Andy, you're a star.

Egentligen är det inte den låten som susar runt i huvudet på mig utan Fuck Forever, det värsta är ju bara minnena som följs av tonerna. Äckligt.


Den här dagen blev ganska intressant trots allt. Jag motionerade en stund innan pappa kom hem och ställde till med oreda i köket. Han inspirerade mig till ett roligt litet personporträtt av en, enligt mig, fruktansvärt annorlunda pappa. För allas trevnad tänker jag inte publicera något innehåll i det här eftersom det inte bara vore kränkande mot min stackars far utan att jag även anser att det inte är av så stort allmänt intresse (text-lektionerna tycks ha satt sina spår iallafall). Efter en, mot alla odds, utsökt måltid bar det iväg till min kusin Anna som fyllde år. Till min och pappas stora förfäran väntade där mänger av mat, som tur var så smakade det så gott så vi slapp känna dåligt samvete för att inte ta för sig av maten. Till följd av detta drabbades jag av svagt illamående som höll i sig hela kvällen. Det blev inte bättre av att jag hela resan från Ubbhult hade ögonen fästa på displayen på min mp3 i färd med att utforma en så kallad go-list. Min blick borde för min åksjukas skull vara fokuserad på vägen framför mig, men icke.
Imorgon är Catta ledig så vi ska förhoppningsvis hitta på något spännande, jag hoppas innerligt att min tillfälliga, helt outgrundliga irritation över småsaker försvinner över natten (ganska osannolikt dock). Jag har hela tiden dåligt samvete för att jag går och klagar på massa människor som inte gjort något ont alls. Tyvärr är det min kära mamma som fått utstå det mesta av mitt gnäll, jag ska åtgärna detta snarast.

Vilken ska jag välja? Jag känner mest för den vita men det är alltid roligt att veta vad folk tycker.

image73


Nu är tiden ute, dags att slå igen portarna.
Godnatt och på återseende!

12 dagar kvar

Hey you!
Dags att börja värma upp inför Way Out West, jag är så laddad va!
Favoriterna och de absoluta måstena under festivalen är såklart The Hellacopters, som gör sin enda sverigespelning för i år på fredagen, men även The Hives, Moneybrother, Peter, Bjorn and John, Regina Spektor och Laleh är något jag ser fram emot. Jag ska försöka få med mig en kamera så jag kan föreviga denna upplevelse.
Ja, värma upp var det, här kommer en låttext till en av Hellacopters enligt mig bästa låtar.image72

The Hellacopters - Pride

I know where I come from
sands of the fatherland
I'll face any battle
though I don't understand


I pledge the allegience
the flag I wave tonight
not only am I grateful
but it's also worth a fight


I'm taking sides
on a shaky ride
and you wanna know
what's this thing called pride


I read the bible
even though I must admit
I need some guiding through it
the parts that I don't get


I'm taking sides
on a shaky ride
and you wanna know
what's this thing called pride


I'm taking sides
it's a shaky ride
and you wanna know
what's this thing called pride


Uppror i den inre monologen!

Here we go again.
Idag var minsann en händelserik dag. Först en tripp till Göteborg med mor och syster. Jag köpte tre nya kompisar till mina andra plagg i garderoben i form av svarta jeans, vit skjorta och grön sjal. Eh.. Senare på kvällen blev vi hämtade och medtagna till resturang "57 grader nord" i Varberg, så nedrans god mat va! Detta följdes av fika hos Catta innan hemfärden gick av stapeln.
Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte få fram exakt vad jag vill ha sagt. Detta gör mig frustrerad. Det blir inget Dolk för min del imorgon pga brist på entusiasm från flera håll, tråkigt men uthärdligt (tro det eller ej). Dessutom verkar det som att det kommer skita sig för Ida och mig vad gäller vår sovplats under Way Out West, jag trodde allt var klart men såklart dyker det alltid upp små objekt som sätter käppar i hjulet för allt man tar sig för. Nej, jag ska inte ge upp än, det är inte säkert att det är kört, heja oss!



Jag ska tejpa upp mungiporna i ett tappert försök att lura omgivningen. Om vresighet endast vore självdestruktivt hade jag inte brytt mig men så är ju icke fallet. Man kan lätt smitta sina nära och kära i farten.

- gå och lägg dig för helvete
-
gör det själv
- okey


Så bra, va?

