Krokodiltårar och krossade drömmar

En julsaga.

De sitter där uppe och skrattar, fast hon nyss var här nere och blev ledsen. Jag sitter ensam och fördriver tiden. Julpyntet ligger kvar i lådorna och så kommer det att förbli. Det är julafton år 2008 och den värsta någonsin.
Jag bryr mig inte om vad de pratar om, ibland uppfattar jag mitt namn mellan skrattsalvorna och moralpredikningarna, jag vet att jag gör fel och att jag är "trångsynt" som hon sa. Men allt är egentligen hennes fel. Det hela började antagligen när mamma kom med beskedet att släkten inte hälsar på i år. Nähä, tänkte jag, då åker väl vi och hälsar på dem. Så blev det inte. "De har ju sina egna familjer nu" var argumentet. Okej, vad fanns kvar? En mamma och en pappa (som jag träffar varenda dag och som jag visserligen tycker om men som går mig på nerverna var och varannan minut), en syster (som blivit överpräktig och som rotar i mina privata angelägenheter och sedan sprider ut dem över matbordet som om de vore någon slags humorsamling), en bror ( som inte längre bryr sig om traditionerna och som helst vill slippa se både dem och oss), en bror till (som har världens snällaste sambo och världens mest bedårande lilla pojke men som i år firar julen tillsammans med hennes familj i Öxabäck).
Så här sitter jag med mina traditioner i bakhuvudet och surar över min egen bitterhet och andras åsikter kring mitt beteende. Kommer det drickas glögg ikväll och kommer julmaten vara god? Eller kommer jag sitta här nere och äta nudlar till åtskilliga rederietavsnitt och låta juldagsalkoholen bedöva min ångest? Jag förmodar att valet är mitt.

Del ett: Nostalgiknarkandet!

Jag har inte så mycket känslor just nu, och just därför tänkte jag passa på att se lite objektivt på mitt liv. Detta tänkte jag göra i en så kallad följetång. En triologi om mig själv i min verklighet med mina största sanningar och levnadsregler. Jag vill redan nu varna för min oförgängliga torrhet som alltid tycks smyga in.



Jag har genom åren blivit allt mer säker på att en människas värderingar och moral någonstans finns rotad i hennes barndom, att alla hennes principer och tankegångar någon gång under ett tidigt skede i hennes liv har planterats av föräldrar och tillvaron hemma för att sedan gro så djupt och växa sig så starka att de kommer att genomsyra hennes personlighet för all framtid. Av denna fundering har jag dragit slutsatsen att barndomen är oerhört viktig för en människas framtida förutsättningar. Det är ju bevisat att personer med orolig barndom allt som oftast hamnat snett i olika avseenden och därmed tvingats leva med begränsade förutsättningar. Naturligtvis finns det som i de flesta andra sammanhang diverse undantag som jag inte tänker spekulera i just nu.
Barndomen är slussen mellan hjälplös produkt av två människofaktorer och att själv bli en fullvärdig människa. Vetenskapligt bevisat är att det är under denna tiden som man är som mest mottaglig för yttre påverkan, det man lär sig under sina första år är det som kommer att sitta starkast fast resten av livet. Får man under dessa år lära sig att guds ande existerar är det naturligtvis detta som blir individens verklighet senare.

Vad jag vill säga med detta är att jag nu kommit underfund med att jag är väldigt stolt över och nöjd med min barndom. Delvis för att jag levt i en trygg atmosfär med  få problem och många anhöriga nära mig. Men även dels för att jag sluppit bli inlärd med konstiga ideologier  som jag inte vetat något om mer än att det här är rätt och det här är fel. Jag trivs mycket bra med de värderingar jag har idag och tror helt säkert att dem kommer från min barndom, men det återkommer jag till i en annan del av följetången.

Eftersom jag känner en sådan stark kärlek till min barndom gör jag även det till sakerna runt omkring som hände då. Exempelvis blir jag ju precis som så många andra alldeles lyrisk vid åsynen av mina gamla leksaker, eller alla filmer jag såg på den tiden. Det var ju inte direkt för att "My little pony" är sådan rörande filmkonst som jag för ett tag sedan snokade reda på originaldubben av en speciell episod och bad en mycket generös kille att bränna ut den på dvd och posta mig (han kände förmodligen igen min känsla och begärde inte ens betalning för tjänsten). Och det är ju inte för att jag har köpt manuset och pluggat ögonen blodiga som jag kan alla repliker i "Macken". Det är enbart för att jag känner sådan stark dragkraft till dessa objekt. Än idag och säkerligen för all framtid kommer jag att förknippa namnet Markus med en kiwifrukt, så är det med det.
Såhär i jultider är det extra mycket nostalgivarning eftersom julen är en väldigt traditionsbunden högtid. Att döma av föregående inlägg som handlade om årets julkalender inser jag ju att allt handlar om att det ska vara som man är van vid sedan barndomen. Jag vill ha det så och är på den punkten väldigt konservativ av mig.
Jag tycker om det som var och finner en trygghet i kattpäls och pianotoner.

