Det handlar inte om er

Vi är som Oskar och Veronica. Fast med ett lyckligt slut.


Om motsatsen till ensamhet

Okej. Jag har i en vecka funderat på hur jag skulle kunna formulera det här men efter att ha läst detta känner jag att det är lika bra att ta tag i det. Det blir liksom aldrig smärtfritt för en klenis som jag.
 
I fredags tog jag min socionomexamen, efter tre och ett halvt år på Linnéuniversitetet var det till slut över. Visst hade man varit förberedd men vi förbjöd varandra att prata om "slutet", ville stanna kvar i det där fina så länge vi bara kunde. Men nedräkningen hade ju startat redan den där dagen vi klev in på Falken och nervöst granskade varandra för första gången. Jag har nog aldrig känt en större tomhet än den där sista promenaden Calle och jag gjorde hem från stan i fredags natt.
 
Dagen hade varit helt perfekt, hela klassen vibrerade av nervositet när vi stod beredda i Kalmar domkyrkas entré sekundrarna innan vi skulle genomföra det sista gemensamma momentet: examensceremonin. Sekunderna kändes som timmar men så fort vi började tåga in började tiden rulla allt fortare. Ceremonin fortskred med otroligt vacker musik, vackra tal och smygtårar under betygsutdelningen. Fotografering och kramar, massa folk överallt och sedan hem för smörgåstårta, en herrans massa blommor och fina presenter. Calle och jag låg avdäckade under två timmar innan det var dags för middag på en abbonerad restaurang med gänget och våra familjer. Fina föräldrar höll tal, ta mig fan JAG höll tal, fick folk att gråta och promenerade iväg till en toalett som låg alldeles för långt bort. Resten av kvällen bestod av glädje, skratt, sittdans och sen till slut det stora gråtkalaset. Mitt i pulsen på vårt stammishak Krögers brast vi alla ut i storgråt (eller ok, de blödigaste av oss iallafall) och kramarna fick aldrig upphöra. Vi tog farväl av våra vapenbröder, begav oss ut i kylan och lämnade Larmtorget under tystnad.
 
Jag har haft fullt upp den här veckan. Har ju fått ett nytt jobb, blivit erbjuden ett till, tackat ja, tackat nej, skrivit på och till slut förlikat mig med tanken att det tydligen är Borgholm som är min plats på jorden för de närmsta sju månaderna. Jag har träffat fantastiska tanter och farbröder vars tillvaro jag ska göra lättare med hemtjänst, utvisningshotade familjer som jag hur mycket jag än vill inte kan hjälpa. Och jämt har jag haft i bakhuvudet: snart sitter vi hos Frida och David och äter chips och kollar på tv igen. Det släpper inte! Jag HAR inte fattat att det är slut. Jag är inte student längre, jag är ensam. För studentlivet är motsatsen till ensamhet.
 
Och till er, mitt kära gäng, vill jag säga att ni är bäst. Vet att ni tycker jag är superpretto med det här men det skiter jag i! Kalmar är grått och tråkigt utan er och jag komer förknippa varenda sten i de där förbannade kullerstensgatorna med er.
Men åh ni har tur, vi ses snart igen!
 

Om motsatsen till ensamhet

Okej. Jag har i en vecka funderat på hur jag skulle kunna formulera det här men eter att ha läst detta känner jag att det är lika bra att ta tag i det. Det blir liksom aldrig smärtfritt för en klenis som jag.
 
I fredags tog jag min socionomexamen, efter tre och ett halvt år på Linnéuniversitetet var det till slut över. Visst hade man varit förberedd men vi förbjöd varandra att prata om "slutet", ville stanna kvar i det där fina så länge vi bara kunde. Men nedräkningen hade ju startat redan den där dagen vi klev in på Falken och nervöst granskade varandra för första gången. Jag har nog aldrig känt en större tomhet än den där sista promenaden Calle och jag gjorde hem från stan i fredags natt.
 