Do you really think you are someone to me?

image66
Idag är det onsdag och onsdag och onsdag. Ikväll är det Lygnevi för de som är intresserade, inte jag iallafall. Har tvingat mig själv motstå sådant nu eftersom jag inte har ett enda korvöre. Det slår mig dock ibland att jag får skylla mig själv eftersom jag inte skaffade mig något sommarjobb, med tanke på det underbara vädret vi har haft så kan jag  bara inte sluta hata min lata och passiva hjärnhalva.
På Lördag är det dags för årets omgång av Sjuhäradsfestivalen, anledningen till att jag (förhoppningsvis) kommer befinna mig i Ulricehamn just då är den enkla att Dolk ska spela, detta borde inte missas av en levande själ!
Aah, min söta mamma har lagat mina favoritjeans också. De där som jag rev upp hela röven på när jag skulle leka pajas i omklädningsrummet. Nu är de som nya, inte riktigt kanske men de duger. I brist på annat är det sånt jag får berätta.

Ouch jag märkte just att mina naglar behöver sig en smärre renovering, ha det bra.
Tjohej.


Dagens fråga: Att vara eller icke vara... Spydig.

Hallå, jag verkligen lever för att hata folk som trycker ner andra. Det är verkligen det mest onödiga man kan göra, en enda spydig kommentar kan leda till oanade följder för vilken till synes stabil person som helst. Jag är inget helgon när det gäller moralfrågor men jag vet vad man säger och inte säger till en annan person. Du som kläcker ut dig dumheterna berörs antagligen inte ett piss av det du just sagt men för ditt offer kan det sitta i ett bra tag. Naturligtvis är det helt fritt att tycka och tänka precis som man vill, men detta begär att ge uttryck för sina åsikter genom smutskastning och förnedring är inte bara elakt utan rentav kränkande. Något nytt är att istället för att direkt framföra vad man tycker så ger man bara små antydningar, det kan liknas vid skratt, blickar m.m. Den stora poängen med det här beteendet är att man nu även fått personen i fråga att inte bara känna sig obekväm utan även undra över vad som är fel. Haha, att man ska behöva propagera för något som borde vara så självklart?
Hallå, vakna!
Jag må kanske vara den nördigaste kvinna du någonsin hört talas om men som The Ark så vackert poängterade; It takes a fool to remain sane!


Godkväll!

Du milde, vad jag saknar dig!

Oh, det är inte meningen att jag ska leva under de här sena kvällarna, jag blir ju bara djup och äcklig. Just nu sitter jag och försöker hitta vackra dolda budskap i låttexter som egentligen är alltför lättgenomskådliga. Jag blir så besviken på mig själv när jag inte är så stark som jag bestämt mig för att vara, men hallå? Jag som är så cool och självironisk, jag ska ju inte känna såhär? Att jag nu sitter här och skriver ner alla tomma antaganden i bloggen bevisar ju faktiskt bara motsatsen. Men vem bryr sig? Det är ju redan fastställt, eller hur? image62

"I don't think we should meet again. I think I should forget that you exist. You're a curse that keeps getting worse. Now I know I'm finally done with you"

Ja, jag har ju sagt det förut, men det är dömt att misslyckas... den här gången menar jag det verkligen.

Åh, gud vad jag älskar livet!


Jag borde ju nästan inte få finnas till, godnatt.

Förlorade detaljer men skickligt återgivna intryck.

Tja, igår var jag på bio med Nicole och Ida
Nu tänkte försöka mig på en recension.


