Alla är lika mycket värda (men vissa reas ut)

Förstår du inte?
Du kommer inte få något tillbaka för dina utdelade chokladrutor.
Du kommer inte bli mer älskad för din enda märkest-shirt när den inte längre är ny.
När du burit den varje dag i två månader kommer den snarare dra dig ännu längre ner i skiten.
Du kommer aldrig stå på guldpallen och kasta rosor över storögda varelser som virvlar runt dina vrister.
De kommer aldrig virvla för någon som dig.
Märker du inte hur de sticker dig i hälarna när du går förbi 
och stoppar lappar med atombombsord i din jackficka.
Det är ingen idé att slicka dem i nacken för allt du får är bara salt smak och hudavskrap mellan tänderna.
Inga glitterögon kommer någonsin riktas mot dig för du har ingenting som lockar dem.
Ingen vågar läsa mellan dina rader för du luktar illa och har ett ärr på fel ställe.
Tro inte att du någonsin kommer älskas tillbaka av den som hoppar runt på rosa styltor i dina endorfinfabriker.

Men vännen, du är viktig.
Det är nämligen du som utgör skillnaden mellan gräddhylla och kloak.
Det är du som gör människor tacksamma
över att de inte är du.

Lady in red!

image191
Jo, först tänkte jag fantisera ihop något om skrik&panik-piller och om att stoppa misären i en handgranat och kasta bort men det behövdes inte mycket mer än så för att jag skulle ångra mig. 
Jag beslutade mig istället för att idag rikta lite uppmärksamhet åt en hopplöst charmig man. Lyssna och njut!






Och tack till er!

På tankefabrikens defekta avdelning...

Jag har en rivande längtan i mitt bröst efter att försvinna.
En vän till mig har nyligen gett sig av till Irland och tenderar att stanna där ett bra tag framöver. Jag avundas honom en smula eftersom jag själv är fast i en trist vardag som spenderas inuti Marks utan tvekan kallaste byggnad. Alla planer på att resa iväg känns i nuläget ganska idiotiska eftersom det varken finns tid eller pengar till äventyr, men självklart är det just nu man längtar bort som allra mest.
Men i allsindar jag ska inte klaga, den tid då det är dags för mig att pröva mina vingar kommer ju naturligtvis i sinom tid den också. Jag hoppas mest jag inte hinner vissna under tiden.
Egentligen borde jag varit bortom medvetandet för längesen men jag känner ett starkt behov av att trotsa min mamma som för cirka en timme sen kom instormandes på mitt rum och menade på att jag inte skulle orka upp i morgon bitti om jag inte genast gick och la mig. Jag är född till rebell och jag tänker minsann inte sova förrän det behagar mig, så det så.
En sak till bara, jag tycker faktiskt om skolan trots att jag ständigt huttrar där inne. Mest tycker jag om Martins lektoner, han är en klok man och en exemplarisk lärare.

Nu tycker jag är ett lämpligt tillfälle att sätta punkt och återgå till att undra vad fan jag håller på med.
Godnatt

Idag fyller Ida 18 år!

Något jag tycker väldigt mycket om är att shoppa med min mamma, hon är alltid så frikostig med sin plånbok och håller nästan alltid med när jag tycker något är snyggt och vill ta med det hem. Som tur är så vet jag vart gränsen går och jag är inte lika bortskämd som jag var förut, om så varit fallet än idag hade min stackars mamma inte haft mycket kvar av sina pensionspengar. Jag tycker dessutom att man ska göra rätt för sig så ikväll är det jag som diskar. Hur som helst så är det tack vare den gigantiska rean som jag nästan hänger upp och ner i taklampan och skriker av glädje för fan, det är roligt med nya saker (det tycker väl du också?)
Synd bara att Catarinas kropp tror att den tillhör en björn som gått i ide, hon orkar nämligen inte speciellt mycket just nu så vi fick klara oss utan henne. Och det gick bra.
Helgen är nästan spikad men jag orkar inte gå närmre in på de kommande aktiviteterna, det kommer ändå inte bli något häpnadsväckande den här gången heller. Jag lovar att säga till när det blir dags för Nobelmiddag,
Sådär ja, dags att återgå till de obegripliga blogginläggen om kullerbyttor och ambivalensmonster.
Nu ska jag klättra upp i min taklampa, som förövrigt också är ny! Haha, jag är lycklig!

Fejkad eufori trots att elementet är trasigt!