Gamla saker kommer att återkomma i nästa del av följetången som kommer att handla om Inspirationskällor.

Godnatt

Framtidsdystopi med ikeafetisch!

Jaja jag vet, här kommer hon som ska tycka och tänka om allting igen. Jag kan bara inte låta bli, fast jag lovat mig själv att inte yppa ett ord om vad jag anser så gör jag det nu iallafall.
Jag pratar om årets julkalender, Skägget i Brevlådan, årets höjdpunkt för en del och årets plåga för andra. Själv tillhör jag kategorin som gillar julen, jag gillar det mysiga i levande ljus och pepparkakshus och ja, jag gillar julkalendern. Dock har de senaste kalendrarna varit stora besvikelser år efter år, jag tror det var äcklet Allram Est som sänkte ribban och att ingen efter det har lyckats klättra över denna löjligt låga gräns. Hur svårt kan det vara att göra ett nytt Greveholm eller Kapernaum eller Nudådal? Jag har funderat på om det kanske inte är svt:s fel utan mitt eget, att jag inte kan acceptera en annan julkalender än de jag är van vid sen jag var liten. Det ska antingen vara Sunes jul eller ingen jul alls.
Hur som helst så har jag inte följt julkalendrarna de senaste åren på grund av deras låga standard men i år tänkte jag stålsätta mig och försöka ge kalendern en chans, kanske "lära mig" att tycka om den. Ni kanske kan ana resultatet när jag på tredje dagen av tjugofyra redan vill kasta skit på ännu ett misslyckande. Men okej, jag ska inte vara omöjlig.
Grundidén är riktigt bra, tomten kidnappas av påskgalningar och en idiot postar fel önskelista. Det kan funka om man kryddar med något som höjer värdet lite mer. Det är atmosfären jag ogillar, hur juligt är det med en interiör som påminner om en kontainer inredd av någon med ikeafetisch? Utomhus är inte utomhus och det enda färglada är kläderna på de annars så intetsägande människorna i detta futurama. Om detta är svt:s framtidsvision liknar det en större dystopi än självaste ragnarök. Okej, nu tar jag i men så känner jag det vid åsynen av kulisserna i årets julkalender. Hur som helst, rolluppsättningen är ju inte helt åt fanders, en del välkända ansikten blandat med en del otippade och en del främmande. Skådespeleriet är det inget fel på och huvudkaraktärerna får mig till och med att fnissa till lite stundvis. Mer än så kan jag inte kläcka ur mig efter tre avsnitt men var ju såklart ändå tvungen att säga någonting. 
I vilket fall som helst, när jag frågade barnen mellan tre och sex år som går på min gympa vad de tycker om årets julkalender svarar de att den är - huuuur bra som helst! "Han postade ju inköpslistan istället för önskelistan" sa Clara som tyckte den incidenten var aslattjo. Detta bifall slungar mig tillbaka och får mig att må lite dåligt över att jag ratar julkalendern redan dag tre när huvudmålgruppen gillar den så starkt. Men jag kan inte hjälpa det.

Nu har jag sagt mitt och lämnar sista raden tom och återkommer när det känns mer rättvist att kritisera årets julkalender, eller inte.
Godnatt

En egotripp till mental soptipp

Vilket patetiskt knippe människa jag är,
vandrar omkring i en ungdomsmisär.
Mitt ego vill överdimensionera,
gå till sjukan med ett skrapsår och be dom operera.
Jag tror att pennan är min bästa psykolog
och att jag en dag ska bli min egen pedagog.

Men självkänsla finns inte i våran dimension
utan varje försök leder till en ny depression.
Vi dricker och röker och mår dåligt och spyr
allt för att förtränga den verklighet vi avskyr.
Men vi fattar inte att vi gräver vår grav
fast det kanske är den vi fascineras mest av.

Men är det så konstigt att jag gråter ikväll
när jag sitter på toppen av livets karusell
och kommer på mig själv med att ångra mitt åk
och helst vill befinna mig i en annan tidsepok.
Gapar och skriker "hjälp mig ner"
men ingen har väl tid ett märka vad som sker.

Man propagerar för ett anarkisamhälle
när allt man behöver är ett själsligt viloställe
Folk färgar håret som om de tappat all sans
når motsatt effekt när de möter nonchalans.
Är det konstigt att ungdomar söker problem
när den som vinner är den som är allra mest extrem.

Nej, fastän jag hatar att vara destruktiv
kan jag inte annat än att smäda våra liv.
Vi prioriterar pengar, ytlighet, våld och makt
men våra hjärtslag hamnar bara allt mer i otakt.
Åh, vad det är så ofantligt synd om mig
Fast egentligen är jag så jävla mycket bättre än dig.

RSS 2.0