Harry Potter and the Order of the Phoenix.image61

Det är med utlovad besvikelse av ett flertal andra kritiker som jag tar plats i biostolen. Dock är mina förväntningar höga inför den femte filmen i serien om den unge trollkarlen Harry Potter. Ny i regissörstolen är David Yates och jag tycker han håller filmen på en lika hög nivå som de tidigare regissörerna. Det kan sannerligen inte vara lätt för en regissör att komprimera en drygt 1000 sidor tjock bok till en film på två och en halv timma. Men trots bristande innehåll och en del lösa pusselbitar lyckas Yates hålla stämningen genom hela rullen, det är dysterhet och mörker som bäst beskriver den här filmen, Harrys humör är nedstämt och naturligtvis formas omgivningen efter det. Att Lord Voldemort har återvänt råder det inga tyvivel om för oss som var med på kyrkogården i föregående film. Dock är det en stor del av trollkarlsvärlden som vägrar inse detta horribla faktum, däribland trolldomsminitstern Cornelius Fudge himself. Detta ställer till problem för Harry som spelas av den helt fantastiske Daniel Radcliffe.
Radcliffe lyckas som alltid med förträfflighet att återge den utsatte och modige pojken som överlevde. I och med att Harry Potter blir äldre växer också hans självförtroende och på ett skickligt sätt gör Radcliffe sin roll lika älskvärd som den faktiskt är.
Precis som alla de tidigare år har skolan fått en ny lärare i Försvar-mot-svartkonster, den här gången är det den högfärdiga, ständigt rosaklädda och nästan sjukligt kontrollbegärande Dolores Umbridge som spelas av lysande Imelda Staunton som tar platsen som lärare. Dolores är insatt på skolan av trolldomsministeriet och tillåter sig själv att härja fritt genom att hela tiden sätta upp nya regler för vad som är tillåtet och inte. Den här damen tar precis som i boken väldigt stor plats i berättelsen och får en att knyta nävarna av vrede flera gånger om.
Ytterligare en ny karaktär är Luna Lovegood som spelas av Evanna Lynch. Luna är en synnerligen speciell flicka men som man ändå inte kan annat än älska för hennes lugna och drömmande personlighet. Hon sätter verkligen en hoppingivande prägel på den annars så sorgsna tillvaron och Evanna Lynch gör sin roll den rättvisa den förtjänar.

Ut ur biosalongen går jag lycklig och tillfredställd av nästan allt jag sett, inte minst av Harrys första kyss som är tilltalande i allra högsta grad och Dumbledores armé som inger så mycket hopp att man bara vill gråta och skratta på samma gång.
♥♥♥♥+

Cecilia Magnusson


Analys av något jag inte begriper!

Nu har det börjat bubbla upp massa åsikter i mig igen, det finns tyvärr inget annat botemedel för denna kusliga åkomma än att helt enkelt brista ut i klagomål. Så håll till godo.

Jag undrar vad folk vill ha sagt egentligen med dessa miljoner modebloggar som finns, jag är själv såklart intresserad av vad jag sätter på min kropp men jag anser det inte så viktigt att jag vill viga hela mitt liv åt det. Vad rör sig egentligen inuti dessa små hjärnor? Är folk verkligen så naiva och högfärdiga som det verkar? Vad är det för fel på att skriva om sig själv i sin egen blogg och låta kändisar och världsstjärnor berätta det de vill ha sagt i sina egna bloggar. Det här är inget överilat raserianfall (trots att det kan verka så) utan snarare oskyldiga spekulationer i vilken denna tjusning är som mode skapar. Jag har ännu inte hamnat där och hoppas innerligt att jag kan få behålla mina enligt mig själv realistiska värderingar. Naturligtvis menar jag inte att folk borde vara lika nördiga som jag för att duga i min värld, men snälla, förklara för mig vad för nöje det finns i att skriva samma saker som miljontals andra snorungar.
Så, jag ber om ursäkt å min ena, förtillfället förbryllade, hjärnhalvas vägnar. Hoppas ni har överseende med denna lilla incident eller kanske till och med tar åt er, vilka ni nu än är som läser om kvinnan om anser sig själv vara nördigheten personifierad.

Tack och adjö.

Billie the vision and the dancers - Damaging this apartment.

Words: L.Lindquist
Music: L.Lindquist/J.Dunsö


Revenge is not a good thing Lilly. Revenge is not a good thing Jessica. She says it feels so good to hurt me. She says it feels so good to make me cry. "I don't think we should meet again. I think I should forget that you exist. You're a curse that keeps getting worse. Now I know I'm finally done with you".

I don't think that I can make this. This is so much more than I can take. This is the worst cut ever. Everything goes into a thousand pieces. Everything goes into a thousand pieces. I'm damaging this apartment. So damn you two for making me unable to stop loving you.

I might live in an illusion but I really thought we could change the world. "No, let's play by the rules now Pablo. Let me show you how easily I could get laid. And how I've become an object, how my body is desired as a chocolate bar in school". I don't regret any of this, the endless phone calls nor the left cheek kiss.

