Hon tröttnar...

Jag vill leva i en gudomlig komedi, möta helvetet och tugga på alla syndare.
Och just nu vill jag att du mår riktigt dåligt och att jag får en sekund över till att slicka mina sår och ta ett djupt andetag eller två. När ska mitt liv skrivas ner i historieböckerna och när fan ska du förstå? Jag vill se mitt namn på stjärnhimlen och vara ordens befriare. 
OCH jag vill se dig gå en långsam och smärtsam död till mötes.
Adjö.

Du är inte så fin, men det är nåt med dig...

Jag har bränt min tungspets på citrontéet jag drack i ett desperat försök att lindra min rivjärnshals. Jag påminner numera väldigt mycket om Napoleon Dynamite eftersom min näsa är igensnorad och jag av den anledningen tvingas andas genom munnen (nässpray går fet bort). Som om inte mina kroppsliga besvär vore tillräckligt påfrestande har jag återigen fått besök av ambivalensmonstren (ni vet de där med huggtänder, glosögon och treuddar). Den här gången tänker de stanna ett tag, det känner jag på mig. En miss har de dock redan gjort. De smyger och just därför kan jag lättare ignorera dem. Men hur fasiken ska jag lyckas lösa helgens bestyr på bästa sätt? Jag är förkyld, pank och minderårig. Dessutom har mina föräldrar lämnat mig i sticket för att bege sig till Danmark. Jag kom nyss till insikt med hur beroende jag faktiskt är av de där människorna.
Nåväl, min rivjärnshals ger min röst ett sexigt rassel och öppen mun tillsammans med sängkammarblicken måste väl vara supermodellernas bästa pose?
- Där fick ni!

Låten här nedan är ett perfekt exempel på musik jag verkligen inte tycker om.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att just den här låten är oerhört fin, speciellt texten.

Mina damer och herrar, jag ger er Säkert!


Kan man hosta i sömnen?

Om inte så är han vaken där uppe, min pappa. Han har fyllt år idag och fan jag tycker om honom ibland alltså.
En vecka har inletts som visat sig vara för bra för att någonsin kunna vara sann. För det första har jag fått två jobberbjudanden vilka, förutsatt att jag får dem, kommer vara ett stort steg i rätt riktning mot att bli ekonomiskt oberoende, något som utgör en stor del av min framtidsvision. Där i finns det även med en omfattande allmänbildning och den stiliga mannen med glasögon som dykt upp från ingenstans och nu vandrar omkring i både skolans korridorer och i mina dagdrömmar. För det andra har skolstartens alla förväntade komplikationer kastats om och ligger nu uppfläkta och ser inte lika groteska och skrämmande ut längre. Mina lärare är de bästa som finns och jag känner hur motivationen smyger omkring bland tidningsställ och miniräknare.
Ibland saknar jag Ida också, hon är ett litet lyckopiller som jag vill sätta mig på och rufsa om i håret.

Jag är glad och det är också gud.
Godnatt änglar.

Jag flyger vidare

272017-194Denna dag som kantas av så mycket tristess och så många betungande måsten visar sig vara en ganska fantastisk dag. Jag har ett fåtal glädjeämnen som likt paintballvapen kastar färgklickar på den annars så grå tillvaron. Trots att regnet fortsätter falla till marken har jag kvar ett minne från gårdagen då jag hämtade posten i flipflops och inte frös om fötterna. Och jag vet att samma sol som väckte mig igår finns kvar där bakom molnen, beredd att väcka mig många dagar framöver.
Om mindre än tre veckor kommer allt som heter APU 2008 vara ett minne blott och jag kan satsa helhjärtat på andragradsekvationer och positionering i CSS.
På fredag ska Kajsa och jag besöka Widar och kasta pilar på varandra i trapphuset. Sista natten med gänget inleds än en gång, löftet bryts och allt är i sin ordning.

Nu ska jag lösa världsproblemen och dricka kaffe i en väldigt grön kopp.
Hejdå.

RSS 2.0