Dagen hade varit helt perfekt, hela klassen vibrerade av nervositet när vi stod beredda i storkyrkans entré sekundrarna innan vi skulle göra genomföra det sista gemensamma momentet: examensceremonin. Sekunderna kändes som timmar men så fort vi började tåga in började tiden rulla allt fortare. Ceremonin fortskred med otroligt vacker musik, vackra tal och smygtårar under betygsutdelningen. Fotografering och kramar, massa folk överallt och sedan hem för smörgåstårta, en herrans massa blommor och fina presenter. Calle och jag låg avdäckade under två timmar innan det var dags för middag på en abbonerad restaurang med gänget och våra familjer. Fina föräldrar höll tal, ta mig fan JAG höll tal, fick folk att gråta och promenerade iväg till en toalett som låg alldeles för långt bort. Resten av kvällen bestod av glädje, skratt, sittdans och sen till slut det stora gråtkalaset. Mitt i pulsen på vårt stammishak Krögers brast vi alla ut i storgråt (eller ok, de blödigaste av oss iallafall) och kramarna fick aldrig upphöra. Vi tog farväl av våra vapenbröder, begav oss ut i kylan och lämnade Larmtorget under tystnad.
 
Jag har haft fullt upp den här veckan. Har ju fått ett nytt jobb, blivit erbjuden ett till, tackat ja, tackat nej, skrivit på och till slut förlikat mig med tanken att det tydligen är Borgholm som är min plats på jorden för de närmsta sju månaderna. Jag har träffat fantastiska tanter och farbröder vars tillvaro jag ska göra lättare med hemtjänst, utvisningshotade familjer som jag hur mycket jag än vill inte kan hjälpa. Och jämt har jag haft i bakhuvudet: snart sitter vi hos Frida och David och äter chips och kollar på tv igen. Det släpper inte! Jag HAR inte fattat att det är slut. Jag är inte student längre, jag är ensam. För studentlivet är motsatsen till ensamhet.
 
Och till er, mitt kära gäng, vill jag säga att ni är bäst. Vet att ni tycker jag är superpretto med det här men det skiter jag i! Kalmar är grått och tråkigt utan er och jag komer förknippa varenda sten i de där förbannade kullerstensgatorna med er. Men åh ni har tur, vi ses snart! ;)

Dagens känsla


Skyll inte på invandrarna!

Jag ska fatta mig kort.
Det är något skumt med den här tiden på året, helt plötsligt ställer sig folk i försvarsställning och hävdar att våra "svenska traditioner" är hotade på grund av att skolan plockar bort pepparkaksgubben ur luciatåget. Jag tycker visserligen att det är ett jävligt konstigt beslut men tänker inte gå ner på sakfrågor för det skulle kunna bli till en hel uppsats. Det enda jag vill säga till alla människor som på något vis berörs av den här debatten, vare sig ni vet vad ni tycker eller inte. SNÄLLA, skyll inte dessa påhitt på invandrarna/flyktingarna. Detta är inte en fråga om att "ta seden dit man kommer", sådana uttalanden gör mig vansinnig. Sedan Sverigedemokraterna röstades in i riksdagen har rädslan för att tas för rasist krupit in i varje litet hushåll i detta land. Att tycka om sina traditioner och att vara nostalgisk över hur man gjorde kring jul som barn, det är inget fel med det och det är INTE ett mått på rasism. Men när du börjar skylla på (och framför allt tro på) att det är personer av annan nationalitet och kultur som ligger bakom att dina barn inte får vara pepparkaksgubbe. Att det finns en konspiration mellan alla dessa människor för att utrota de "svenska traditionerna" och att de gör bäst i att åka hem till sina egna länder. Då, menar jag, har du fått ett och annat om bakfoten.

Oflyt

Jag trodde faktiskt på allvar att jag inte skulle bli sjuk den här vintern. Jag trodde att mina nya träningsvanor hade gjort susen eftersom det aldrig bröt ut även om jag kunde ana känningar i halsen flera gånger under hösten. Var så nöjd. Och så igår, dagen då allt skulle ske på en gång. DÅ jävlar kom förkylningen som ett brev på posten. Jag började mitt nya jobb igår, eller nya är väl inte rätt egentligen eftersom jag gjort 20 veckors praktik där tidigare, men jag hade försökt ladda i en hel vecka och så vaknar jag när klockan ringer och halsen är som ett satans rivjärn. Hade dessutom en härlig hopplektion med Ajax att se fram emot PLUS att gänget och jag hade biljetter till The hobbit. Jag gjorde ju allt det där, trots halsen som sved och huvudvärken som sprängde. Men idag, idag har jag varit halvt döende hela dagen och det har varit en pina att jobba med den här förkylningen som jag antar inte ens har nått sin topp än.
 
Så jag har alltså fått ett nytt jobb och det enda jag kan tänka på är att jag inte vill gå dit imorgon. Känns fint.
Och ja jag vet att man kan sjukanmäla sig men hur kul känns det tredje dagen? Jävla redighetsbehov...