I don't think that I can make this. This is so much more than I can take. This is the worst cut ever. Everything goes into a thousand pieces. Everything goes into a thousand pieces. I'm damaging this apartment. So damn you two for making me unable to stop loving you.

I'm so tired of shame, of the pain that I've spread, of the "don't give up 'cause the good times ahead". So damn two for making me unable to stop loving you.


Overdosing with you.

No, I can't fall asleep and that's why i'm here with you tonight.


Nu försöker jag för tredje gången skriva ett inlägg.image46

Det blev inget Liseberg idag för min del pga
ekonomiska svårigheter men dagen gick inte
i stöpet för det. Jag fick tid till att städa mitt
överstökiga rum och ladda ner två skivor med
Billie The Vision And The Dancers som jag
vill ge mycket ros till - helt underbar musik!

Jag hann även åka ner en sväng till stallet
för att hoppa några hinder med Loella,
som förövrigt är väldigt galen men charmig.

När jag väl kom hem fann jag bror min och hans
tjej sittandes i köket, en glad överaskning vill jag
påstå. Lite senare kom även mina två andra
syskon hem. När ändå hela familjen var samlad
passade vi på att boka en stuga i Sälen över jul,
det blev på Panoramastigen 10. När bokningen
var genomförd och firandet över promenerade
Mamma, Catta och jag en sväng.

Godnatt freden.

Förblindad av sina egna handlingar.

Ser: Rakt in i min brors uråldriga Compaq bildskärm och i den blogg.se.
Hör: Geekstreak med The Hellacopters och Mammas röst.
Lukt: Ingenting som kan beskrivas med ord.
Smak: Jordnötter.
Känner: Precis lagom kroppstemperatur, det kliar lite i vänstra örat. 

Good evening ladies and gentlemen.


Efter en fullspäckad helg var det med blandade känslor man återvände till denna händelselösa vardag. Gårdagen var emellertid inte speciellt monoton, solen sken som aldrig förr och i och med det lockade den även fram arbetsviljan hos mig. Jag klippte hela gräsmattan, krattade upp allt överflödigt gräs och tvättade moppen. Som lön för mödan ringde Nicole och föreslog en resa till Göteborg, jag nappade och plötsligt satt vi på buss 300. I Göteborg sken solen också och kvällen avnjöts vid en fontän med glass och tjejsnack. En guidad tur genom stan fick jag också, tyvärr kommer jag nog inte ha så stor nytta av den eftersom mitt lokalsinne är uruselt och behöver minst fem repetitioner av samma väg innan det går in.
Efter några timmar satt vi åter igen på 300 bussen, den här gången påväg hem igen. På grund av en överbefolkad buss fick vi placera oss näst längst bak, detta hade väl inte varit så farligt om det varit en annan tidpunkt men just ikväll hamnade vi bakom två stora, tatuerade, flintskalliga killar som både hade kniv och hotade de andra passagerarna hejvilt. "Jag är rädd..." pep Nicole och jag skulle svarat detsamma om jag inte omedelbart genomskådat killarnas skryt om stora mc, knark, sex och slagsmål. De var ungefär lika skräckinjagande som en leksugen kattunge, dock var det något störande när deras ljudvolym låg dubbelt så högt som alla andras. Och så luktade de svett. "Hör av dig när du är hemma så jag vet att du kom hem!" viskade Nicole när hon skulle gå av och så gjorde jag. Du är bara för söt Klicken!



Imorgon ska jag återigen besöka Sveriges andra stad, den här gången i sällskap av Carro. Vi ska nämligen på gå Liseberg i det förhoppningsvis fina vädret.

Fan nu har jag hamnat i gräl med mamma också, jag orkar inte med det här mera. Allt jag säger är fel och det finns inget jag kan göra för att hon ska förstå. Det enda som hjälper är att svälja stoltheten och säga att man har fel.

Goodnight my friends!

Hoppas det känns så in i helvete!