Jag vägrar falla offer för senvinterns destruktivitet utan håller modet uppe med fnissattacker åt hur underlättande det är att använda spraylim i passande situationer och att min samling Harry Potter-böcker är komplett. För det är inte så dumt faktiskt att övertala sin pessimistiska hjärnhalva att sluta trilskas. Jag blir liksom superlycklig när jag kommer hem och ser min nya, vita, skinande kompis med ett äpple på ryggen som ligger i sängen och bara är fin och ny. 
Jag konstaterade häromdagen att många människor är ena riktiga ärthjärnor, men det är mycket roligare att hyperventilera i en kudde bara för att man är så glad att man känner dem som faktiskt är jävligt sympatiska. Eller bara en sådan sak som att en gång i sitt liv fått träffa killen som jobbade på Rasta i Mariestad en sen lördagskväll och som hade kunnat ge sina kunder mördarblickar för att han hatar sitt jobb men som istället virar välvilliga rosetter kring varenda ord som lämnar hans mun och skriver "Kör försiktigt, någon tycker om dig" på kvittot bara för att han menar det.
En till sak som värmer djupt in i själen är min katt som inte ens fått ett respektabelt namn men som inte bryr sig ett dugg så länge hon får äta sin kattmat ifred, sova vart hon vill och krypa tätt in till när man kliar henne på magen. Och även om det bara är fantasi så blir jag glad av tanken på trisslotten som ska ta Markus och mig till New York någon gång i framtiden. Jag har lite svårt att sätta stopp för karusellen där inne men jag ska försöka avrunda. Det sista som verkligen kastar hänförelse i ansiktet på mig är när människor inte är rädda för att göra det som är rätt trots att det kräver vissa uppoffringar. 
Åt helvete med all skenmoral och empatibrist. Jag sa det och jag menade det.
Ja, jag vet att jag inte är något ideal inom området heller men hur många lyckas jämt med att leva upp till sina egna krav och vara den man vill vara hela tiden då? 
Låt mig få leva i min fejkade eufori en stund nu, imorgon är allt annorlunda.

Den där jävla Nicke

Eftersom jag verkar ha slarvat bort min gröna tygpåse med kloka ord tar jag hjälp av den klyftigaste mannen som vandrar med två ben på den här delen av jordklotet. Jag vet att det är tråkigt att läsa låttexter men ge den en chans. Det är med stolthet jag presenterar:


The Hellacopters - Gotta get some action now!

There comes a time when a man`s gotta choose 
A time when you have to decide what to do 
Watcha` gonna do? Well I got better things to do with my time 
Than to sit on my ass and throw pearls before swine 

Gotta-gotta-go-go light up the ignition 
Gotta kill that sacred cow 
Please spare me all of your futuristic visions 
`Cuz I gotta get some action 
Gotta get some action now! 

Things have been goin` on for much too long 
Yeah I`ve heard it all before and I think I know the song 
Careful now kid, you might just fall for their ruse 
Well I couldn`t really bother `cuz I got nothin` to lose 

Gotta-gotta-go-go light up the ignition 
Gotta kill that sacred cow 
Please spare me all of your futuristic visions 
'Cuz I gotta get some action 
Yes I gotta get some action 
Yes I gotta get some action

Gotta-gotta-go-go light up the ignition 
Gotta kill that sacred cow 
Please spare me all of your futuristic visions 
'Cuz I gotta get some action 
Gotta get some action now!

Kärlekens hypokondri

Jag vill egentligen inte beklaga mig eftersom

förnekelsen vaddar in metallskruvarna

och bedövar värken i hjärta och lungor.


Och det här leendet fungerar faktiskt som

plåster på såren när blodet transporterar

syregubbar med salt i bakfickorna

(jag vet att det överflödiga smugglas ut

med svett och tårar).


Men eftersom jag känner såhär måste

det någonstans i min kropp finnas

ett öppet sår eller brutet ben.

Kanske har en klaff i mitt hjärta

hamnat i otakt och behöver en

injektion av självrespekt för att

synkroniseras igen.


Eller har kanske de rosa molnen till slut täppt

igen mina alveoler och hejdat syretillförseln

till hjärnan som desperat skapar villervalla

för att smärtan inte ska kunna tydas.


Något har antagligen trängt igenom mina porer

och skickat förnuftreducerande baciller längs

mitt nervsystem.

Fantasivakterna borde vetat bättre än att låta

ambivalensen dansa hejdlöst på spruckna viljor

och krossade drömmar.


Det måste vara något fel på mig.


fear is the heart of love...

image189
Egentligen har jag ingenting att säga, det känns ungefär som om någon har gett mig en käftsmäll och matat mig med likgiltighet och jag vet inte ens varför. Jag hoppas en stilig man knackar på min dörr imorgon med ett datorpaket från apple store i handen och ger mig ett charmigt leende som jag kan leva på resten av dagen. Annars kan du ge dig sjutton på att jag stannar i sängen tills mamma kommer hem och lagar mat åt mig.
Jag skulle vilja ha en nördig hobby, kan någon lära mig att knyppla?
Jo, jag saknar mitt vanliga hår lite också, därav denna gräsliga bilden (som förvisso symboliserar ett vackert minne från sommaren 2007).
Annars mår jag kanonish och kan meddela att det hoppar till lite i bröstkorgen varje gång jag tänker på rätt saker, fast det skulle jag aldrig erkänna.

Den här låten kan ni ju ge en chans om ni har vägarna förbi youtube:
Death cab for cutie - I will follow you into the dark.

tack och hej

Jag är inte så oförutsägbar som jag trodde

Jag har redan lyckats bryta alla mina nyårslöften.
Jag antar att det här inte blir mitt år trots allt, det vore väl för mycket begärt.

Nej jag är inte ledsen men när en rödhårig stjärna med glitterkajal gråter trots att vi suttit på en främmande toalett och lovat varandra att vara lyckliga, då är det nog inte värt att ens hoppas lite.

Men hey, jag fick ju gifta mig iallafall!

RSS 2.0