Taskigt genrep

Jag tänkte att den här helgen skulle bli en fin uppladdning inför nästa vecka och framför allt onsdag. På onsdag, mina kära vänner, ska jag göra det där omtalade dyket, dyket rakt och svanlikt ut i det verkliga livet. Jag ska börja jobba, på socialtjänsten, som vuxna gör. Jag har fått ett timvikariat på min praktikplats i Borgholm, barnavårdsutredningar och magknip är vad som komma skall. Samtidigt är jag redo, jag är verkligen redo!
 
Men helgen då, blev den en bra uppladdning? Nej inte särskilt. Jag sköt mig själv i foten och ville hugga av mig den metaforiska högra handen. Allt på grund av en person som jag kommit att hata bittert. Men det är en historia som jag ska göra mitt yttersta för att glömma.
 
Nu ska jag försöka bestämma mig för om jag ska åka och träna eller om jag ska ligga i sängen och kolla på några avsnitt Big Bang Theory. Jag vet inte.

Icke-sömn och nattlig panik över allt som försvann. (En påhälsning av mitt gamla jag)

Det är omöjligt att sova ikväll. Mannen bredvid mig kunde inte heller men han ansträngde sig väl mer eftersom han andas annorlunda nu än för 30 minuter sen. Sådana här nätter får mig att rota igenom arkivet, ni vet där gamla dammiga minnen, känslor, tankar göms men aldrig glöms. Några härliga nostalgiska ögonblick sveper förbi men för det mesta rullas episoder upp som borde preskriberats för länge sen.

Det fattas mig något kan jag konstatera efter otaliga turer fram och tillbaka bland tankemonster, hjärnspöken och svettiga lakan. Det fattas mig det där jag hade förut, innan jag helt plötsligt fann mig själv på en helt annan plats.
Jag tappade er, mina fina små änglar.
Och jag medger att jag kommer på mig själv med att undra om det alltid varit så tomt och kallt? Det är inte ni, det är jag. Det vet jag. Jag har förvirrat mig i nya kvarter och glömt bort våra gamla gator, faktiskt så har jag kanske till och med förträngt dem. Jag beskyller er inte för att det blev som det blev även om jag önskat att ni slet i mig lite innan jag stack.
Jag ska nu vända mig om igen och plocka ner de där obekväma tankarna från stjärnhimlen. Jag ska inte ägna dem en sekund förrän allt ställs på sin spets och de oändliga frågetecknen till slut ska rätas ut. Finns ni där när jag faller? För jag är beredd att sträcka ut mina armar för er.


Om halmstrån...

Min mest besökta hemsida de senaste månaderna är ams.se. Jag söker jobb för glatta livet och pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen är jag övertygad om min egen förträfflighet och tänker att den som inte anställer mig missar något jäkligt bra för att andra dagen ligga under täcket och gråta över att jag antagligen aldrig kommer få ett jobb och om jag väl lyckas få ett så kommer jag göra bort mig totalt. Det tär på mig att inte veta, när kommer jag att ha en fast inkomst? Kommer jag få ta mitt pick och pack och flytta till närmsta håla som vill ha mig? Kommer jag ens klara av jobbet om jag väl får något? Varför utsätter man sig för något sånt här frågar jag mig ungefär var tredje minut...
 
Så jag efterlyser nu ett arbete, någon som känner någon vars mammas sambos dotters kompis grannes gymtränares pappa jobbar på socialförvaltingen? Jobbar den personen möjligtvis i Kalmar? RING MIG! Tack o hej.

Om en avgörande önskan

Såg ni Kalla fakta igår? Det handlade om Parken Zoo som avlivat sällsynta djur helt i onödan samtidigt som djurparkschefen ljuger reportern rakt upp i ansiktet och säger att dessa djur blivit omplacerade när de egentligen ligger flådda och nerfrysta i en container. Debatten har växt sig stor efter avsnittet och som vanligt syns den som allra mest på våra sociala medier. Facebook och Twitter har under dygnet överösts av inlägg och kommentarer om vilken skandal det är att våra älskade djurparker behandlar sina djur på det här viset. Folk blir upprörda och engagerade men...
 