Inatt konstaterar jag att vemodet sakta börjat ge sig av. De där sorgsna, tomma, svarta hålen, som saknaden efter det som var skapade, har nu fyllts igen av kärlek till mina vänner. Jag antar att jag inte är speciellt flitig på att berätta för dem hur mycket jag tycker om dem, eller så bekräftar jag det alltför ofta så orden till slut tappar sin mening, betydelsen rinner ut i sanden och det där viktiga förblir obetonat. Ja, jag kan hur som helst känna det. Det finns inte längre någon smärta kopplat till minnena utan det enda som kvarstår är bilder, ljud och känslor som fanns då. Oj förlåt, jag kanske skulle tala om det först att jag är en smula patetisk. Hur det än må vara så tänkte jag tillägna det här av trötthet småflummiga inlägget till mina polare. "Ni vet vilka ni är" har många gånger fått människor att fundera på ifall det är dem personen menar. Man kanske skulle kunna säga såhär; hade du menat mig när du skrev "ni vet vilka ni är" så anta att jag menar dig också. Vänskap är oftast ömsesidigt. Nej, nu får jag ge mig, jag borde gå och lägga mig och låta sömnen bearbeta min nördiga hjärna.
Sov så gott bitches!

hejsvej


Jag är inte tillförlitlig.

Ojojoj, helgen i Varberg var något utöver det vanliga, och jag menar det. Inte nog med det fina vädret som bara fanns där hela tiden, sällskapet var nog det bästa man kunde få tag på.
I fredags var det Cazandra, Hanna, Nicole och Ewe som satt på uteplatsen med mig och rökte vattenpipa och hade allmänt roligt bara. Lite senare drog vi ut på stan och gapade på raggare. Jag träffade Carro och Hanna som tilldelades mitt sällskap resten av kvällen. Vad jag förstod gick allting fint för de andra töserna som både fick åka raggarbil och bli halvt våldtagna av män på 35+. Men som vanligt klarar de sig vackert ur sådana situationer genom klockrena fraser som "jag är inte våt" eller varför inte låtsas vara dansk med inslag av tyska?
Lördagsmorgonen bjöd på varierade tillstånd, de flesta var ju såklart ganska trötta men värst var det för Cazandra. Hennes mage kämpade ihärdigt för att inte behålla det hon stoppade i sig och hennes huvud hade tydligen också bestämt sig för att tortera henne, stackarn. Framåt kvällen verkade hon må bättre men hon kände inte för att följa med ut (vilket är helt förståeligt). När Carro, Ida, Elli och Sandra hade anlänt till lägenheten kom även min syster, som nu äntligen är hemma från England, och hennes man på besök. De såg lite chockade ut när de såg allt folk men de verkade ta det ganska bra. När de åkt igen började jag och Nicole laga mat, dock bidrog jag bara med förödelse så Nicole tog över helt och hållet och bra var nog det för resultatet blev bland det godaste jag någonsin smakat. När maten var uppäten var det bara att börja på förtärningen av diverse alkoholhaltiga drycker. Vädret var fortfarande med oss och vi trivdes äckligt bra. Ut på stan drog vi och där träffade vi bland annat Daniel och hans bror. Mycket folk var det som vanligt och en del dumheter förekom, uscha.
Igår sov vi länge och utsatte oss sedan för solens UV-strålar på baksidan. När Cazandra och Ewe tackat för sig och begett sig solade Ida, Nicole och jag en stund till och drog sedan för att inhandla varsin kebabrulle. Efter att ha städat iordning lägenheten tog vi tåget hem.
Tack!

Att jag från och med nu har pratat mot mig själv i föregående inlägg bryr jag mig inte om. Länge leve brutna löften och falska förhoppningar, det har man ju vant sig vid så varför inte fortsätta. Okej, ignorera det här.

ciao



Aldrig fel att tänka om?

Nä, det här var väl inte så roligt va? Policyn att vara så ytlig jag bara kan fungerar inte riktigt som jag vill. Min djupsinniga sida nöjer sig inte med att punktvis berätta vad jag gör om dagarna, kanske eftersom jag knappast gör någonting alls mer än släpar benen efter mig och trallar tyst för mig själv. Det kliar i fingrarna, jag vill analysera, spekulera och diskutera med mig själv om allt mellan himmel och jord. Alla onödigheter som ingen orkar ägna en tanke åt känner jag bara för att greppa tag i och suga ut allt som finns. Är inte det här rätt ställe? Jag läser hellre en blogg där någon har tänkt till, där en människa funderar över saker och drar slutsatser som jag aldrig skulle kunna dra själv, än en blogg som handlar om vad någon gör. Den enda risken jag kan se är att någon utnämner mig till ett egocentriskt pucko vilket följs av att jag blir sårad och raderar hela bloggen som så många gånger förr. Vem vet, jag kanske till och med läser det här imorgon, tar mig för pannan och raderar inlägget eftersom jag ibland är så nördig att det skriker i hela huvudet. Äsch, alla som känner mig vet ju att jag inte är så konstig som det kan verka och det är ju trots allt det enda som räknas. Om några klagomål kan förekomma? Ja, kanske ett och annat (ha överseende med det isåfall, ok?). Jag beundrar dem som orkar läsa all min skit,
I hope you will find some cream among all the crap!


