobbar, äter och sover för det mesta och igår fnissade jag för mig själv hela sista timmen på jobbet innan jag fick berättat för Amanda vad det var som gjorde mig till en sådan mespropp. Det har med en sjukt stilig man att göra men mer säger jag inte. Ikväll hoppas jag på att bli bjuden på chips och sällskap men annars går det bra utan också.
Herre, vilken totalt usel insats hejdå!

PS. Just nu är det tre mot en i kampen mellan flugorna och mig själv, Jag tror på oavgjort eller så stupar jag i en intressant närkamp.

RSS 2.0