I samma sekund som jag läser de här upprörda utropen slås jag av en tanke. Nu vill jag först understryka att jag också förfäras och blir otroligt illa berörd av att det går till på det här sättet men jag kan inte låta bli att tänka ett steg längre. Jag kommer osökt att tänka på vår köttkonsumtion, detta fasansulla som sker med djuren på många av landets djurparker sker varje dag, systematiskt i vår köttproduktion. Djur står tätt packade inne i någon byggnad utan dagsljus och får foder som gör att de ska bli så stora som möjligt så snabbt som möjligt och när de är tillräckligt stora skickas de till slakt för sedan bli söndagsmiddag åt familjen Larsson i Bengtsfors, och tusentals andra familjer. Det kommer ofta nya rapporter om vilken avskyvärd behandling dessa djur dagligen utsätts för (senast var det väl kycklingtransporten) men det är inte många som reagerar, inte heller jag.
 
När jag sitter och tittar på Kalla fakta och avskyr den där djurparksägaren för hennes hyckleri slås jag av att: jag är ju likadan! Jag vet om vad som pågår och jag gör ingenting åt det. Jag varken engagerar mig eller försöker skapa förändring. De här människorna på Facebook är ju säkert i mångt och mycket likadana, att de uttrycker sina känslor kring det här inslaget får väl i och för sig ses som ett sätt att försöka påverka. Men det här handlar om kanske tio djur. Köttproduktionen handlar om oberättigad behandling av flera hundratusen djur om året, få tänker väl på det?
 
Det är lätt att vara kritisk och dömande i moraliska frågor men om man vänder blicken mot sig själv tror jag det är ofta man skulle kunna rikta samma kritik åt det hållet. Jag ställs med jämna mellanrum inför känslan av att kasta sten i glashus och får föra moraliska diskussioner med mig själv om vad jag egentligen tycker och sedan försöka handla efter det. Och så blev det även den här gången. Ska jag verkligen stötta det här hemska som pågår varje dag? Är köttfärssåsen eller fläskfilen värd att djuren plågas? Jag tycker ju inte det. Av denna anledningen plus två till skulle jag kunna bygga en argumentation kring att fler borde skippa köttet. De andra två är dels att den köttproduktion som idag finns är till största delen ett väldigt stort klimathot och är direkt miljöfarigt, dels att det enligt studier visat sig att det inte är bra för våra kroppar att vi äter så mycket kött som vi gör idag (framför allt rött kött). Dessa tre argument torde vara tillräckliga för att inse att ett liv som vegetarian vore att föredra, jag tror dessutom att man skulle spara mycket pengar. 
 
MEN ÄNDÅ kan jag inte ta mig till det beslutet att sluta äta kött och enda anledningen är antagligen att det är så förbannat jävla gott. "Köp ekologiskt" tänker ni och javisst, det är kanske ett bra alternativ trots att jag inte vet hur ekologiskt det köttet faktiskt är? Nej lika mycket som man ibland önskar att man kunde ta sig för att gå ner de där extra kilona, lika mycket önskar jag att jag skulle kunna ta steget mot att bli vegetarian. Och tills dess erkänner jag att jag är lika mycket hycklare som djurparksdirektören på Parken Zoo.

De här två männen på ett kex? Ja tack!


Nervösa samtal

Ibland kan man må såå mycket bättre bara av att göra någonting man inte riktigt vågar.

Ikväll sitter vi åter igen här på Johan III:s och kollar på fotboll, hoppas 90 minuter går fort och att alla vill spela tp efteråt...


Jobbfunderingar

Calle fick samtal om en arbetsintervju idag. Och jag fick paniksvett. Jag hade glömt bort den där lilla detaljen att man inte bara får ett jobb hur som helst, man ska ju bevisa att man är värd det. Jag har faktiskt aldrig varit på en jobbintervju. De få jobb jag haft har jag blivit tillfrågad om eller haft kontakter till hjälp för att få. Jag har aldrig suttit på andra sidan skrivbordet och fått svara på svåra frågor. Hur gör man?! Vet egentligen bara två grejer om detta och det ena är att man aldrig ska säga något negativt om sig själv men samtidigt vara ärlig (hur man nu gör det), det andra är att man ska ha blått på sig (då ska man tydligen se redig ut).
 
Hur som helst är jag stolt över Calle och är säker på att han kommer ta tanterna på kommunen med storm, och skulle hans charm inte räcka så har han ju nästan bara blå kläder så det tar nog hand om resten.

Jag har funderat på en sak...