Nu får det räcka. Ha det så bra i helgen för det ska jag ha. Varberg, here we come!

auf wiedersehen


en trivsam känsla av intro-toner

Jag tänkte börja med att tack för att solen tog sig i kragen och visade sig lite igår. Jag tog tillfälle i akt och klippte hela gräsmattan, känns bra att ha bidragit med något vettigt. Nog med vädersnack i den här bloggen.
Jag kom nyss hem efter att ha varit och lämnat lite grejer i lägenheten i Varberg. Jag lämnades ensam halvsovandes framför Oprah i Pers soffa medan mamma åkte och besiktigade bilen. När hon kom tillbaka syntes det lång väg att vår stora BMW inte gått igenom, någon styrled som krånglade? Ja, surt var det men vi tröstade oss med lunch på Blå Dörren och åkte sedan hem igen utan ens en gnutta fönstershopping. Nu sitter jag här och tuggar i mig kakor, dock är jag mest sugen på jordgubbarna som står i köket.

I only dance when I am naked.
Would you mind if I get naked?


På fredag ska jag dra med mig Klicken ner till Varberg igen för att kalasa på Wheels and Wings! Jag hoppas det blir en rolig helg eftersom förra helgen var ganska misslyckad. Jag anser själv att jag förtjänar att ha lite roligt nu när hostan börjar avta. Eller va? Haha!




hejsvej

oj, jag gav upp?

Gaaah, jag står inte ut längre. Jag har försökt hålla mig glad trots regnet och den surmulna himlen ett bra tag nu, försökt hålla humöret uppe med positivt tänkande som "efter regn kommer solsken". Men just nu känns allt bara äckligt, jag känner inte för att göra någonting fast jag vet att jag t.ex. borde städa mitt rum. Allt tar emot mer än någonsin. Jag anar min vinterdepression lite väl tidigt i år.


Det finns dock några små ljuspunkter om fungerar som solstrålar som bryter genom regnmolnen.

» Catta kommer hem på fredag (jag hoppas iallafall att det är något att se fram emot, haha).
» W&W i Varberg med alla mina vänner + sovplats för natten i form av Cattas lägenhet.
» Den nya Harry Potter-filmen har premiär och snart kommer sista boken också.
» Det är knappt fyra veckor till min födelsedag och jag vet vad jag kommer få, haha.
» Den 10e aug åker Ida och jag till Way Out West och jag kommer bara älska livet.

Haha, tack vare min fina ljuspunkter-i-livet-lista blev jag med ens mycket gladare och jag tror till och med något som kan liknas vid städlust väller upp inom mig!
Det finns en liten sak till som får glädje-mätaren att skjutas i luften. Men det är ju onödigt att ge någon, speciellt mig själv,  falska förhoppningar så jag behåller det för mig själv tills vidare.

We use the pain for our fantasy.
We need some pain to find the right way.
We love the pain and want some more of it.
Control the pain, Chickenhead!

ciao mes amis


kan ju bara inte släppa det...

När man är sjuk så får man faktiskt blogga lite oftare!
Jahaja, helgens planer gick käpp rätt åt helvete tack vare äckelregnet och min vedervärdiga förkylning. Så istället för att mysa med mina vänner i Varberg sitter jag nu här och kurerar mig med hostmedicin, choklad och Billie the Vision and the Dancers.

and I got some bad motherfuckers to deal with and they came for me tonight and I'm losing myself to a terrible mess that's impossible to fight

Gårdagens barnkalas skötte Carro med bravur. Ni vet det redan men jag säger det igen, ni är bäst!



control the pain, chickenhead!

Hej alla barn, krigskunskapskursen fortsätter. På schemat idag står vapenhantering.

Igår befann jag mig, förutom hemma i min egna dunkla vrå, hos Hanna Hugosson. Övriga som var där var Widar och Koffe. Vi åt pizza och drack öl, dock gick det väldigt segt för mig eftersom ölen smakade äckel och jag inte var festsugen. Dessutom blev jag åtskilliga gånger anklagad för att vara sur och trots mina tappra försök att leva upp till "Fnissi"-titeln så hade männen bestämt sig för att nedvärdera allt jag sa. Så jag tackade min älskade Hanna och begav mig hemåt.
-Garderoben är färdig nu.


Idag ska jag städa. Hur roligt låter det då? Grejen är den att om mamma ska vilja sponsra mig med festivalpass till Way Out West så måste jag stå till tjänst med allt just nu. Det betyder; hjälpa till med diverse sysslor, ta eget ansvar och bära en hövlig ton. Med andra ord, behandla min mamma som en drottning framöver. Detta är inget jag är van vid så önska mig lycka till.

And I said shoot me if you really hate me and then you shot me in the head.


Ikväll ska jag äntligen träffa eliten igen. Som jag har längtat! Mina äckliga små vänner, stryk ska ni få och jag lovar, jag älskar er så det gör ont.

tjadå


billie

Hej hej hallå!
Det är jag som är monterarn, haha.
Nu har jag tagit en liten rast och placerat mamma bland skruvandet och hamrandet på min nya garderob. Jag börjar få manshänder och det är inte uppskattat vill jag lova. Jag hoppas att vi kan bli färdiga så fort som möjligt så jag kan fly hemifrån till Cattas lägenhet i Varberg och förbättra umgänget med mina vänner lite. Efter att ha suttit mitt i smeten av underbara människor på en festival i en vecka är det väl inte så konstigt att man blir lite smårädd när man återvänder till Björketorp och möter ensamheten igen. Bara att bita ihop, eller hur var det?

You know I need you, I never let you go.
I love you Pablo!
You said you never leave me.
Where are you Pablo?


Det gäller att hejda sig själv innan man sjunker för djupt och fastnar i vemodet till knäna. Skratta åt sig själv och dra sig upp igen, liksom.

Har jag nyss raggat upp sällskap till way out west? Är jag suverän på retorik? Ja, jag är nog det.
hejdå

FRED OCH KÄRLEK

Men heja...
Förutom den stora klumpen i magen och de nersjunka ögonlocken mår jag bra. Peace and love blev lyckat och nu saknar jag allt.


Efter en onykter bussresa i sju timmar dumpades Hanna, Cazandra, Widar och jag i Borlänge. Vi möttes av Sebbe och hämtade banden. Om du någon gång varit på festival så kanske du vet hur mycket annorlunda folk det faktiskt finns i världen. Usch, det här är inte rätt dag att berätta allt på men jag gör det ändå. Ha överseende med all skit jag kommer skriva, jag lider trots allt av sömn- och näringsbrist. Det som hände på tisdagen och onsdagen minns jag inte jättemycket av, vi satt mest och snackade med allt vi kunde hitta. Eftersom "Camp blod.." nånting sög ganska ordentligt flyttade vi redan efter några timmar till M&Ms camp som senare kom att kallas "Camp Stockholm" helt utan vårt inflytande. Vi trivdes riktigt bra där tills en kall natt då det restes ett palats rakt upp och ner på vår uteplats. Vi fick vackert hälsa de nya grannarna välkomna och bita ihop för att undvika att spydiga kommentarer läckte ut till nykomlingarna. Cazandra dock teg inte en sekund, alla på hela campingen fick veta ifall de skulle få till det den kommande natten eller inte.

På torsdagen var det första... vad säger man? Konsertdagen? Vi drog till festivalområdet och spanade in Salem Al Fakir (mamma, jag fick tyvärr inte med honom hem till dig). Jag följde med Fanny, Katrin och Jessica till Scen 6 för att se Billie The Vision & The Dancers. De var helt otroligt bra, vågar nästan påstå att de var det bästa bandet jag såg under hela festivalen (dock konstaterade jag det ett flertal gånger under veckan). Efter det kikade jag lite på The Sounds men bytte dem sedan mot en plats längst fram vid Charta 77 tillsammans med Widar och Sebbe. Rakt in i moshpiten for man nästan och andades in typ två ton damm. Men bra som fan var det. Svettig och smutsig fast med ett leende på läpparna gick jag tillbaka till vårt camp för att lugna ner mig lite. Senare på kvällen spelade Mustasch och dem ville jag se. Jag hakade på vår granne Johan ner till området igen och blev positivt bemött av musiken. Efter det gick vi genom halva stan i jakt på Donken, halvvägs framme insåg vi att det nog faktiskt var stängt och vände tillbaka.