Tro nu inte att jag inte vill göra det jag är på väg att göra, det jag utbildat mig till i snart 3,5 år. Jag VILL arbeta med socialt arbete, det är säkert MEN jag har också parallella drömmar som jag bara placerat in i framtiden för att inte behöva förlika mig med tanken att "jaha då är det väl så här det kommer att vara då". Jag vill vara nyfiken på om det kommer bli såhär, blir det så så Yey och blir det inte så så Fine. Men here we go, nu ska jag förklara.

Jag har sedan jag var liten velat göra massa saker som i princip är omöjliga (det slår mig nu att jag skrivit om detta tidigare), inte omöjliga i att "det går inte" utan omöjliga i att "du kommer inte klara det". Narcissisten i mig har alltid velat synas, höras och få stående ovationer. Jag har alltid velat antingen sjunga eller skriva. Och jag har trott att jag är en oslipad diamant på båda två. Jag har velat bli nästa Annika Norlin (eh okej så ambitiöst, tänker ni men om ni hade haft samma relation till henne som jag så skulle ni fatta) och slå Sverige med häpnad med vackra fraser och halvskeva toner som är så ärliga att det skaver i hjärtat.

De senaste åren har jag släppt de här drömmarna mer och mer i takt med att en annan tanke tagit överhand, "Jag är för gammal". Sjukt med tanke på mina blotta 22 år men faktiskt, man hör ju alltid i intervjuer med stora artister och författare att de självsäkert konstaterar att "jag har alltid vetat att jag velat skriva/sjunga/göra musik/påverka" och "jag började väldigt tidigt!". Jag tänker då att skillnaden är att de faktiskt TOG TAG i de där drömmarna och gjorde något av det, och att där är min svaghet. Jag tar inte tag i dem, jag räds tanken på att sätta mig vid datorn och börja skriva på min bok. Det kommer ju bli så jävla urkasst. Jag kör på plan B istället och blir socialarbetare, för där behövs jag ju. Och ska man göra något så storslaget kan man ju inte börja kämpa för det som 22åring, man måste börja så fort drömmen uppstår.

MEN härom dagen gick jag i promenadspåret och det slog mig plötsligt. Kan det inte vara så att det där självsäkra konstaterandet är en efterkonstruktion? Kan det inte vara så att man gärna vill säga att det varit ett kall hela livet när man sitter där och har lyckats? Det ska ju låta som att man slitit länge och äntligen uppfyllt sina drömmar? Att man både ÄR en naturbegåvning och GÖR något av det.

Kan det inte vara så att det är minst lika coolt att komma som 30åring och konstatera att jag har alltid velat men inte vågat? Jag tänker på tjejen som började boxas som 28åring och som var proffs tio år senare. En kontrast mot alla som bara tror att man kan lyckas om man börjar uppfylla sina drömmar när man lärt sig gå.
När jag pratar om det här behöver ni inte föreställa er en Susan Boylefigur som äntligen får upprättelse, tänk er en vanlig människa utan någon som helst naturbegåvning men som med blotta viljan till slut lyckas hoppa ur sitt ekorrhjul och kasta sig ut för branten för att prova. Och faktiskt lyckas ganska bra. Tanken på att den möjligheten fortfarande finns fastän man inte börjat än är kittlande och härlig.

Hittade spenderarbyxorna längst in i garderoben

Visst är det ofta så att alla utgifter kommer på en och samma gång? Inte bara de rent vardagliga sakerna som att kylskåpet eller likaså badrumsskåpet ekar tomt vid en och samma tidpunkt i månaden och att kontot då behöver länsas för att fylla upp med de livsviktiga grejerna.
Samma sak är det med de där stora inköpen, de tenderar att bli aktuella samtidigt också. Exempelvis har jag i dagarna varit hos optikern för att prova ut nya glasögon vilket (herregud!) verkligen behövdes. I samma veva har jag börjat förverkliga min plan som sedan länge legat på is, att köpa en iPad. Jag ska nog bara orka göra urvalet av vilken butik som ska få den äran. Som om det inte var nog dras jag var och varannan dag med ett starkt sug efter nya invånare i garderoben, nätshoppingen är inte långt borta men jag hejdar mig, dels eftersom jag har stora utgifter just nu och dels för att jag vet att bara ett par månader bort ligger en ny snowboard på lur och vill tömma mitt konto igen.
Köpsug är alltså ett slags beroende, kunde jag väl aldrig tänka mig... Fan att det ska vara så förbaskat trevligt med nya prylar.


Min profilbild