På natten till fredag sov jag fantastiskt, hade dock ont i magen som vanligt efter för lite mat och för mycket alkohol i kroppen. Inte klagade jag utan käkade en pyttig frukost och gjorde antagligen något annat också.
Jag minns inte riktigt ordningen på allt som hände men jag har det mesta under kontroll. De första vi såg var Kalle Baah, samtidigt som reggaerytmerna fyllde luften råkade Cazandra däcka mitt i publikhavet och blev indragen i sjuktältet backstage. Efter konsertens slut fick Elias komma in och hämta henne. När de sedan kom ut hade de morsat på både Kalle Baah och en gubbe som liknade Peps Persson. Som i extas begav de sig tillbaka till Campingen  och jag styrde mot Scen 3 och Sahara Hotnights. Det var inte mycket jag såg så jag gick tillbaka jag också. På kvällen gick Katrin och jag för att se Slagsmålsklubben (jag hade ju lovat Kenji att se dem) och de var riktigt bra faktiskt. en kille som stod bakom oss sa att för att förstå musik så måste man ha utforskat alla gränser, det här var tydligen en av musikens gränser och jag gillade det. En snabb titt på när Alice Cooper hängdes på scen hann vi också med innan vi gick tillbaka.

Första bandet vi såg på Lördagen var Snook, dock tyckte vi att det sög lite smått så vi gick tillbaka till campingen för att dricka oss fulla och skratta ungefär. Jag gick tillbaka till området igen för att se Jason Mraz och nu måste jag erkänna en sak, jag grät. Han sa orden som släppte lös känslorna. Jag tackar gud för att jag tog initiativet och slog mig ner. Jag trodde aldrig det fanns någon som du. Hoppsan, nu gråter jag igen. Döda mig då, för sånt här vill jag inte vara med om. Sömn- och näringsbrist var det va? Whatever! När han spelat "I'm yours" traskade jag till tjejerna för att ropa lite åt Kristian Antilla som förövrigt hällde i sig ganska så mycket alkohol på scenen och tappade synthen i golvet. Hurra för honom!
Efter att ha gluttat på Iggy & The Stooges i ca fem minuter hämtade jag mina vänner och placerade oss vid Timbuktu. Dagen som regnat så förfärligt följdes av en kväll utan vare sig bekymmer eller problem. The Ark fick avsluta festivalen och vi återvände hemmåt. Där hände det mest jobbiga under hela vistelsen. En jobbig och kåt gubbe vid namn Henry hade däckat i vårt tält och blev utdragen i fötterna av Cazandra och en annan kille. Han blev så pissed off så han hyrde en kille som trashade hela tältet. Jag ignorerade skiten och övernattade hos Elias och co. När jag kom tillbaka nästa morgon låg allt söndertrasat och nedpissat. Jag svimmade nästan och uttalade en förbannelse över "Henry was right" som tittade så förnöjt mot mig att jag bara ville skjuta honom rakt i pannan. Jag tog mitt pick och pack och sökte upp Hanna som hade parkerats på en parkbänk eftersom hon också var sjukt trött på Henry. Sen åkte vi hem.


Samanfattat var Peace and Love nästan det roligaste jag varit med om. Jag saknar alla jag träffade, allt jag gjorde, allt jag såg, alla människor som bara var så underbart glada och fredliga. Jag saknar toaletterna, langosen och Borlänge city. Jag saknar kattens jävla citat som ekade i mitt huvud dagarna i ända "Inte för skojs skull iallafall", "Du kommer ju inte att få till det!", "Som stålmannen fast annorlunda". Jag saknar Elias förjävliga vattenpistol som Hanis räddade mig ifrån. Jag saknar musiken och jag saknar Johan. Ja, det gör jag. MEN, jag saknar inte Henry. 

 tjadå

RSS 2.0